Första Moseboken, som inleder Bibeln, berättar med några få, enkla ord hur universum kom till: ”I begynnelsen skapade Gud himlen och jorden.” (1 Moseboken 1:1) När Gud hade skapat växter och djur skapade han de första människorna, Adam och Eva. De skilde sig från djuren eftersom människan har ett mått av Guds egna egenskaper, däribland en fri vilja. De var alltså ansvariga för sina handlingar. Om de följde Guds anvisningar skulle de kunna uppfylla Guds vilja och bli föräldrar åt en världsvid familj av fullkomliga människor som skulle få leva för evigt i fred på jorden.

Men en viss ängel, en andevarelse, tog chansen att utnyttja människorna för egna själviska syften. På så sätt blev han Satan, som betyder ”motståndare”. Satan talade till Eva genom en orm och lurade henne att tro att hon skulle klara sig bättre utan Guds vägledning. Adam och Eva följde Satan och bröt sig loss från sin Skapare. Deras dåliga val ledde till att de förlorade det eviga livet och gav synd, ofullkomlighet och oundviklig död i arv till oss.

Gud förklarade genast att han skulle rätta till den här tragiska situationen och ge Adams avkomlingar möjlighet att få evigt liv. Han förutsade att en ”avkomma” – en särskild individ – till slut skulle förinta Satan och utplåna allt lidande som Satan, Adam och Eva hade orsakat. (1 Moseboken 3:15) Vem var ”avkomman”? Det skulle visa sig med tiden.

Under de århundraden som följde försökte Satan hela tiden förhindra att Guds vilja genomfördes. Ondskan och synden bredde ut sig snabbt. Gud beslutade sig för att tillintetgöra de onda i en översvämning. Han sa till den rättfärdige Noa att bygga en ark – en stor flytande låda – för att rädda sig själv och sin familj och alla de djur han fick anvisningar om att föra in i arken.

Ett år efter att översvämningen hade börjat steg Noa och hans familj ut ur arken på den renade jorden. Men ”avkomman” hade ännu inte framträtt.

(Grundat på 1 Moseboken, kapitel 1–11; Judas 6, 14, 15; Uppenbarelseboken 12:9.)