Gå direkt till innehållet

Gå direkt till innehållsförteckningen

EFTERLIKNA DERAS TRO | DEBORA

”Jag trädde fram som en mor i Israel”

”Jag trädde fram som en mor i Israel”

DEBORA tittar ut över berget Tabor. Det hon ser gör henne alldeles varm inombords. När solens första strålar spricker fram, reflekterar hon över hur modig Barak är som ska leda dessa soldater ut i strid. De är bara 10 000 man, och i dag kommer deras tro och mod att sättas på prov. De kommer att möta en hätsk fiende som har övertaget både militärt och numerärt. Men tack vare den här kvinnan har de ändå tagit mod till sig och kommit hit för att strida.

Deboras kläder fladdrar i vinden när hon och Barak står och betraktar utsikten. Berget Tabor är högt men har ingen spetsig topp. Från den 400 meter höga platån kan man se Jisreelslätten breda ut sig mot sydväst. Floden Kison snirklar sig genom grässlätten och rinner ut i Stora havet vid berget Karmel. Flodbädden var nog torr den här morgonen, men det var något annat som glänste nere på slätten. Där nere stod Siseras mäktiga styrkor med sina 900 stridsvagnar med järnliar. Metallen blänkte ilsket i solljuset, och Siseras armé kom allt närmare. Israeliterna var dåligt rustade, och Siseras plan var att snabbt jämna dem med marken!

Debora visste att Barak och hans män väntade på hennes signal. Var hon den enda kvinnan på plats? Tänk att ha ett så stort ansvar. Undrade hon vad hon egentligen gjorde där? Inget tyder på det. Jehova, hennes Gud, hade ju sagt att hon skulle börja den här striden. Han hade också sagt att han skulle använda en kvinna till att slutföra den. (Domarboken 4:9) Vad kan vi lära oss av Debora och de här modiga soldaterna?

JEHOVAS BEFALLNING ATT DRA UPP PÅ BERGET TABOR

När Debora först introduceras i Bibeln kallas hon ”en profetissa”. Den beskrivningen gör Debora speciell men inte unik. * Men hon var inte bara profetissa utan också domare. När folket hade problem kom de till Debora för att få svar från Jehova. (Domarboken 4:4, 5)

Debora bodde i Efraims bergstrakt, mellan städerna Betel och Rama. Där satt hon i skuggan av en palm och förmedlade Jehovas ord till folket. Det var säkert ingen lätt uppgift, men Debora ryggade inte tillbaka. Folket var i akut behov av andlig hjälp. Senare sjöng hon så här om sitt otrogna folk: ”De valde nya gudar åt sig. Då var det krig i portarna.” (Domarboken 5:8) Eftersom israeliterna hade vänt Jehova ryggen och börjat tjäna andra gudar, lämnade han dem åt deras fiender. Så nu blev de förtryckta av den kanaaneiske kungen Jabin och hans mäktige general, Sisera.

Sisera – bara namnet gav kalla kårar. Kanaanéernas religion och kultur var verkligen makaber, den inbegrep både barnoffer och sexuella riter. Hur var det att leva under denne onde kanaaneiske general och hans här? Deboras sång visar att det var nästan omöjligt att resa i landet och att byarna låg öde. (Domarboken 5:6, 7) Människor var livrädda för att bli överfallna, kidnappade eller våldtagna. * Ingen vågade längre arbeta ute på fälten eller bo i byarna, och därför gömde sig många i skogarna och bergen.

Terrorn fortsatte i tjugo år, men folket ändrade sig och då lät Jehova Debora träda fram ”som en mor i Israel”. Vi vet inte om Debora och hennes man Lappidot hade egna barn, men hon var en andlig mor för hela Israels folk. Genom hennes moderliga omvårdnad skulle Jehova föra nationen i säkerhet. Jehova befallde henne att kalla på domaren Barak. Han var en man med stark tro, och Jehova ville att han skulle gå emot Sisera. (Domarboken 4:3, 6, 7; 5:7)

Debora uppmuntrade Barak att befria Guds folk.

Genom Debora befallde Jehova Barak att dra upp på berget Tabor. Barak skulle samla 10 000 man från två av Israels stammar. Debora sa till Barak att Jehova lovat att de skulle vinna striden. Vilket otroligt löfte! Israeliterna hade ingen här och knappt några vapen, och ändå skulle de besegra den mäktige Sisera och hans 900 stridsvagnar. Barak gick med på att gå emot Sisera, men bara om Debora också följde med till Tabor. (Domarboken 4:6–8; 5:6–8)

En del menar att Barak visade brist på tro när han ville ha med sig Debora. Men så var det inte, han bad ju inte Gud om fler vapen. Han var en man med stark tro och insåg att Jehovas representant kunde stärka honom och hans män inför striden. (Hebréerna 11:32, 33) Jehova lät Debora följa med Barak. Men Debora förutsade att äran för den slutliga segern inte skulle gå till en man. (Domarboken 4:9) Gud hade bestämt att en kvinna skulle avrätta den onde Sisera.

I dagens värld drabbas många kvinnor av våld, övergrepp och andra orättvisor. De blir sällan behandlade värdigt eller med den respekt som Gud tycker att de förtjänar. I Guds ögon är män och kvinnor lika mycket värda. (Romarna 2:11; Galaterna 3:28) Berättelsen om Debora påminner oss om att Gud ger kvinnor speciella uppgifter, och han uppskattar och litar på dem. Vi vill ha samma inställning som Gud.

EN OVANLIG STRID

Barak gick i väg och samlade 10 000 man som var modiga nog att möta Siseras skräckinjagande här. När Barak ledde sin armé uppför berget Tabor, var han tacksam att han hade någon som kunde ingjuta mod i dem. Det står: ”Debora drog i väg upp med honom.” (Domarboken 4:10) Hur skulle du känt det om du var bland soldaterna som gick uppför berget och såg den modiga Debora i spetsen? Tänk att hon var villig att gå med dem och riskera livet för sin tro!

När Sisera fick veta att Israel hade dristat sig till att samla en här mot honom, agerade han snabbt. Tillsammans med ett antal kanaaneiska kungar som allierat sig med kung Jabin, som kan ha varit den starkaste av dem, bildade Sisera en enorm armé. När den här gigantiska hären dundrade fram över slätten hördes ett öronbedövande dån – Israels ynkliga här skulle få ett snabbt slut! (Domarboken 4:12, 13; 5:19)

Fienden kom allt närmare. Vad skulle Debora och Barak göra nu? Om de stannade kvar på berget kunde de få ett militärt övertag, eftersom kanaanéernas vagnar inte skulle vara lika effektiva på sluttningarna som på slätten. Men Barak ville strida på Jehovas sätt, så han väntade spänt på Deboras signal. Äntligen sa hon något: ”Bryt upp, för detta är den dag då Jehova skall ge Sisera i din hand. Är det inte Jehova som har dragit ut framför dig?” Berättelsen fortsätter: ”Och Barak drog i väg ner från berget Tabor med 10 000 man efter sig.” (Domarboken 4:14) *

Israels styrkor stormade nerför berget och ut på den öppna slätten, rakt mot Siseras blodtörstiga här. Drog Jehova ut framför dem som Debora hade lovat? Svaret kom snabbt. Jorden började skaka och från himlen kom häftiga skyfall. Siseras soldater fick panik. Regnet stod som spön i backen, det kom i sådana mängder att marken luckrades upp och blev till lera. Nu var de tunga stridsvagnarna med järnliar inte mycket värda. Både förare och vagn sjönk hjälplöst ner i gyttjan. (Domarboken 4:14, 15; 5:4)

Men ovädret gjorde inte Barak och hans män oroliga. De visste vem som stod bakom det och sprang rakt mot de kanaaneiska styrkorna. Israeliterna verkställde Guds dom och ingen av Siseras soldater överlevde. Regnet fick floden Kison att svämma över, och de döda kropparna sköljdes ner mot Stora havet. (Domarboken 4:16; 5:21)

Som Debora hade förutsagt stred Jehova för sitt folk och besegrade Siseras styrkor.

I dag behöver ingen av Jehovas tjänare gå ut i bokstavligt krig, men de deltar i ett andligt krig. (Matteus 26:52; 2 Korinthierna 10:4) Om man gör Guds vilja i dagens värld, ställer man sig på stridslinjen i det kriget. Det krävs mod att stå på Guds sida eftersom man kan möta hårt motstånd. Men Jehova har inte förändrats. Han hjälper och försvarar fortfarande alla som likt Debora, Barak och hans modiga soldater tror och litar på honom.

EN MODIG KVINNA

En av de kanaaneiska fienderna kom undan, den värste av dem alla, Sisera. Den här tyrannen flydde slagfältet till fots och lämnade sina män att dö i gyttjan. Han smet förbi israeliterna till fast mark och flydde flera mil i öppen terräng, livrädd för att någon israelit skulle hinna i kapp honom. Han sprang mot Heber, som var första bästa allierad han kunde komma på. Heber var en kenit som brutit sig loss från de andra nomaderna i söder, och eftersom det rådde fred mellan honom och kung Jabin tänkte nog Sisera att han var trygg där. (Domarboken 4:11, 17)

Helt utmattad och med andan i halsen kom han fram till Hebers tält. Heber var inte där, men hans hustru, Jael, var hemma. Sisera tog för givet att Jael skulle ära sin mans bundsförvant. Det var säkert helt otänkbart för honom att en kvinna kunde ha en annan uppfattning än sin man. Men Sisera kände inte Jael! Hon var väl medveten om att de onda kanaanéerna förtryckte folket i landet. Och nu stod hon inför ett val. Antingen kunde hon hjälpa den här uslingen eller så kunde hon ställa sig på Jehovas sida och göra slut på Sisera. Vad skulle hon göra? Hur skulle en kvinna kunna besegra en sådan mäktig och hårdbarkad krigare?

Nu gällde det att handla snabbt! Jael erbjöd Sisera att lägga sig ner och vila. Han beordrade henne att inte avslöja att han var där om någon kom och letade efter honom. Hon lade ett täcke över honom, och när han bad om lite vatten gav hon honom mjölk. Sisera föll snart i djup sömn. Eftersom Jael bodde i tält var hon säkert skicklig på att slå tältpluggar i jorden. Så när Sisera sov djupt tog hon fram en tältplugg och en hammare. Jael satte sig på huk vid hans huvud och stod nu inför den otäcka uppgiften att vara Jehovas skarprättare. Minsta lilla tvekan kunde leda till katastrof. Vad rörde sig i Jaels huvud? Tänkte hon på hur den här krigaren hade trakasserat Guds folk i årtionden? Eller tänkte hon på vilken förmån hon hade att få ställa sig på Jehovas sida? Det vet vi inte. Det enda vi vet är att hon klarade uppgiften. Sisera var besegrad! (Domarboken 4:18–21; 5:24–27)

Senare kom Barak och letade efter sin fiende. När Jael visade honom liket med tältpluggen genom tinningarna, visste han att Deboras profetia hade gått i uppfyllelse – en kvinna hade dödat den store krigaren. I dag har en del kritiker kallat Jael för allt möjligt hemskt, men Barak och Debora visste bättre. På grund av Jaels modiga agerande sjöng de att hon var ”den mest välsignade bland kvinnor”. (Domarboken 4:22; 5:24) Det är intressant hur storsint Debora var, hon unnade Jael den äran. Det viktigaste för Debora var att Jehovas ord hade gått i uppfyllelse.

Med Sisera ute ur bilden hade kung Jabin ingen makt längre. Kanaanéernas förtryck var äntligen över, och landet hade sedan fred i fyrtio år. (Domarboken 4:24; 5:31) Debora, Barak och Jael blev verkligen belönade för sin starka tro på Jehova Gud. Vi kan efterlikna Deboras starka tro. Om vi modigt står upp för Jehova och uppmuntrar andra att också göra det, kommer Jehova att hjälpa oss att vinna den andliga striden och belöna oss med frid för evigt.

^ § 7 Andra profetissor var Mirjam, Hulda och Jesajas hustru. (2 Moseboken 15:20; 2 Kungaboken 22:14; Jesaja 8:3)

^ § 9 Deboras sång visar att Sisera ofta tog flickor som byte. I sången sägs det ”ett moderssköte – två moderssköten åt varje vapenför man”. (Domarboken 5:30) Ibland fick alltså soldaterna mer än en flicka var. Ordet ”moderssköte”, eller underliv, visar att flickorna inte sågs som mer än sexobjekt som kunde föda barn. Våldtäkt var troligen mycket vanligt.

^ § 17 Striden beskrivs på två sätt i Domarboken. Dels som en historisk skildring i kapitel 4, och dels med poetiska ord i Deboras och Baraks sång i kapitel 5. De två redogörelserna innehåller unika detaljer som tillsammans ger oss en klar bild.