Frågor från läsekretsen

Motsäger orden i Hesekiel 18:20: ”En son skall inte bära någon skuld på grund av faderns missgärning” det som sägs i 2 Moseboken 20:5 att Jehova låter ”straff för fäders missgärning komma över sönerna”?

De här två bibelställena motsäger inte varandra. Det ena stället riktar uppmärksamheten på individens ansvar, och det andra slår fast att en persons felsteg kan få konsekvenser för hans avkomlingar.

Sammanhanget i Hesekiel, kapitel 18, visar att här är det individens ansvar som betonas. ”Den själ som syndar, den skall dö”, står det i vers 4. Och hur går det för den man som är ”rättfärdig och ... har handlat rätt och rättfärdigt”? ”Han skall helt visst få leva.” (Hes. 18:5, 9) Ja, varje individ, som är så pass gammal att han kan hållas ansvarig för sina handlingar, döms ”efter ... [sina] vägar”. (Hes. 18:30)

Den här principen blir belyst av fallet med leviten Kora. Under israeliternas vandring i vildmarken blev Kora missbelåten med de tjänsteuppdrag han fått. I ett försök att uppnå prästämbetet gjorde Kora och några andra uppror mot Mose och Aron, Jehovas representanter. På grund av att de förmätet strävade efter att få det här ämbetet – som  var ett privilegium som de inte hade rätt till – dödade Jehova Kora och de övriga upprorsmännen. (4 Mos. 16:8–11, 31–33) Men Koras söner tog inte del i upproret. Gud höll dem inte ansvariga för deras fars synd. Deras lojalitet mot Jehova gjorde att deras liv skonades. (4 Mos. 26:10, 11)

Men hur ska man då förstå varningen i 2 Moseboken 20:5, som är en del av de tio budorden? Lägg återigen märke till sammanhanget. Jehova ingick lagförbundet med Israels nation. Sedan israeliterna hade hört förbundets villkor, tillkännagav de offentligt: ”Allt vad Jehova har sagt vill vi göra.” (2 Mos. 19:5–8) Hela nationen trädde således in i ett speciellt förhållande till Jehova. Orden i 2 Moseboken 20:5 var alltså riktade till hela nationen.

När israeliterna var trogna mot Jehova var det till nytta för nationen, och de fick många välsignelser. (3 Mos. 26:3–8) Men också motsatsen var sann. När israeliterna vände sig bort från Jehova och tillbad falska gudar, drog han tillbaka sin välsignelse och sitt beskydd, och nationen drabbades av olycka. (Dom. 2:11–18) Det fanns naturligtvis några som bevarade sin ostrafflighet och höll Guds bud, trots nationens avgudadyrkan. (1 Kung. 19:14, 18) De som var trogna fick säkert utstå svårigheter på grund av nationens synder, men Jehova visade dem kärleksfull omtanke.

När israeliterna bröt mot Jehovas principer på ett så flagrant sätt att hans namn blev till åtlöje bland nationerna, beslöt Jehova att straffa sitt folk genom att låta dem bli bortförda i fångenskap till Babylon. Detta innebar naturligtvis ett straff för enskilda individer och för folket som grupp. (Jer. 52:3–11, 27) Bibeln visar att Israels kollektiva skuld var så stor att tre, fyra eller kanske ännu fler generationer påverkades av sina förfäders missgärningar, alldeles som 2 Moseboken 20:5 säger.

Guds ord innehåller också berättelser om hur enskilda familjer påverkades av föräldrarnas orätta handlingar. Översteprästen Eli kränkte Jehova genom att han lät sina omoraliska ”oduglingar” till söner få vara kvar som präster. (1 Sam. 2:12–16, 22–25) Eftersom Eli ärade sina söner mer än Gud, bestämde Gud att Elis avkomlingar skulle avlägsnas från ämbetet som överstepräst, och det började med hans sonsons sonson Ebjatar. (1 Sam. 2:29–36; 1 Kung. 2:27) Principen i 2 Moseboken 20:5 blir också belyst i fallet med Gehasi. Han missbrukade sin ställning som Elisas medhjälpare för att få materiella fördelar av att den arameiske härföraren Naaman hade blivit botad. Genom Elisa meddelade Jehova domen och sade: ”Naamans spetälska [kommer] att häfta vid dig och din avkomma till oöverskådlig tid.” (2 Kung. 5:20–27) Konsekvenserna av Gehasis överträdelse drabbade alltså hans avkomlingar.

Som Skapare och Livgivare har Jehova all rätt att fastställa vad som är ett rättvist och lämpligt straff. De tidigare nämnda fallen visar att barn eller andra avkomlingar kan få lida på grund av sina förfäders synd. Men Jehova ”hör ... de nödställdas rop”, och individer som uppriktigt vänder sig till honom kan få hans godkännande och även ett mått av lindring. (Job 34:28)

[Bild på sidan 29]

Kora och de övriga upprorsmännen hölls ansvariga för sina handlingar.