Virginia, som är ett Jehovas vittne, har en sjukdom som kallas locked-in-syndrom. Den gör att hon är förlamad och inte kan äta eller prata. Men hon kan se och höra, öppna och stänga ögonen och röra på huvudet en aning. En gång i tiden var hon frisk och full av energi. Men en morgon 1997 kände hon en skarp och ihållande smärta i bakhuvudet. Hennes man körde henne till sjukhuset, och senare samma dag föll hon i koma. Två veckor efter det vaknade hon upp på en intensivvårdsavdelning. Hon var förlamad och behövde en respirator för att kunna andas. Under några dagar kunde hon inte komma ihåg någonting, inte ens vem hon var.

 Virginia berättar själv vad som hände sedan: ”Så småningom kom minnena tillbaka. Jag bad hela tiden. Jag ville inte dö. Jag tänkte på min son och ville inte att han skulle vara utan sin mamma. För att hålla modet uppe försökte jag minnas så många bibelverser jag kunde.

 Efter en tid fick jag lämna intensivvårdsavdelningen. Jag flyttades mellan olika sjukhus och var även på ett rehabiliteringscenter, och efter sex månader fick jag komma hem. Jag var fortfarande totalförlamad och behövde hjälp med allt. Jag var helt förkrossad, och det kändes som att jag inte var till någon nytta för varken Jehova eller någon annan. Jag oroade mig också mycket över hur jag skulle kunna ta hand om min son.

 Jag började läsa artiklar om vittnen som befann sig i en liknande situation som jag, och jag blev imponerad över hur mycket de kunde göra för Jehova. Det fick mig att börja jobba på min inställning och fokusera mer på det jag faktiskt kunde göra. Innan jag blev sjuk hade jag inte så mycket tid till andliga aktiviteter. Nu hade jag hela dagarna på mig, från morgon till kväll. Så i stället för att bli helt uppslukad av allt negativt försökte jag fokusera på mitt förhållande till Jehova.

 Jag lärde mig använda ett datorprogram som läser av mina huvudrörelser. Det tar visserligen väldigt mycket energi, men det gör att jag kan studera Bibeln och dela med mig av min tro till andra via brev och mejl. För att kunna kommunicera med de omkring mig använder jag en tavla med alfabetet på. Personen jag pratar med pekar på bokstäverna, en i taget. Om personen väljer fel bokstav spärrar jag upp ögonen, och om han pekar på rätt bokstav så blinkar jag. Och så håller vi på tills vi får fram ord och meningar. En del systrar som jag umgås mycket med har blivit experter på att gissa vad jag vill säga. Och när det ibland blir fel försöker vi se det komiska i situationen.

 Jag tycker om att göra saker med församlingen. Jag lyssnar alltid på alla möten, och numera är jag med via videokonferens. Jag brukar skriva ner mina svar, och sedan är det någon annan som läser upp dem. Jag kopplar också upp mig och tittar på månadens JW Broadcasting tillsammans med min tjänstegrupp. a

 Jag har lidit av locked-in-syndrom i 23 år nu. Ibland känner jag mig nere, men när jag ber, umgås med vänner i församlingen och håller i gång andligen kan jag vända den känslan. Med hjälp av församlingen har jag kunnat vara hjälppionjär i över sex år. Och jag har försökt vara ett föredöme för min son, Alessandro. Nu är han äldste och tjänar som pionjär tillsammans med sin fru.

 Jag tänker ofta på saker jag vill göra i framtiden i paradiset. Det första jag vill göra är att prata om Jehova med min egen röst. Jag vill gå en promenad längs en liten bäck och bara njuta av allt vackert. Och eftersom jag har blivit sondmatad i över 20 år, så längtar jag efter att få ta en tugga av ett nyplockat äpple. Och italienare som jag är så ser jag fram emot att få laga och äta mina italienska favoriträtter, som pizza!

 Något som hjälpt mig att ha rätt inställning är ’hoppet om räddning’. (1 Thessalonikerna 5:8) Att visualisera hur mitt liv kommer att se ut i den nya världen gör att jag känner mig glad trots mina begränsningar. Jag är helt säker på att de begränsningarna inom kort kommer att höra till det förflutna. Jag längtar verkligen efter ’det verkliga livet’ som Jehova har lovat oss och som snart kommer att bli verklighet!” (1 Timoteus 6:19; Matteus 6:9, 10)