JOSEF släpade sig fram genom den mörka gången efter dagens arbete, med svetten rinnande längs ryggen. Den stekande solen förvandlade fängelset till en brännugn. Han visste precis hur varje sten och spricka i väggarna såg ut. Detta var hela hans värld nu. Måhända var han högt respekterad här, men han var ändå inget annat än en fånge.

Föreställ dig hur ofta han tänkte tillbaka på sin barndom i Hebrons bergstrakt, där han vallade sin fars får. Han var omkring 17 när hans pappa Jakob skickade honom i ett ärende många mil bort. Sådan frihet var helt otänkbar nu. Hans bröders intensiva avundsjuka hade fått dem att sälja honom som slav. Han fördes ner till Egypten, där han fick tjäna i den egyptiske hovmannen Potifars hushåll. Josef hade sin herres fulla förtroende fram till den dag då falska våldtäktsanklagelser skickade honom till det här fängelset. * (1 Moseboken, kapitel 37, 39)

Josef var 28 år nu. Under de senaste tio åren hade han antingen varit slav eller i fängelse. Man kunde lugnt säga att hans liv inte blivit som han hade hoppats. Skulle han någonsin bli fri? Skulle han någonsin få träffa sin gamle far och sin lillebror Benjamin igen? Hur länge skulle han bli kvar i den här fängelsehålan?

Har du någon gång känt som Josef? Livet blir sällan som man har tänkt sig. Det ena problemet kan avlösa det andra, och det kan kännas som att de aldrig ska ta slut. Men vi kan lära oss mycket av Josefs tro.

Josef visste att hans Gud, Jehova, inte hade glömt honom, och den vetskapen hjälpte honom säkert att härda ut. Till och med i ett fängelse i ett främmande land såg Jehova till att välsigna Josef. I Bibeln står det: ”Jehova fortsatte att vara med Josef och visade honom kärleksfull omtanke och lät honom finna ynnest för fängelsechefens ögon.” (1 Moseboken 39:21–23) Eftersom Josef fortsatte att arbeta hårt hade hans Gud något att välsigna. Så skönt det måste ha varit för Josef att känna att Jehova alltid var med honom!

Skulle Jehova låta Josef bli kvar i fängelset för alltid? Josef måste ha funderat mycket över det här och tog säkert upp det i sina böner. Svaret kom, som så ofta, på ett högst oväntat sätt. En dag blev det liv och rörelse i fängelset när två nya fångar anlände. De hade varit ämbetsmän vid faraos hov. Den ene var förste bagare, den andre var förste munskänk. (1 Moseboken 40:1–3)

Chefen för livvakten uppmanade Josef att ta hand om de två männen, som just förlorat sina  framskjutna positioner. * En natt fick de var sin märklig dröm. Nästa morgon såg Josef att något var fel och frågade: ”Varför ser ni så dystra ut i dag?” (1 Moseboken 40:3–7, Bibel 2000) Kanske var det hans vänliga sätt som fick männen att anförtro sig åt honom. Josef visste inte det då, men samtalet som följde skulle bli en vändpunkt i hans liv. Skulle det här samtalet ens ägt rum om inte Josef först visat lite omtanke? Med tanke på det kan vi fråga oss: ”Visar jag min tro på Gud genom att bry mig om mina medmänniskor?”

Männen berättade att de oroade sig över sina märkliga drömmar och över att de inte hade någon som kunde tyda dem. Egyptierna lade stor vikt vid drömmar, och män som menade sig vara drömtydare var högt respekterade. De två männen visste inte att deras drömmar kom från Josefs Gud, Jehova. Men det visste Josef. Han sa till dem: ”Är det inte Guds sak att ge uttydningar? Jag ber er, berätta den [drömmen] för mig.” (1 Moseboken 40:8) Tänk om alla som kallar sig troende var lika ödmjuka som Josef! Man måste vara villig att sätta mänskliga åsikter åt sidan och ödmjukt lita på att Gud kommer att ge den rätta förståelsen av Bibeln. (1 Thessalonikerna 2:13; Jakob 4:6)

Munskänken berättade sin dröm först. Han hade drömt om en vinstock med tre rankor fulla med klasar. Druvorna mognade, och munskänken pressade ut saften i faraos bägare. Med Jehovas hjälp visste Josef genast vad drömmen betydde. Han berättade att de tre rankorna betydde tre dagar. Sedan skulle farao låta honom få sin ställning tillbaka. När Josef såg hur lättad munskänken blev, tog han tillfället i akt att komma med ett önskemål: ”Du måste visa mig kärleksfull omtanke, det ber jag, och nämna om mig för farao.” Han förklarade att han hade blivit bortförd från sitt hemland och var fängslad på falska grunder. (1 Moseboken 40:9–15)

När bagaren hörde den positiva uttydningen av munskänkens dröm ville han veta vad hans egen betydde. Han hade drömt att han bar tre korgar bröd på huvudet och att fåglar åt ur en av korgarna. Josef hade svar även på den här gåtan. Uttydningen var dock inte särskilt positiv för bagaren. Josef sa: ”Detta är dess uttydning: De tre korgarna är tre dagar. Om tre dagar skall farao lyfta upp ditt huvud från dig och hänga dig på en påle, och fåglarna skall äta köttet av dig.” (1 Moseboken 40:16–19) Precis som  alla Guds trogna tjänare framförde Josef modigt Guds budskap, både goda nyheter och domsbudskap. (Jesaja 61:2)

Tre dagar senare uppfylldes Josefs ord. Farao hade en födelsedagsfest, en sedvänja som Guds folk på Bibelns tid inte tillämpade. Under festen avkunnade han domar över sina två tjänare. Det blev precis som Josef förutsagt: bagaren avrättades, men munskänken fick tillbaka sitt arbete. Sorgligt nog glömde munskänken bort Josef. (1 Moseboken 40:20–23)

Två hela år gick. (1 Moseboken 41:1) Tänk hur frustrerande det här måste ha varit för Josef! Efter det att Jehova hade hjälpt honom att uttyda drömmarna kanske hans förhoppningar att bli frisläppt var stora. Varje morgon vaknade han hoppfull, för att sedan somna förkrossad efter ännu en dag med monotona fängelserutiner. De här två åren kan mycket väl ha varit de mest prövande i hans liv. Trots det slutade han aldrig förtrösta på sin Gud, Jehova. Han gav inte upp, utan var fast besluten att härda ut. Och han gick ut ur prövningen starkare än någonsin. (Jakob 1:4)

Visst behöver vi alla uthållighet i dessa svåra tider? För att klara av livets alla problem behöver vi den beslutsamhet, det tålamod och den inre frid som bara Gud kan ge. Han kan hjälpa oss att övervinna negativa tankar och känslor och ge oss ett hopp, precis som han gjorde för Josef. (Romarna 12:12; 15:13)

Även om munskänken glömde Josef, gjorde inte Jehova det. En natt lät han farao få två oförglömliga drömmar. I den första såg kungen sju vackra, feta kor stiga upp ur Nilen, tätt följda av sju fula och magra kor. De magra korna åt upp de feta. I nästa dröm såg han ett strå med sju frodiga ax. Efter dem växte ytterligare sju ax upp, vindpinade och tunna, och de slukade de frodiga axen. Drömmarna gjorde farao orolig, så på morgonen kallade han till sig sina visa män och magiutövande präster för att de skulle tyda dem. Men det kunde de inte. (1 Moseboken 41:1–8) Stod de svarslösa? Eller kom de med motstridiga uttydningar? Det vet vi inte, men hur som helst var farao inte nöjd. Han blev bara ännu mer besluten att få veta svaret på gåtan.

Äntligen kom munskänken att tänka på Josef! Samvetet slog honom, och han berättade för farao om den unge mannen i fängelset som två år tidigare hade gjort en korrekt uttydning av hans och bagarens drömmar. Genast skickade farao en kallelse till Josef i fängelset. (1 Moseboken 41:9–13)

Föreställ dig känslan när faraos budbärare kom med den kungliga kallelsen. Josef bytte snabbt kläder och rakade sig. Förmodligen renrakade han huvudet enligt egyptisk sed. Han bad säkert intensivt till Jehova att han skulle välsigna det här mötet. En stund senare befann han sig bland hovfolket i det ståtliga palatset, inför den mäktige kungen. Farao sa till Josef: ”Jag har drömt en dröm, men det är ingen som kan uttyda den. Nu har jag hört sägas om dig att du kan uttyda en dröm när du hör den.” Josefs svar gav ytterligare bevis på ödmjukhet och gudstro: ”Det är inte mig det beror på! Gud kommer att ge farao ett besked om välgång.” (1 Moseboken 41:14–16)

Jehova älskar dem som är ödmjuka och trogna, så det är inte konstigt att han gav Josef svaret på gåtan som gäckat de visa männen och prästerna. Josef förklarade att de två drömmarna betydde samma sak. Genom att framföra samma budskap i två olika drömmar visade Jehova att saken var ”fastställd”, dvs. att uppfyllelsen var säker. De feta korna och de frodiga axen symboliserade sju år med överflöd i Egypten, medan de magra korna och de tunna axen var en bild av sju år med svält som skulle följa på de goda åren. Svälten skulle sluka landets välstånd. (1 Moseboken 41:25–32)

 Farao visste att Josefs uttydning var korrekt. Men vilka åtgärder skulle vidtas? Josef föreslog en handlingsplan: Farao behövde hitta ”en klok och förståndig man” som kunde ansvara för att samla in landets överflöd i magasin under de sju goda åren och sedan dela ut det till behövande under den påföljande svältperioden. (1 Moseboken 41:33–36) Josefs erfarenhet och förmågor kvalificerade honom för uppdraget, men han föreslog ändå inte sig själv. Hans ödmjukhet gjorde ett sådant förmätet förslag otänkbart; hans starka tro gjorde det onödigt. Om vi har verklig tro på Jehova behöver vi inte armbåga oss fram här i livet. Vi kan känna oss trygga med att lämna allt i Jehovas händer!

Farao och alla hans tjänare tyckte handlingsplanen lät bra. Farao insåg också att det var Josefs Gud som låg bakom de visa orden. Inför sina tjänare sa han: ”Kan det finnas en annan man som denne, i vilken Guds ande är?” Sedan vände han sig till Josef och sa: ”Eftersom Gud har låtit dig få veta allt detta, finns det ingen så omdömesgill och vis som du. Du skall personligen vara över mitt hus, och allt mitt folk skall lyda dig obetingat. Bara med avseende på tronen skall jag vara större än du.” (1 Moseboken 41:38–41)

Farao var en man som stod vid sitt ord. Josef blev klädd i fint linne, och farao gav honom en kedja av guld, en signetring och en kunglig vagn. Dessutom fick Josef faraos fulla förtroende att resa runt i landet och sätta sin plan i verket. (1 Moseboken 41:42–44) På bara ett dygn hade Josef gått från fängelsehåla till kungens innersta krets. Han vaknade som en dömd brottsling och somnade som den mäktigaste mannen efter farao. Ingen kunde missa att han blivit välsignad för sin starka gudstro! Jehova såg alla orättvisor som Josef hade fått utstå under årens lopp. Han tog itu med dem vid rätt tid och på allra bästa sätt. Men Jehovas avsikt var inte bara att ge Josef upprättelse, utan också att bevara den framtida nationen Israel. Vi ska se i en kommande artikel i den här serien hur det var möjligt.

Om du går igenom en svår och kanske orättvis situation som drar ut på tiden, tappa inte modet! Tänk på Josef. Han fortsatte att vara vänlig, ödmjuk och uthållig och bevarade sin tro stark. Jehova hade all anledning att belöna honom till slut.