Försöken att utrota fattigdom

DE RIKA har alltid sett till att hålla fattigdomen på avstånd – från sig själva. Och ansträngningarna att få ett slut på fattigdomen har hela tiden misslyckats. Varför? Därför att de rika mycket sällan vill att någon eller något ska förändra deras gynnsamma situation. Kung Salomo i det forntida Israel skrev: ”Se, de förtrycktas tårar, men ingen tröstade dem; nej, det var deras förtryckare som hade makten.” (Predikaren 4:1)

Kan de som har inflytande och makt förändra samhället och göra slut på fattigdomen? Salomo blev inspirerad att skriva: ”Se, allt var tomhet och ett jagande efter vind. Det som har gjorts krokigt kan inte bli rakt.” (Predikaren 1:14, 15) En granskning av några försök att göra slut på fattigdomen bekräftar det.

Välfärd åt alla?

Under 1800-talet kunde några få nationer skapa sig stora tillgångar tack vare handel och industri. Samtidigt började några intellektuella uppmärksamma frågan om fattigdomen i världen. Kunde jordens resurser fördelas bättre?

Vissa trodde att socialism eller kommunism skulle ge ett globalt klasslöst samhälle med rättvist fördelade tillgångar. De här idéerna var naturligtvis inte så uppskattade bland de välbärgade. Men devisen ”av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov” fick stort genomslag. Många hoppades att alla länder skulle anamma socialismen så att världen kunde bli ett Utopia. Ett antal rika länder genomförde socialistiska reformer och grundade välfärdsstater som lovade att sörja för invånarnas behov ”från vaggan till graven”. De menar att fattigdom inte längre utgör ett hot mot deras invånare.

Men socialismen har aldrig lyckats skapa ett osjälviskt samhälle. Målsättningen att invånarna skulle arbeta för att gynna samhället  i högre grad än sig själva har visat sig vara en gäckande dröm. Vissa ogillade att man gav de fattiga generöst understöd när det tycktes sänka arbetslusten hos några av dem. Tiden har visat sanningen i Bibelns ord: ”Det finns ingen rättfärdig människa på jorden som alltid gör det som är gott och aldrig syndar. ... Den sanne Guden har gjort människorna rättrådiga, men själva har de funderat ut många planer.” (Predikaren 7:20, 29)

En annan vision har kallats den amerikanska drömmen – drömmen om en plats där alla som arbetar hårt kan bli framgångsrika. Runt om i världen har flera nationer använt sig av samma framgångsnyckel som tycks ligga till grund för Nordamerikas välstånd – demokrati, fri företagsamhet och fri handel. Men alla länder kan inte kopiera den amerikanska drömmen, eftersom förutsättningen inte bara var ett politiskt system. Enorma naturresurser och ett geografiskt läge som underlättade import och export var avgörande. Och dessutom skapar ett konkurrensbetonat, globalt ekonomiskt system inte bara vinnare, utan också förlorare. Kan välfärdsländer motiveras att hjälpa de nationer som fortfarande är fattiga?

Marshallplanen – ett botemedel mot fattigdom?

Europa var svårt sargat efter andra världskriget, och många människor levde på svältgränsen. Samtidigt var den amerikanska regeringen oroad över att kommunismen tycktes få fäste i Europa. Så under fyra års tid gav USA stora ekonomiska bidrag för att återuppbygga industrin och jordbruket i de länder som godtog deras politiska hållning. Det här återuppbyggnadsprogrammet, som kallades Marshallplanen, betraktades som en stor framgång. I flera västeuropeiska länder ökade det amerikanska inflytandet och extrem fattigdom minskade. Var det här ett sätt att utplåna fattigdomen?

Framgången med Marshallplanen fick den amerikanska regeringen att erbjuda hjälp till fattiga länder världen över för att utveckla jordbruk, hälsovård, utbildning och infrastruktur. USA har villigt medgett att motivet var egenintresse. Samma politik har förts av andra länder som också vill ha ökat inflytande. De senaste sextio åren har man lagt många gånger större summor på bistånd än vad som anslogs för Marshallplanen, men utan att nå de resultat man hoppats på. Det är sant att vissa länder kunde resa sig ur fattigdomen, i synnerhet i Östasien. Men andra länder är fortfarande extremt fattiga, även om biståndsmedel har resulterat i att färre barn dör och att fler får utbildning.

Bistånd med bitter eftersmak

Det har visat sig svårare att hjälpa fattiga länder att bryta sig loss från fattigdom än att hjälpa rikare länder att återhämta sig efter krig. I Europa fanns redan en uppbyggd industri, handel och infrastruktur. Det var bara ekonomin som behövde få en skjuts. Men trots att fattiga länder hade fått hjälp att bygga vägar, skolor och sjukhus var människor fortfarande drabbade av extrem fattigdom eftersom det saknades arbetstillfällen, naturresurser och tillgång till handelsvägar.

Orsakerna till fattigdom är komplexa och svåra att komma till rätta med. Ett exempel:  Sjukdom leder till fattigdom, och fattigdom till sjukdom. Undernärda barn kan bli så försvagade fysiskt och mentalt att de längre fram inte kan ta hand om sina egna barn. Och när rika länder dumpar sitt livsmedelsöverskott som ”bistånd” förlorar inhemska jordbrukare och handlare sitt levebröd. Resultatet blir ännu större fattigdom. Att skänka pengar till regeringar i fattiga länder kan starta en annan kedjereaktion: Biståndspengar har visat sig vara lätta att stjäla, vilket kan leda till korruption och det i sin tur till ökad fattigdom. Internationellt bistånd misslyckas eftersom det inte tar itu med grundproblematiken.

Fattigdomens grundorsak

Extrem fattigdom är följden av att nationer, regeringar och individer främst agerar för att skydda sina egna intressen. Regeringar i rika länder prioriterar inte problemet med fattigdom eftersom de är demokratiskt valda och måste tillmötesgå sina väljare. Jordbrukare i fattiga länder hindras därför från att få avsättning för sina produkter i rika länder för att inte bli ett hot på marknaden. Många i-länder ger dessutom stora subventioner till de egna jordbrukarna för att de ska kunna konkurrera ut jordbrukare i fattigare länder.

Det är uppenbart att tendensen hos både individer och regeringar att skydda sina egna intressen är den verkliga orsaken till fattigdomen. Det är vi människor som bär skulden. Salomo uttryckte det så här: ”Människa har haft makt över människa till hennes skada.” (Predikaren 8:9)

Finns det hopp om en värld utan fattigdom? Kan någon regering förändra den mänskliga naturen?

[Ruta på sidan 6]

En lag som skulle förebygga fattigdom

Jehova Gud gav det forntida Israel en lagsamling som skulle förhindra fattigdom om de följde den. Enligt lagen fick alla stammar, förutom Levis prästerliga stam, ett landområde som arvedel. Arvsbesittningen var tryggad eftersom en försäljning inte gällde för all framtid. Under jubelåret, som inföll vart femtionde år, skulle all mark återgå till den ursprunglige ägaren eller hans familj. (3 Moseboken 25:10, 23) Om någon blev tvungen att sälja sin mark på grund av sjukdom, ren slöhet eller någon olycklig omständighet, så återlämnades den utan betalning under jubelåret. Ingen familj skulle behöva fastna i fattigdom i många generationer.

Ett annat humant inslag i lagen var att en man kunde sälja sig som slav om han hade hamnat i ekonomiska svårigheter. Han skulle få pengarna i förväg så han kunde betala av sina skulder. Om han inte hade friköpt sig själv inom sju år skulle han friges. Då skulle han också få utsäde och boskap så att han kunde börja om på nytt. Dessutom förbjöd lagen israeliterna att ta ränta av en fattig medbroder som behövde låna pengar. Lagen befallde också att man inte skulle skörda ända ut i kanten på sin åker. Då skulle fattiga kunna plocka ax och inte behöva tigga. (5 Moseboken 15:1–14; 3 Moseboken 23:22)

Men historien visar att en del israeliter ändå blev fattiga. Varför blev det så? Israeliterna följde inte Jehovas lag. Så precis som i de flesta länder blev några människor rika jordägare och andra blev fattiga och jordlösa. Fattigdom blev ett problem bland israeliterna eftersom vissa ignorerade Guds lag och satte sina egna intressen före andras. (Matteus 22:37–40)