Jag föddes i en liten stad i Polen, inte långt från den tyska gränsen. Vi bodde i ett fridfullt område ute på landet. Mina föräldrar uppfostrade mig till att bli en god människa, att göra bra ifrån mig i skolan och att satsa på ett prestigefyllt arbete.

Det var när jag studerade juridik på universitetet i Wrocław som jag började ställa till det för mig. Utan mina föräldrars inflytande hamnade jag snabbt i dåligt sällskap. Jag hade alltid tyckt om fotboll, men tillsammans med mina nya vänner blev jag en riktig huligan. Jag höll på ett lag från Warszawa, och på helgerna gick jag på deras matcher oavsett var de spelade. Det var inte bara fotboll som stod på agendan under de här resorna, utan också alkohol, droger och slagsmål med supportrar till motståndarlaget. Det blev ett sätt för mig att fly undan vardagsstressen, även om jag förstod att min karriär inom rättsväsendet förmodligen skulle gå upp i rök om jag åkte fast för något.

Jag brukade gå på nattklubbar med mina kompisar. De kvällarna slutade ofta med att jag hamnade i slagsmål. Polisen tog in mig flera gånger, men jag lyckades alltid undvika vidare konsekvenser – ibland med hjälp av mutor. Jag trodde verkligen att jag levde livet fullt ut. Men innerst inne visste jag att det jag gjorde var fel, så jag försökte döva mitt samvete genom att gå till kyrkan på söndagarna.

År 2004 knackade två Jehovas vittnen på min dörr, och jag började studera Bibeln med dem. I takt med att jag fick lära mig vad det innebär att vara kristen blev mitt samvete alltmer högljutt. Jag förstod att jag behövde sluta supa och knarka och i stället börja umgås med människor som levde efter Bibelns principer. Jag behövde också göra något åt min aggressiva, våldsamma personlighet. Trots att jag visste vilka förändringar jag borde göra fortsatte mitt liv i samma riktning som tidigare.

Vändpunkten kom en kväll när jag hade startat slagsmål med åtta andra. Jag minns hur jag låg på marken och tog emot slag och sparkar mot huvudet. Jag trodde att jag skulle dö. Då började jag be: ”Jehova, jag är så ledsen för att jag inte tagit Bibeln på allvar.  Om jag överlever så lovar jag att studera Bibeln med vittnena och reda ut mitt liv.” Oväntat nog överlevde jag. Och jag höll mitt löfte.

Jag flyttade till England 2006. Mitt mål var att tjäna tillräckligt med pengar för att kunna återvända till Polen och ta en högre examen i juridik. Men jag fortsatte att studera Bibeln, och det var framför allt ett bibelställe som jag fastnade för. Det var det som aposteln Paulus skrev: ”Jag [räknar] faktiskt också allt som förlust på grund av det oändligt större värdet i kunskapen om Kristus Jesus, min Herre. På grund av honom har jag lidit förlusten av allt, och jag räknar det som en hop avskräde, för att jag skall vinna Kristus.” (Filipperna 3:8) Jag hade mycket gemensamt med Paulus. Han hade precis som jag läst juridik och varit väldigt våldsam. (Apostlagärningarna 8:3) Men så småningom förstod han att det bästa han kunde göra med sitt liv var att tjäna Gud och försöka efterlikna Jesus. När jag reflekterade över Paulus liv insåg jag att ett välbetalt jobb och en våldsam personlighet inte gjorde någon lyckligare. Om Paulus kunde förändra sitt liv borde jag också kunna göra det, tänkte jag. Så jag bestämde mig för att stanna i England och strunta i den där examen.

Ju mer jag lärde mig om Jehova, desto närmare drogs jag till honom. Hans löfte om att förlåta dem som verkligen ångrar sig gjorde starkt intryck på mig. (Apostlagärningarna 2:38) Och när jag begrundade det som står i 1 Johannes 4:16, att ”Gud är kärlek”, förstod jag varför han hatar våld.

Jag var också imponerad av hur vittnena uppförde sig. Det var tydligt att de försökte leva efter Bibelns höga moralnormer, och jag ville vara en del av deras gemenskap. Jag fick kämpa en hel del för att göra de nödvändiga förändringarna, men med tiden blev jag ett Jehovas vittne. Jag blev döpt 2008.

En gång i tiden var jag en karriärinriktad, drogmissbrukande fotbollshuligan som söp och slogs. Men med Bibelns hjälp är jag nu en fridsam man som tjänar Gud och som tycker om att berätta för andra människor om Bibeln. Jag gillar fortfarande fotboll, men numera håller jag det intresset på en lagom nivå.

Nu är jag lyckligt gift med Esther, som också är ett Jehovas vittne. Vi är glada över att kunna predika för polsktalande människor här i nordvästra England. För första gången i mitt liv känner jag mig nöjd med min tillvaro. Jag har ett rent samvete och ett meningsfullt liv.