Jag drömde om ett liv på hjul

Berättat av Zoja Dimitrova

Vid 15 års ålder hade jag lyckats förverkliga min dröm. Jag fick resa runt och uppträda som akrobat på en cirkus. Men så en dag i september 1970 inträffade en tragedi. I ena sekunden flög jag elegant genom luften, men i den andra slog jag hårt i marken.

JAG föddes den 16 december 1952 och växte upp med mina föräldrar och min syster i Sofia i Bulgarien. Vid den tiden var Bulgarien ett kommunistland där religion var något som accepterades men absolut inte uppmuntrades. De flesta människor trodde inte på Gud, och de som gjorde det höll oftast sina åsikter för sig själva. Min familj var ortodoxa på papperet, men jag fick ingen religiös uppfostran och tänkte inte alls på Gud.

Redan tidigt i livet hade jag ett stort intresse för sport i alla former, men särskilt för gymnastik. När jag var 13 kom en man till min skola och letade efter en flicka som kunde passa som cirkusartist. Min gymnastiklärare tipsade om mig. Det var en häftig känsla att få sitta i den stora amerikanaren som min manager hade och åka runt till olika tränare som intervjuade och bedömde mig. Jag blev jätteglad när jag blev uttagen. Från och med den dagen började ett inrutat liv med strikt disciplin och hård träning under mer än två år. När jag var 15 var jag färdig med utbildningen och kunde börja mitt liv på hjul – turnélivet med cirkusen. Först turnerade vi i Bulgarien och sedan i länder i forna Sovjetunionen, men också i Algeriet, Ungern och forna Jugoslavien.

Under tre år levde jag som i en dröm. Men när jag uppträdde i Titov Veles i Makedonien så inträffade olyckan som jag berättade om i inledningen. Jag skulle utföra ett nummer högt ovanför publiken. Min partner, som hängde upp och ner, skulle kasta mig högt upp i luften och sedan fånga mig. Men jag fick inte tag i hans händer, och när säkerhetslinan brast störtade jag rakt ner i marken, sex meter nedanför. Jag fördes i ilfart till sjukhuset, och där upptäckte man att förutom ena armen och flera revben så var även ryggraden bruten. Jag befann mig i chock några dagar och kom inte alls ihåg vad som hade hänt. När mitt tillstånd hade förbättrats gick det upp för mig att jag var förlamad från midjan och neråt. Men jag var ung och optimistisk och tänkte att en behandling eller operation kanske skulle hjälpa mig att komma tillbaka till cirkuslivet.

I två och ett halvt år fick jag vård på flera olika behandlingshem och hoppades fortfarande att jag skulle bli bra. Men till sist fick  jag bara acceptera att min dröm var över. Ironiskt nog var jag tvungen att anpassa mig till ett mycket annorlunda liv på hjul än det jag hade drömt om. Jag skulle få sitta i rullstol resten av livet.

Ett nytt liv

Jag hade varit mycket aktiv och trodde inte att jag skulle kunna anpassa mig till den nya situationen. Jag hade inget hopp längre och blev deprimerad. Men en dag 1977 kom en ung man, Stojan, på besök. Han fick komma in direkt när jag förstod att han var bror till en av mina tidigare arbetskamrater. Vi pratade en stund, och han frågade om jag hoppades bli bättre. Jag var desillusionerad och besviken på livet, så jag svarade att det inte fanns något hopp. När han sade att Gud kunde hjälpa mig sade jag bittert: ”Jaha, om det fanns en Gud skulle jag väl inte sitta här?”

Stojan hade nyligen blivit ett Jehovas vittne när han var i USA och jobbade som cirkusartist, och nu tog han chansen att mycket vänligt berätta för mig om Bibelns underbara framtidslöften. Det var spännande att höra att jorden snart ska bli ett paradis. Jag blev väldigt rörd av Bibelns löfte: ”Döden skall inte finnas mer; inte heller skall sorg eller skrik eller smärta finnas mer.” (Uppenbarelseboken 21:4) Jag längtade så oerhört efter att kunna gå igen! Jag började studera Bibeln på en gång. Nu började livet se ljust ut. Äntligen hade jag fått ett säkert hopp.

Jag såg fram emot bibelstudiet varje vecka. Först fick jag studera med Stojan, och sedan med Totka, som var mycket vänlig. Hon hjälpte mig att snabbt lära mig mer om Bibelns sanning, och jag överlämnade mitt liv åt Jehova Gud. Just då fanns det ingen som kunde döpa mig, så jag fick vänta på att en broder från Makedonien skulle komma. Den 11 september 1978, omkring ett år efter att jag började studera, blev jag döpt i badkaret hemma i min lägenhet. Det kändes underbart att vara ett Jehovas vittne. Mitt liv hade fått innehåll och mening.

Sanningen från Bibeln brann som en eld inom mig. Jag pratade ivrigt med alla som kom hem till mig om Bibelns hopp. Tyvärr verkade ingen ta mig riktigt på allvar. De verkade tro att jag inte var riktigt normal efter olyckan.

Ett stort misstag

Vid den tiden fick inte Jehovas vittnen verka fritt i Bulgarien, och det fanns bara några få vittnen i hela landet. Det fanns ingen församling att gå till, och det fanns knappt några medtroende att vara tillsammans med. Förutom det så hade jag inte  riktigt insett den andliga faran med att umgås med sådana som inte lever enligt Bibelns normer. Det ledde till att jag gjorde ett stort misstag.

Jag hade oerhört dåligt samvete och led av att känna mig långt borta från Jehova. Jag var förkrossad och skämdes, och jag lättade mitt hjärta för Jehova och bad om förlåtelse. Längre fram kunde de äldste hjälpa mig så att jag repade mig andligen och fick tillbaka glädjen i tjänsten för Jehova. Det är ett underbart privilegium att få tjäna honom med ett rent samvete och vara en del av hans rena organisation!

Lycklig trots begränsningar

Olyckan som inträffade för 40 år sedan krossade drömmen om ett liv i rampljuset och med resor på agendan. I stället hamnade jag i rullstol. Men jag är inte ledsen och bitter när jag ser tillbaka, som om mitt liv vore misslyckat. Bibeln har gett mig en viktig insikt: Drömmen att bli lycklig och finna mening med livet i cirkusvärlden hängde ihop med sådant som saknar bestående värde. Jag har sett tidigare medarbetare som har fortsatt sina karriärer inom cirkusen och som har blivit mycket besvikna på livet. Till skillnad från dem har jag fått det bästa av allt – en nära personlig relation till Skaparen, Jehova. Det har gett mig mycket större glädje än cirkusen någonsin hade kunnat göra.

Dessutom har jag fått uppleva glädjen att se flera andra få kunskap i Bibeln och överlämna sina liv åt Jehova, vår kärleksfulle Gud. När jag började studera Bibeln 1977 fanns det bara en handfull Jehovas vittnen i Bulgarien. Så sent som 1991, då Jehovas vittnen blev lagligt erkända första gången efter kommunistregimens fall, fanns det inte mer än drygt hundra vittnen i hela landet. Vilken glädje det har varit för mig att få se antalet förkunnare av Bibelns budskap öka till närmare 1 800!

Det finns mycket att göra i förkunnararbetet i Bulgarien. Många vill veta mer om Guds ord. Det förstår man av att hela 3 914 var  med vid åminnelsen av Jesu död förra året. Det är härligt att tänka på vilket starkt bevis det är för att Jehova har välsignat arbetet här i Bulgarien. Det började blygsamt, men jag har sett med egna ögon hur ”den ringaste” har vuxit till ”en mäktig nation”, som det förutsägs i Jesaja 60:22.

En stor händelse i mitt liv var att Nya världens översättning av Den heliga skrift gavs ut på bulgariska. Den nyheten fick vi veta på områdessammankomsten ”Var ständigt vaksamma!” i augusti 2009 i Sofia. Att få Bibeln på mitt eget språk var en dröm som gick i uppfyllelse. Jag är säker på att den kommer att bli ett fantastiskt hjälpmedel när fler människor i Bulgarien ska få kunskap i Bibeln.

Mina fysiska begränsningar hindrar mig från att förkunna så mycket som jag skulle önska. Men jag får stor glädje av att prata med mina grannar om Bibeln, och med alla andra som kommer förbi. En gång ropade jag på en granne från balkongen. Hon blev glad när jag bjöd in henne, och när jag hade berättat flera uppmuntrande tankar från Bibeln tackade hon ja till ett bibelstudium. Jag var överlycklig när hon döpte sig och blev min andliga syster! Jag har haft förmånen att studera Bibeln med fyra personer som sedan har valt att överlämna sina liv åt Jehova.

Det som ger mig störst glädje och uppmuntran är att regelbundet få vara med vid kristna möten tillsammans med över hundra bröder och systrar, som har blivit som min egen familj. Det är svårt att komma till församlingens möten när man bor i ett land som inte har någon form av färdtjänst för äldre och sjuka. Men jag uppskattar att en av de yngre bröderna i församlingen är så omtänksam och hjälpsam. Varje möte bär han mig från lägenheten ner till sin bil, från bilen in i Rikets sal och så hem igen. Jag är verkligen tacksam mot Jehova som har gett mig en så kärleksfull andlig familj.

När jag ser tillbaka inser jag att livet blev väldigt annorlunda mot det jag drömde om som ung. Men att få tjäna Jehova har gett mig det bästa och lyckligaste livet nu och ett fantastiskt hopp. Jag längtar efter att få vara med när Guds löften går i uppfyllelse här på jorden. Då ska ”den halte klättra som en hjort”! (Jesaja 35:6) Jag ser fram emot den dag då jag kan hoppa upp ur rullstolen och vara frisk och stark igen.

[Infälld text på sidan 30]

”Det som ger mig störst glädje och uppmuntran är att regelbundet få vara med vid kristna möten.”

[Infälld text på sidan 31]

”En stor händelse i mitt liv var att Nya världens översättning av Den heliga skrift gavs ut på bulgariska.”

[Bild på sidan 29]

Jag började uppträda när jag var 15.