Han sitter på marken med ömmande bölder och sår över hela kroppen. Totalt orkeslös har han sjunkit ihop och orkar knappt hålla de envisa flugorna borta. Som ett tecken på sin sorg sitter han i aska, och han skrapar sin sargade hud med en lerskärva. Han har förlorat så mycket, blivit så förnedrad! Hans vänner, grannar och släktingar har övergett honom. Alla, till och med barnen, hånar honom. Han tror också att hans Gud, Jehova, har vänt sig mot honom. Men på den punkten har han fel. (Job 2:8; 19:18, 22)

 Det är Job vi pratar om, och om honom sa Gud: ”Det finns ingen som han på jorden.” (Job 1:8) Många hundra år längre fram betraktade Jehova fortfarande Job som en av de mest rättfärdiga människor som någonsin levt. (Hesekiel 14:14, 20)

 Går du igenom svårigheter och problem just nu? Berättelsen om Job kan ge dig styrka. Den kan också lära dig mer om en egenskap som alla som tjänar Gud behöver ha: lojalitet. Lojalitet mot Gud innebär att man troget fortsätter tjäna honom trots att man ställs inför prövningar. Vi ska se lite mer på berättelsen om Job.

 Det verkar som att berättelsen om Jobs liv skrevs ner av den trogne mannen Mose någon gång efter Jobs död. Mose blev använd av Gud till att skriva ner, inte bara händelser på jorden som påverkade Job, utan också händelser som utspelade sig i det osynliga, i himlen.

 I början av berättelsen levde Job ett lyckligt och rikt liv. Han var känd, framgångsrik och respekterad i landet Us, som möjligen låg i norra Arabien. Han delade generöst med sig av det han hade till behövande och ställde sig på de försvarslösas sida. Job och hans hustru hade tio barn. Men det som framför allt kännetecknade Job var att han var en andlig människa. Han var verkligen mån om sitt förhållande till Jehova, precis som hans avlägsna släktingar Abraham, Isak, Jakob och Josef hade varit. Och i likhet med dessa patriarker tjänade Job som präst för sin familj, och han frambar regelbundet offer till Gud för sina barn. (Job 1:1–5; 31:16–22)

 Men plötsligt ändras scenen, och vi får se en skymt av det som händer i himlen och får veta sådant som Job inte kunde känna till. Jehovas trogna änglar hade samlats inför Gud när den upproriske ängeln Satan trädde fram. Jehova visste att Satan föraktade den rättfärdige mannen Job, och därför riktade han sig till honom och nämnde Jobs enastående lojalitet. Satan svarade trotsigt: ”Är det utan orsak som Job är gudfruktig? Har inte du skyddat honom och hans hus och allt han äger?” Satan hatar alla som är lojala mot Gud. När de visar sin obrytbara kärlek till Jehova avslöjar de Satan som den svikare han verkligen är. Satan hävdade att Job bara tjänade Gud av själviska motiv. Han påstod att om Job förlorade allt skulle han förbanna Jehova rakt i ansiktet! (Job 1:6–11)

 Job kunde omöjligen ha vetat detta, men Jehova gav honom en fantastisk möjlighet: att få bevisa att Satan var en lögnare. Satan fick lov att ta ifrån Job allt han hade, bara han inte skadade Job. Satan satte genast en sadistisk plan i verket. På en enda dag drabbades Job av den ena fruktansvärda katastrofen efter den andra. Han fick veta att han hade förlorat sina boskapshjordar – först oxarna och åsnorna, sedan fåren och till sist kamelerna. Och ännu värre, de tjänare som vaktade djuren hade dödats. Vid ett av tillfällena fick Job höra att orsaken var ”eld från Gud”, som kan ha syftat på en blixt. Innan Job ens hunnit ta in den ofattbara förlusten av människoliv eller den fattigdom han precis drabbats av, kom det hårdaste slaget av dem alla. Hans tio barn hade varit hemma hos den äldste sonen när en plötslig stormvind svepte fram. Huset hade rasat och alla hans barn var döda! (Job 1:12–19)

 Det är svårt, näst intill omöjligt, att föreställa sig hur Job kände det. Han rev sönder sina kläder, rakade av håret och föll sedan ihop på marken. Job drog slutsatsen att Gud först gav och sedan tog. Ja, Satan hade skickligt fått det att framstå som om det var Gud som låg bakom det hela. Men Job förbannade inte Gud som Satan hade förutspått. Job sa i stället: ”Må Jehovas namn lovprisas.” (Job 1:20–22)

 Satan blev fullständigt rasande, men vägrade ge upp. Han trädde återigen fram inför Jehova när änglarna var samlade. Och än en gång berömde Jehova Job för att han var lojal trots Satans angrepp. Satan kontrade: ”Hud för hud, en människa gör vad som helst för att rädda sitt liv. Men sträck ut din hand och angrip hans kött och ben. Då kommer han att förbanna dig rakt i ansiktet.” Satan var helt säker på att om Job bara blev tillräckligt sjuk skulle han förbanna Gud. Men Jehova hade fullt förtroende för Job och tillät att Satan angrep hans hälsa, så länge han inte dödade honom. (Job 2:1–6)

 Det dröjde inte länge förrän Job befann sig i situationen som beskrevs i inledningen. Föreställ dig hur hans stackars hustru kände det. Hon var helt förstörd över att ha förlorat sina tio barn, och nu tvingades hon hjälplöst se på när hennes man led fruktansvärt! Förtvivlat ropade hon: ”Insisterar du fortfarande på att vara lojal? Förbanna Gud och dö!” Hon lät inte som den kvinna som Job kände och älskade. Han förstod att det var sorgen som fått henne att tappa fotfästet. Likväl vägrade han förbanna sin Gud, och inget ”syndigt ord [kom] över hans läppar”. (Job 2:7–10)

 Visste du att den här sorgliga berättelsen från verkliga livet påverkar dig personligen? Tänk på att Satan inte bara riktade den cyniska anklagelsen mot Job, utan mot mänskligheten i allmänhet. Han sa: ”En människa gör vad som helst för att rädda sitt liv.” Satan menar med andra ord att ingen av oss klarar av att vara lojal! Han påstår att du inte älskar Gud, att du snabbt skulle överge honom för att rädda ditt eget skinn. Satan säger alltså att du är precis lika egoistisk som han själv är! Skulle du vilja bevisa att han har fel? Den möjligheten har vi alla. (Ordspråksboken 27:11) Men vilken utmaning ställdes Job inför härnäst?

 Tre män som kände Job – som i den bibliska skildringen kallas ”vänner” – fick höra talas om hans situation och kom dit för att trösta honom. De hette Elifas, Bildad och Sofar. När de såg Job på avstånd kände de inte igen honom. Smärtan hade satt sina spår och huden hade svartnat – han var bara en skugga av sitt forna jag. Med spelad sorg grät de högljutt och kastade jord på sina huvuden. Sedan satt de helt tysta på marken. I en hel vecka satt de så, natt och dag, utan att säga ett ord. Deras tystnad ska inte förväxlas med något försök att trösta honom, för de ställde inga frågor för att få veta hur det var med honom. De visste alltså bara det som var helt uppenbart – att Job hade det mycket svårt. (Job 2:11–13; 30:30)

 Till slut var det Job själv som bröt tystnaden. Med ord fyllda av smärta förbannade han den dag han föddes. Och han avslöjade en av orsakerna till att han mådde så dåligt: han trodde att hans svårigheter kom från Gud! (Job 3:1, 2, 23) Det var inte så att han hade förlorat sin tro. Han var bara i stort behov av tröst. Men när de tre vännerna började prata insåg Job snart att deras tystnad var att föredra. (Job 13:5)

 Elifas, som kan ha varit äldst av de tre och mycket äldre än Job, började. Efter ett tag tog de andra vid. På det hela taget kan man säga att de blint lät sig ledas av Elifas. En del av de klyschor som de här männen levererade kunde låta andliga, till exempel att Gud är upphöjd, att han straffar de onda och att han belönar de goda. Men från första stund fanns det en obehaglig underton. Med retoriska frågor och grova förenklingar antydde Elifas att Job måste ha gjort något orätt. Gud är ju god och straffar de onda, så vad hade Job gjort egentligen? (Job 4:1, 7, 8; 5:3–6)

 Som väntat höll Job inte med om det här, utan tillbakavisade deras anklagelser bestämt. (Job 6:25) Men de tre männen blev ännu mer övertygade om att Job hade gjort något orätt som han försökte dölja; han måste på något sätt bära skulden för det som drabbade honom. Elifas anklagade Job för att vara arrogant och ond och helt sakna gudsfruktan. (Job 15:4, 7–9, 20–24; 22:6–11) Sofar uppmanade Job att upphöra med sin ondska och sluta njuta av den. (Job 11:2, 3, 14; 20:5, 12, 13) Och Bildads kommentarer kom som ett särskilt hårt slag. Han påstod att Jobs söner måste ha syndat på något sätt och att de därför förtjänade att dö på det sätt de gjorde! (Job 8:4, 13)

 Sedan gjorde dessa män något ännu värre. De ifrågasatte inte bara Jobs lojalitet, utan också värdet av lojalitet över lag! I sitt första tal beskrev Elifas ett kusligt möte med en osynlig ande. Den här ockulta upplevelsen gjorde att han drog en upprörande slutsats: Gud ”litar inte ens på sina tjänare, han hittar fel hos sina änglar”. Om det vore sant skulle det vara omöjligt för en människa att få Guds godkännande! Längre fram hävdade Bildad att Jobs lojalitet inte betydde mer för Gud än en larvs! (Job 4:12–18; 15:15; 22:2, 3; 25:4–6)

 Har du försökt trösta någon som har det riktigt tufft? Det är inte alltid så lätt. Vi kan lära oss mycket av Jobs vänner, framför allt om vad man inte ska säga. I deras ändlösa flöde av högtravande ord och bristande logik använde de aldrig Jobs namn! De brydde sig inte ett dugg om att han var helt förtvivlad och såg inget behov av att visa hänsyn. a Om någon du bryr dig om känner sig nere, försök då att vara varm, omtänksam och personlig. Bygg upp hans tro och var uppmuntrande, så att han kan lita på Gud och på hans stora omtanke, barmhärtighet och rättvisa. Det skulle Job ha gjort för sina vänner om han hade varit i deras ställe. (Job 16:4, 5) Hur reagerade han på detta ständiga ifrågasättande av hans lojalitet?

 Job var deprimerad redan innan hans tre vänner hållit sina tal. Han erkände att hans ord ibland var ”tanklösa” och att det han sa var ”en förtvivlad människas ord”. (Job 6:3, 26) Vi kan förstå varför. Hans ord speglade smärtan i hans hjärta. Och de speglade också hans begränsade perspektiv. Alla tragedier hade drabbat honom och hans familj plötsligt och rentav verkat vara övernaturliga, så det är inte konstigt att han trodde att det var Jehova som låg bakom dem. Job hade inte alla fakta, och därför byggde han en del av sina slutsatser på felaktiga antaganden.

 Job var en människa med djup, stark tro. Det märktes tydligt i det han sa i sina tal. Han uttryckte vackra sanningar som är till uppmuntran för oss än i dag. När han talade om skapelsens under berättade han sådant som ingen människa hade kunnat veta utan Guds hjälp. Han nämnde till exempel att Jehova ”hänger jorden på ingenting”, ett uttalande som låg många hundra år före vetenskapliga upptäckter. b (Job 26:7) Och när Job talade om sitt eget hopp för framtiden uttryckte han en övertygelse som han delade med andra människor med stark tro. Han trodde att om döden hann upp honom så skulle Gud komma ihåg honom, sakna honom och till slut ge honom livet tillbaka. (Job 14:13–15; Hebréerna 11:17–19, 35)

 Hur är det då med frågan om människans lojalitet? Elifas och hans två vänner påstod att det inte spelar någon roll för Gud om en människa är lojal eller inte. Accepterade Job den tanken? Verkligen inte! Han hävdade motsatsen och var helt övertygad om att Gud satte värde på hans lojalitet. (Job 31:6) Men Job insåg också att de här männen ifrågasatte om han verkligen hade varit lojal. Det motiverade honom att hålla sitt längsta tal, ett som till slut fick tyst på de så kallade tröstarna.

 Job förstod att hans lojalitet måste märkas i allt han gjorde. Så han försvarade sitt sätt att leva och förklarade hur han hade varit lojal. Han undvek alla former av avgudadyrkan, han var vänlig och respektfull mot andra, och han höll sig moraliskt ren och satte värde på sitt äktenskap. Och framför allt fortsatte han att vara hängiven Jehova, den ende sanne Guden. Job kunde därför helhjärtat säga: ”Till mitt sista andetag ska jag förbli lojal!” (Job 27:5; 31:1, 2, 9–11, 16–18, 26–28)

 Är lojalitet lika viktigt för dig som det var för Job? Job förstod att det är en sak att säga att man är lojal, men en helt annan att visa det. Vi behöver visa vår fullständiga, helhjärtade hängivenhet för Jehova genom att lyda honom och göra det som är rätt i hans ögon i vårt dagliga liv – även när det är svårt. Då kommer vi att göra Jehova glad och Satan besviken, precis som Job gjorde för så länge sedan. Det finns inget bättre sätt att efterlikna Jobs tro!

 Men berättelsen om Job slutar inte där. Han var ur balans och så upptagen med att försvara sin egen rättfärdighet att han glömde försvara sin Gud. Han behövde andlig hjälp för att kunna rätta till sitt tänkesätt. Och han behövde även tröst och uppmuntran som kunde lindra hans svåra smärta och djupa sorg. Vad skulle Jehova göra för den här trogne och lojale mannen? Det ska vi ta upp i en annan artikel i den här serien.