Gregorio och Marilou är ett gift par i 40-årsåldern. För ungefär 10 år sedan var de pionjärer i Manila samtidigt som de arbetade heltid. Det var jobbigt, men de klarade det. Sedan blev Marilou befordrad på banken där hon jobbade. Hon säger: ”Våra välbetalda jobb gjorde att vi kunde leva ett bekvämt liv.” De fick så bra ekonomi att de bestämde sig för att bygga sitt drömhus i ett fint område ungefär två mil öster om Manila. De skrev kontrakt med en byggfirma och band sig vid att göra avbetalningar månadsvis i tio år.

Marilou berättar: ”Mitt nya jobb tog så mycket tid och kraft att jag tappade lusten för andlig verksamhet. Det kändes som om jag stal från Jehova.” Hon förklarar: ”Jehova fick inte längre den tid som jag hade lovat att ge honom.” Gregorio och Marilou var inte nöjda med situationen, så de satte sig ner för att prata igenom vart deras liv var på väg. Gregorio säger: ”Vi ville göra en förändring men visste inte riktigt hur. Vi ville få mer tid till andliga aktiviteter, särskilt med tanke på att vi  inte hade några barn. Vi bad om Jehovas hjälp och vägledning.”

Under den här perioden hörde de flera tal om att tjäna där behovet av förkunnare är större. ”De här talen kändes som Jehovas svar på våra böner”, säger Gregorio. De bad om mera tro för att få mod att kunna fatta rätt beslut. Ett stort hinder var det pågående husbygget. De hade redan amorterat av motsvarande tre år. Vad skulle de göra? Marilou berättar: ”Om vi bröt kontraktet skulle vi förlora det vi redan hade betalat, en ganska stor summa. Men vi förstod att vi måste välja mellan att sätta Jehovas vilja främst eller ge efter för våra egna materiella begär.” De tänkte på aposteln Paulus ord att vara beredd att ta en förlust. De drog sig ur projektet, sa upp sina jobb, sålde det mesta av sina ägodelar och flyttade till en liten by på ön Palawan, ungefär 50 mil söder om Manila. (Fil. 3:8)

Innan Gregorio och Marilou flyttade försökte de förbereda sig för att leva ett enklare liv. De insåg inte hur primitivt livet skulle bli förrän de kom till sitt nya distrikt. ”Det var en stor chock”, säger Marilou. ”Ingen elektricitet, inga bekvämligheter. I stället för att bara trycka på knappen till riskokaren var vi tvungna att hugga ved och laga mat över öppen eld. Jag saknade att gå och shoppa, äta ute och göra andra saker som hör till storstadslivet.” Men de fortsatte påminna varandra varför de hade flyttat, och snart hade de vant sig. Hon säger: ”Nu njuter jag av den vackra naturen och stjärnhimlen om kvällen. Men det bästa är att få se människors glada leenden när vi berättar om sanningen. Genom att tjäna här har vi lärt oss hemligheten att vara förnöjsamma.” (Fil. 4:12)

Gregorio berättar: ”När vi kom hit, fanns det bara fyra vittnen här. När jag började hålla föredrag varje vecka och spela gitarr till sångerna på Rikets sal blev de väldigt glada.” På ett år fick de se hur den lilla gruppen blev en blomstrande församling på 24 förkunnare. Gregorio fortsätter: ”Vi känner oss verkligen rörda av all kärlek församlingen visar oss.” Nu kan de se tillbaka på mer än sex år i det här isolerade området. De säger: ”Det finns inget som gör en så glad som när nya kommer med i sanningen. Vårt liv är bättre än någonsin.”

I Filippinerna har nästan 3 000 bröder och systrar flyttat till områden där behovet av förkunnare är större. Omkring 500 av dem är ogifta systrar. En av dem är Karen.

Karen är i 25-årsåldern och växte upp i Baggao på ön Luzon. När hon var i tonåren tänkte hon ofta på att göra mer i tjänsten. Hon berättar: ”Jag ville tjäna där det var större behov, eftersom det är så kort tid kvar och alla måste få en chans att höra sanningen.” En del i hennes familj försökte pressa henne att satsa på utbildning i stället för att flytta till någon avlägsen plats för att predika, så Karen bad Jehova om vägledning. Hon pratade också med andra som tjänar i behovsförsamlingar. När hon var 18 flyttade hon till en liten ort drygt sex mil hemifrån.

Den lilla församlingen som Karen flyttade till har distrikt i ett bergigt område längs Stilla havet. Karen berättar: ”Bara att gå från Baggao till den nya församlingen tog tre dagar. Vi gick uppför och nerför bergen och korsade olika floder mer än 30 gånger.” Hon tillägger: ”För att komma till vissa bibelstudier går jag sex timmar, sover över där och går sex timmar hem igen nästa dag.” Är det värt allt besvär? ”Ibland värker benen”, säger Karen med ett stort leende, ”men som mest har jag haft 18 bibelstudier. Jag har verkligen fått smaka och se att Jehova är god.” (Ps. 34:8)

Sukhi är en ogift syster i 40-årsåldern från USA. Vad fick henne att flytta till Filippinerna? Hon var på en kretssammankomst 2011, och då intervjuades ett gift par. De berättade hur de sålde det mesta av sina ägodelar för att kunna flytta till Mexiko och hjälpa till i tjänsten. Sukhi berättar: ”Den intervjun blev en tankeställare för mig. Jag kanske också kunde göra något sådant och göra mer i sanningen.” Sukhi har sina rötter i Indien och talar punjabi. När hon fick veta att det fanns behov i Filippinerna av förkunnare som kunde punjabi, bestämde hon sig för att flytta dit. Gick allt som på räls?

”Det var svårare än jag trodde att bestämma vilka grejer jag skulle sälja och vad jag skulle behålla”, säger Sukhi. ”Och jag hade bott 13 år i egen lägenhet, så det var inte så lätt att flytta hem till familjen igen och bo i kappsäck. Men det var ett bra sätt att träna på att leva enkelt.” Vilka utmaningar mötte hon när hon hade flyttat till  Filippinerna? ”Det svåraste var min hemlängtan och att jag har fobi för småkryp. Jag lärde mig att förtrösta på Jehova mer än någonsin.” Har det varit värt det? Sukhi ler och säger: ”Jehova vill att vi ska pröva honom och se att han kommer att ’tömma ut välsignelse’ över oss. De här orden får en speciell betydelse för mig när jag träffar någon i tjänsten som frågar: ’När kommer du tillbaka? Jag har fler frågor.’ Jag känner mig så glad när jag får hjälpa människor som har ett andligt behov.” (Mal. 3:10) Hon tillägger: ”Det svåraste var faktiskt att bestämma sig för att flytta. Men när jag hade gjort det, var det häftigt att se hur Jehova ordnade saker och ting.”

Sime är en gift broder som är närmare 40. Han flyttade från Filippinerna när han fick ett högavlönat arbete i Mellanöstern. Där hörde Sime ett tal av en broder från styrande kretsen och fick uppmuntran av en lokal kretstillsyningsman, och då blev han motiverad att sätta tjänsten för Jehova främst i livet. ”Men bara tanken på att säga upp mig gjorde att jag fick mardrömmar”, säger Sime. Trots allt gjorde han det och flyttade tillbaka till Filippinerna. Sime och hans fru, Haidee, tjänar nu i Davao del Sur i södra delen av landet där det behövs många förkunnare på de stora distrikten. Han konstaterar: ”När jag tänker tillbaka är jag så glad för att jag slutade oroa mig över jobbet och prioriterade sanningen. Det finns inget som känns så meningsfullt som att ge av sitt bästa till Jehova.”

Ramilo och Juliet är ett pionjärpar i 30-årsåldern. De fick veta att en församling tre mil från deras hem hade behov, och de bestämde sig för att pendla dit för att understödja den. Så varje vecka oavsett väder tar Ramilo och Juliet sin motorcykel för att vara med på mötena och i tjänsten. Även om resan över hängbroar och på ojämna vägar har sina utmaningar, är de glada att de valde att göra mer i tjänsten. Ramilo berättar: ”Min fru och jag har 11 bibelstudier. När man tjänar där behovet är stort måste man vara beredd att göra uppoffringar, men livet får större mening.” (1 Kor. 15:58)

Skulle du vilja veta mer om att tjäna där behovet är större, antingen i ditt eget land eller utomlands? Prata i så fall med kretstillsyningsmannen, och läs artikeln ”Kan du ’ta steget över till Makedonien’?” i Tjänsten för Guds kungarike för augusti 2011.