Fullt upptagen i Jehovas organisation
Fullt upptagen i Jehovas organisation
Berättat av Vernon Zubko
JAG växte upp på en farm i närheten av Stenen, ett litet samhälle i provinsen Saskatchewan i Kanada. Mina föräldrar, Fred och Adella, kämpade hårt för att försörja familjen och undervisa oss barn om Jehova. Syskonskaran bestod av mig, min äldre syster, Aurellia, och mina yngre syskon, Alvin, Allegra och Daryl. Vi är så tacksamma mot våra föräldrar för att vi fick växa upp i sanningen.
Min far, en smord kristen, var en oförskräckt förkunnare. Han arbetade hårt för brödfödan, men han såg också till att alla visste att han var ett vittne. Han talade alltid om sanningen. Hans nit och mod gjorde starkt intryck på mig. Han sade ofta till mig: ”Håll dig upptagen i Jehovas organisation så slipper du många problem.”
Vi gick ofta i gatutjänst i Stenen och i andra samhällen i närheten. Jag tyckte inte alltid att det var så lätt. Överallt fanns det sådana som försökte ställa till bråk, och de brukade komma fram till oss yngre och håna oss. En gång när jag var åtta år och stod i ett gathörn med Vakttornet och Vakna! blev jag omringad av ett gäng grabbar. De slet av mig min nya hatt och satte den på en stolpe. Tack och lov var det en äldre broder som höll ögonen på mig, och han såg vad som hände. Han kom fram och frågade: ”Vern, är allt som det ska?” Grabbarna försvann fortare än kvickt. Även om den här erfarenheten gjorde mig lite uppskakad, lärde den mig att det inte är så bra att stå lika stilla som en stolpe i gatutjänsten. Den övning jag fick under mina formbara år gav mig det mod jag behövde för att också gå från dörr till dörr.
Alvin och jag blev döpta i maj 1951. Jag var då 13 år. Jag kommer fortfarande ihåg att broder Jack Nathan, som höll doptalet, uppmanade oss att aldrig låta det gå en månad utan att vi talade om Jehova. * I vår familj har vi alltid sett pionjärtjänsten som den bästa levnadsbanan. Så när jag slutat skolan 1958 flyttade jag till Winnipeg i Manitoba och blev pionjär. Pappa tyckte visserligen om tanken på att jag skulle jobba tillsammans med honom i familjeföretaget och hyvla virke, men både han och mamma uppmuntrade mig att börja i heltidstjänsten och stödde mitt beslut att flytta.
Ett nytt hem och en ny kamrat
År 1959 inbjöd avdelningskontoret alla som kunde att flytta till provinsen Quebec, 1 Kor. 9:22, 23)
där behovet av förkunnare var stort. Jag flyttade därför till Montreal. Vad annorlunda allt var! Det blev en helt ny erfarenhet för mig att lära mig franska och att anpassa mig till en annan kultur. Vår kretstillsyningsman rådde mig att aldrig säga: ”Där jag kommer från brukar vi göra så här.” Det var ett bra råd. (Jag hade ingen pionjärkamrat när jag flyttade till Quebec. Men en ung syster som hette Shirley Turcotte, som jag hade träffat tidigare i Winnipeg, blev min pionjärkamrat när vi gifte oss i februari 1961. Hon kom också från en familj som älskade Jehova. Jag insåg inte då vilken ovärderlig källa till styrka och uppmuntran hon skulle bli för mig under årens lopp.
Vi predikar på Gaspéhalvön
När vi hade varit gifta i två år blev vi förordnade som pionjärer med särskilt uppdrag i Rimouski i Quebec. Våren därpå frågade avdelningskontoret om vi ville göra en predikotur på Gaspéhalvön på Kanadas östkust. Vårt uppdrag var att så ut sanningens säd till så många som möjligt. (Pred. 11:6) Vi fyllde bilen med mer än 1 000 tidskrifter och nästan 400 böcker, förutom mat och kläder, och gav oss i väg för att predika i en månad. Vi bearbetade systematiskt alla de små byarna. På lokalradion varnade man för att vittnena skulle komma och uppmanade folk att inte ta emot vår litteratur. Men de flesta missförstod det och trodde att man gjorde reklam för vår litteratur, så de tog villigt emot den.
Friheten att predika var något relativt nytt i vissa delar av Quebec, och det var inte ovanligt att vittnena stoppades av polisen. Det hände oss i en stad där vi fick lämna litteratur vid nästan varje dörr. En polis bad oss följa med till stationen, och det gjorde vi. Jag fick veta att det var stadens jurist som låg bakom ordern att hindra oss från att predika. Eftersom polischefen var borta den dagen visade jag juristen ett dokument från avdelningskontoret i Toronto som förklarade att vi hade rätt att predika. Han läste det och tillade snabbt: ”Jag vill inte ha några problem. Det var prästen som bad mig sätta stopp för er.” Eftersom vi ville att människorna på distriktet skulle förstå att vårt arbete inte var olagligt, återvände vi direkt till det område där polisen hade hämtat oss och fortsatte i tjänsten.
Nästa dag gick vi tillbaka för att träffa polischefen, och han blev upprörd när han fick veta vad som hade hänt. Ni skulle ha hört hans telefonsamtal med juristen! Polischefen sade att vi kunde vända oss till honom personligen om vi fick några som helst problem i fortsättningen. Vi tyckte att människorna var snälla och trevliga trots att vi var främlingar och inte kunde så bra franska. Men vi undrade om de någonsin skulle ta emot sanningen. Svaret fick vi många år senare när vi återvände till det här området för att bygga Rikets salar. Då upptäckte vi att många av dem som vi hade vittnat för är våra bröder nu. Ja, Jehova kan verkligen få det att växa. (1 Kor. 3:6, 7)
En gåva från Jehova
Vår dotter Lisa föddes 1970. Hon är en gåva från Jehova som har gett oss mycket glädje. Vi har arbetat tillsammans alla tre på många Riketssalsprojekt. När Lisa hade gått ut skolan sade hon: ”Det var ju jag som höll er borta från heltidstjänsten ett tag, så därför vill jag försöka kompensera det genom att själv bli pionjär.” Och mer än 20 år senare är hon fortfarande pionjär, nu tillsammans med sin man, Sylvain. De har tyckt mycket om att få arbeta på flera internationella
byggprojekt tillsammans. Vårt mål som familj är att leva enkelt och att stå till förfogande i Jehovas tjänst. Jag har aldrig glömt det Lisa sade när hon började som pionjär. Det fick faktiskt mig att börja i heltidstjänsten igen 2001, och jag har kunnat vara pionjär sedan dess. Pionjärlivet hjälper mig att förtrösta på Jehova i allt jag gör och att leva ett enkelt men givande och lyckligt liv.Byggprojekt kräver kärlek, lojalitet och trohet
Jehova har lärt mig att om man ställer sig till förfogande och tar emot vilket uppdrag man än får så leder det till många välsignelser. Jag uppskattar verkligen att jag har fått tjäna i en regional byggnadskommitté och har fått arbeta tillsammans med mina bröder och systrar på olika projekt i hela Quebec och på andra ställen.
En del kanske inte kan hålla fantastiska tal från podiet, men på ett Riketssalsprojekt kan de visa sig vara otroligt duktiga. Dessa älskade vänner lägger ner hela sin själ i det de gör, och deras förmågor kommer till sin rätt. Resultatet blir alltid en vacker byggnad som kan användas i tillbedjan av Jehova.
Ibland har jag fått frågan om vilka egenskaper som är viktigast för dem som arbetar på ett Riketssalsbygge. Min erfarenhet är att man först och främst måste älska Jehova, hans Son och alla vännerna. (1 Kor. 16:14) Sedan måste man också vara lojal och trogen. När saker inte går riktigt som man tänkt sig – och sådant händer – kommer den som är lojal att fortsätta följa organisationens anvisningar. Och den som är trogen mot organisationen vill söka till framtida byggen.
Tacksam mot Jehova
Min far dog 1985, men jag har fortfarande hans råd om att hålla mig upptagen i Jehovas organisation ringandes i öronen. Precis som andra som har fått ta emot sina uppgifter i den himmelska delen av Jehovas organisation är han säkert fullt upptagen. (Upp. 14:13) Mamma är nu 97 år. På grund av en stroke har hon svårt att uttrycka sig, men hon kan fortfarande sin bibel. Hon citerar bibelställen i sina brev och uppmuntrar oss att fortsätta tjäna Jehova troget. Vi barn är verkligen tacksamma för att vi haft så kärleksfulla föräldrar!
Jag är också tacksam mot Jehova för min trogna Shirley. Hon har alltid burit med sig det råd som hennes mamma gav henne: ”Vern kommer att ha fullt upp att göra i sanningen, och du måste lära dig att dela honom med andra.” När vi gifte oss för 49 år sedan bestämde vi att vi skulle åldras tillsammans medan vi tjänade Jehova och, om vi båda överlever slutet på den här ordningen, bli unga igen tillsammans och fortsätta tjäna honom för alltid. Vi har verkligen haft ”rikligt att göra i Herrens verk”. (1 Kor. 15:58) Och Jehova har alltid tagit hand om oss och sett till att vi aldrig har saknat något.
[Fotnot]
^ § 6 I Vakttornet för 1 september 1990, sidorna 10–14, finns Jack Halliday Nathans levnadsskildring.
[Bild på sidan 31]
”Vårt mål som familj är att leva enkelt och att stå till förfogande i Jehovas tjänst.”