Jag föddes i ett medelklassområde i Bilbao i norra Spanien och var det andra av fyra barn. Min familj var katoliker och gick i mässan varje dag. När jag var 23 började jag arbeta som lärare, ett yrke som jag älskade och ägnade mig åt i 40 år. Jag undervisade i olika ämnen, men jag var särskilt stolt över att få undervisa i katolska lärofrågor. På kvällarna jobbade jag som kateket och gav flickor undervisning inför deras första nattvard.

Efter 12 års lyckligt äktenskap dog min man, och jag blev ensam kvar med fyra döttrar. Jag var bara 33. Jag sökte tröst i min katolska tro, men jag hade funderingar som ständigt återkom. Jag undrade: ”Varför fortsätter människor att dö om Kristus återlöste oss? Varför ber vi att Guds rike ska komma om goda människor kommer till himlen?” Och framför allt undrade jag: ”Om Gud ger oss en dom när vi dör, så att vi hamnar i himlen, skärselden eller helvetet, varför måste vi då bli dömda igen i den yttersta domen?”

Jag ställde de här frågorna till några präster. En av dem svarade: ”Jag vet inte. Fråga biskopen. Och vad spelar det för roll, du tror väl på Gud? Glöm det där!” Men jag fortsatte söka efter svar. Längre fram gick jag på föreläsningar som hölls av jesuiter, pingstvänner och gnostiker. Men ingen kunde ge mig bra svar på mina frågor.

När jag var i 60-årsåldern var det en av mina elever, en 7-åring, som inbjöd mig till ett av Jehovas vittnens möten. Jag tyckte om det jag fick se och höra, men jag hade fullt upp i livet och förlorade kontakten med vittnena. Två år senare fick jag besök av Juan och hans hustru Maite. De var Jehovas vittnen. Vi hade intensiva diskussioner i tre månaders tid innan vi började studera Bibeln mer systematiskt.

Jag längtade efter varje studietillfälle. Jag undersökte allt väldigt noggrant och använde tre bibelöversättningar för att vara säker på att Jehovas vittnen lärde ut det som  var sant. Jag insåg snart att jag hade saknat kunskap i många år. Jag blev mycket förvånad och upprörd över att det var så stora skillnader mellan det jag hade trott på och det som stod i Bibeln. Det var omtumlande, som om tron rycktes upp med rötterna.

Vid den här tiden blev min andre man allvarligt sjuk och dog. Samtidigt gick jag i pension och valde att flytta från Bilbao. Juan och Maite flyttade också, och tyvärr fortsatte jag inte att studera Bibeln. Men innerst inne visste jag att jag hade hittat en skatt, och jag glömde den aldrig.

Tjugo år senare var jag 82 och bodde i Bilbao igen. Då kom Juan och Maite och hälsade på. Jag blev överlycklig, Jehova hade inte glömt mig! Jag började studera igen. Juan och Maite fick ha stort tålamod med mig, eftersom jag ofta ställde samma frågor. Jag behövde höra bevisen från Bibeln om och om igen för att klippa de känslomässiga banden till mina gamla trosuppfattningar. Och jag ville ha allt klart för mig så jag kunde förklara Bibelns sanningar för mina vänner och släktingar.

När jag var 87 blev jag äntligen döpt på en sammankomst som Jehovas vittnen höll. Det var den lyckligaste dagen i mitt liv. En äldstebroder höll ett bibliskt tal till oss som skulle bli döpta. Jag blev alldeles tårögd. Det kändes som om Jehova talade till mig personligen. Efter dopet kom många vittnen och gratulerade mig. De flesta hade jag inte ens träffat förut.

Jag hade alltid vetat att Jesus Kristus är ”vägen”. (Johannes 14:6) Men mitt studium av Bibeln gjorde att jag lärde känna Jehova, den som Jesus visar vägen till. Nu ber jag till Gud som min älskade Far och vän. En vändpunkt i mitt liv kom när jag läste boken Närma dig Jehova. * Jag läste den rakt igenom på en enda natt. Det berörde mig djupt att Jehova är så omtänksam.

När jag ser tillbaka på mitt långa sökande efter en sann religion tänker jag på Jesus ord: ”Fortsätt med att be, så skall det ges åt er; fortsätt med att söka, så skall ni finna; fortsätt med att bulta på, så skall det öppnas för er.” (Matteus 7:7) Nu när jag har fått svar på alla mina frågor känns det meningsfullt att få dela med sig av sanningen till andra.

I dag är jag 90 år, men i min andliga utveckling känner jag mig fortfarande ung. Varje möte på Rikets sal är en höjdpunkt för mig, både för att jag får lära mig så mycket värdefullt och för att jag får träffa mina kära vänner. Jag ser fram emot att få undervisa människor igen i den nya världen. (Uppenbarelseboken 21:3, 4) Jag längtar särskilt efter uppståndelsen när jag får träffa mina vänner och släktingar som gått bort och kan undervisa dem om Bibelns sanningar. (Apostlagärningarna 24:15) Det blir fantastiskt att berätta för dem vilken värdefull gåva Jehova gav mig på äldre dagar.