Kristna begravningar – värdiga, enkla och till ära för Gud

LUFTEN är fylld av ljuden av sorg. Människor i särskilda svarta kläder gråter och kastar sig till marken utom sig av sorg. Några dansar till rytmen av den pulserande musiken. Andra däremot äter, festar och skrattar högt. Några ligger på marken, berusade av det palmvin och öl som flödar fritt. Vad är det här för tillställning? På en del platser i världen är detta typiska inslag i en begravning där hundratals människor kommer tillsammans för att ta farväl av den döde.

Många Jehovas vittnen lever i samhällen där släktingar och grannar är mycket vidskepliga och rädda för de döda. Miljontals människor tror att de som dör blir andar som kan hjälpa eller skada de levande. Den här uppfattningen är nära förbunden med många begravningsseder. Det är naturligtvis normalt att sörja när en människa dör. Jesus och hans lärjungar sörjde när vänner till dem hade dött. (Joh. 11:33–35, 38; Apg. 8:2; 9:39) Men inte vid något tillfälle visade de sin sorg på de extrema sätt som var vanliga på deras tid. (Luk. 23:27, 28; 1 Thess. 4:13) Varför inte det? En orsak var att de kände till sanningen om döden.

Bibeln säger tydligt: ”De levande vet ... att de skall dö, men de döda vet ingenting alls. ... Deras kärlek och deras hat och deras svartsjuka har redan förgåtts. ... Det finns ingen verksamhet eller planläggning eller kunskap eller vishet i Sheol [mänsklighetens gemensamma grav], den plats dit du går.” (Pred. 9:5, 6, 10) De här inspirerade verserna visar tydligt att de döda inte längre är vid medvetande. De kan inte tänka, känna, kommunicera eller förstå någonting. Hur bör den här viktiga kunskapen från Bibeln påverka det sätt varpå en kristen begravning hålls?

”Sluta upp med att röra vid det orena”

Oavsett Jehovas vittnens etniska eller kulturella bakgrund är de noga med att undvika alla seder som är förbundna med uppfattningen att de döda är vid medvetande och kan påverka de levande. Sådana seder som likvakor, fester vid begravningen eller vid årsdagen av den, offer för de döda och särskilda riter för änkor är alla orena och misshagliga för Gud, eftersom de är förbundna med den obibliska och demoniska läran att själen eller anden inte dör. (Hes. 18:4) Sanna kristna ”kan inte ha andel i ’Jehovas bord’ och i demoners bord”, och de tar därför inte del i sådana seder. (1 Kor. 10:21) De lyder befallningen: ”Avskilj er ... och sluta upp med att röra vid det orena.” (2 Kor. 6:17) Men att inta en sådan ståndpunkt är inte alltid lätt.

I Afrika och på andra håll är det en vanlig uppfattning att det skulle väcka vrede hos förfädernas andar om inte vissa seder följs. Det anses vara ett allvarligt brott som kan leda till att ett helt samhälle drabbas av förbannelse eller motgångar. Eftersom Jehovas folk vägrar att ta del i obibliska begravningsriter har många av dem blivit kritiserade, förolämpade och behandlade som utstötta i sina bysamhällen eller av sin familj och släkt. Några har blivit anklagade för att vara asociala och respektlösa mot de döda. Icke troende har ibland med våld tagit över  kristna begravningar. Hur kan vi då undvika konfrontationer med dem som kraftigt insisterar på att hålla fast vid begravningsseder som misshagar Gud? Och ännu viktigare, vad kan vi göra för att hålla oss avskilda från orena riter och sedvänjor som kan skada vårt förhållande till Jehova?

Gör din ståndpunkt klar

I vissa delar av världen är det vanligt att byäldste och släktingar utanför den närmaste familjen är med och fattar beslut när det gäller begravningar. En trogen kristen måste därför tydligt förklara att begravningen kommer att ordnas och hållas av Jehovas vittnen i enlighet med Bibelns principer. (2 Kor. 6:14–16) Det som händer vid en kristen begravning bör inte störa en medtroendes samvete eller få andra som vet vad vi tror och lär om döden att snava.

När en representant för den kristna församlingen blir ombedd att hålla en begravning kan äldstebröderna ge goda råd och andligt stöd så att allt som händer vid begravningen är i överensstämmelse med den vägledning Bibeln ger. Om någon som inte är ett vittne vill ha med orena sedvänjor är det viktigt att stå fast och modigt förklara vår kristna ståndpunkt på ett vänligt och respektfullt sätt. (1 Petr. 3:15) Men vad ska man göra om en icke troende släkting ändå insisterar på att ha med orena riter? Då kan den troende familjen besluta sig för att dra sig ur. (1 Kor. 10:20) Om detta skulle hända kan ett enkelt tal hållas i Rikets sal eller på någon annan lämplig plats för att ge tröst ”från Skrifterna” till dem som är uppriktigt sorgsna över en nära väns död. (Rom. 15:4) Även om den dödes kropp inte finns där, kan ett sådant tal bli värdigt och helt acceptabelt. (5 Mos. 34:5, 6, 8) Icke troende som på ett ovänligt sätt lägger sig i kan öka stressen och sorgen vid sådana här tillfällen, men vi kan hämta tröst av att veta att vår beslutsamhet att göra det som är rätt inte går Gud obemärkt förbi, han som kan ge oss ”den kraft som är över det normala”. (2 Kor. 4:7)

Skriv ner din vilja

Om en person har skrivit ner anvisningar om hur han vill att hans begravning ska gå till, är det mycket lättare för efterlevande att tala med familjemedlemmar som inte är vittnen, eftersom de troligtvis kommer att respektera den dödes önskemål. Hur begravningen ska hållas, var den ska äga rum och vem som ska ha huvudansvaret för den är viktiga punkter som behöver skrivas ner. (1 Mos. 50:5) Det bästa är om dokumentet är undertecknat och bevittnat. De som är förutseende och har insikt och vishet grundad på bibliska principer vet att de inte behöver vänta tills de är mycket gamla eller dödligt  sjuka innan de tar det här steget. (Ords. 22:3; Pred. 9:12)

En del har känt sig illa till mods vid tanken på att skriva ner sådana här anvisningar. Men att göra det visar att man är en mogen kristen som har kärleksfull omtanke om andra. (Fil. 2:4) Det är mycket bättre att personen själv tar hand om sådana här saker än att överlåta sådana beslut åt sörjande familjemedlemmar, som kan utsättas för press att acceptera orena sedvänjor som den döde varken trodde på eller godkände.

Håll begravningen enkel

I många delar av Afrika är det en allmän uppfattning att en begravning måste vara stor och imponerande för att förfädernas andar inte ska bli vreda. Andra använder begravningar till att skryta över sin sociala och ekonomiska ställning. (1 Joh. 2:16) Mycket tid och ansträngning såväl som stora tillgångar läggs ner på att ge den avlidne en ”anständig” begravning. För att dra så mycket folk som möjligt annonserar man begravningen genom att på olika ställen sätta upp stora affischer med bilder av den avlidne. Man tillverkar och delar ut T-shirtar med porträtt av den avlidne som de sörjande kan ha på sig. Kistorna är påkostade för att imponera på andra. I ett afrikanskt land går en del så långt att de bygger kistor som föreställer bilar, flygplan, båtar och andra saker som är designade för att ge intryck av rikedom, prakt och lyx. Liket kan flyttas från kistan och visas upp på en speciellt dekorerad bädd. En kvinna som har dött kan sminkas och kläs i en vit brudklänning tillsammans med pärlhalsband och en mängd andra smycken. Skulle det verkligen vara passande för någon bland Guds folk att ta del i sådana sedvänjor?

Mogna kristna inser visheten i att undvika sådana ytterligheter som de som inte känner till eller bryr sig om Guds principer hänger sig åt. Vi är medvetna om att oanständiga handlingar och obibliska sedvänjor inte kommer ”från Fadern utan från världen”, som ska försvinna. (1 Joh. 2:15–17) Vi måste vara försiktiga så att vi inte dras med i en okristen tävlingsanda och försöker överglänsa andra. (Gal. 5:26) Erfarenheten visar att när fruktan för de döda är en viktig del av  den lokala kulturen och det sociala livet, blir begravningar ofta stora och svåra att övervaka och kan därför snabbt spåra ur. Vördnad för de döda kan lätt påverka icke troende och till och med få dem att uppföra sig på ett orent sätt. Vid sådana begravningar kan människor gråta högljutt och ohejdat, omfamna liket, tala direkt till det som om det var levande och fästa pengar och andra saker på den döda kroppen. Om något sådant skulle hända vid en kristen begravning skulle det dra stor vanära över Jehovas namn och hans folk. (1 Petr. 1:14–16)

Att vi känner till sanningen om de dödas tillstånd bör ge oss mod att hålla våra begravningar utan några världsliga inslag. (Ef. 4:17–19) Även om Jesus var den största och mest betydelsefulla människa som någonsin levt, begravdes han på ett diskret och enkelt sätt. (Joh. 19:40–42) För dem som har ”Kristi sinne” ligger det ingen vanära i en sådan begravning. (1 Kor. 2:16) Ja, att hålla kristna begravningar enkla och anspråkslösa är det bästa sättet att undvika det som är orent enligt Bibeln och kunna bevara en lugn atmosfär som är värdig, smakfull och passande för dem som älskar Gud.

Bör det förekomma glädje?

Efter begravningen är det ibland sed att släktingar, grannar och andra samlas i stort antal för att festa och dansa till hög musik. Dessa begravningsfester är ofta förknippade med mycket drickande och omoraliska handlingar. En del menar att sådana här fester lindrar sorgen. Andra tycker att detta bara är en del av deras kultur. Många tror emellertid att sådana fester är en nödvändig övergångsrit för att ära och prisa den döde och för att befria den dödes själ så att den kan förena sig med sina förfäders själar.

Sanna kristna inser visheten i det Bibeln säger: ”Grämelse är bättre än skratt, ty när ansiktet är dystert far hjärtat väl.” (Pred. 7:3) De känner också till nyttan av att i stillhet begrunda hur kort livet är och hur underbart vårt hopp om uppståndelsen är. Ja, om man har ett starkt personligt förhållande till Jehova är ”dödsdagen bättre än den dag man föddes”. (Pred. 7:1) Vetskapen om att begravningsfester är förknippade med spiritistiska uppfattningar och omoraliska handlingar gör det därför mycket olämpligt för sanna kristna att ordna eller ens närvara vid sådana fester. Att vara tillsammans med rumlande begravningsgäster skulle visa bristande respekt för Gud och för medtillbedjares samvete.

Låt andra se skillnaden

Vi är verkligen glada över att vara fria från den sjukliga fruktan för de döda som är så vanlig bland dem som befinner sig i andligt mörker. (Joh. 8:32) Som ”ljusets barn” uttrycker vi vår sorg på ett sätt som återspeglar andlig upplysning, ett sätt som är enkelt och respektfullt och som lindras av det säkra hoppet om en uppståndelse. (Ef. 5:8; Joh. 5:28, 29) Ett sådant hopp kommer att hindra oss från att dras med av de överdrivna yttringar av sorg som ofta ses bland dem ”som inte har något hopp”. (1 Thess. 4:13) Det kommer att ge oss mod att ta fast ståndpunkt för sann tillbedjan och att inte ge efter för människofruktan. (1 Petr. 3:13, 14)

När vi troget lever efter Bibelns principer får människor möjlighet att se skillnaden mellan dem som tjänar Gud och dem som inte tjänar honom. (Mal. 3:18) En dag kommer döden inte längre att finnas. (Upp. 21:4) Vi väntar på att detta storslagna löfte ska uppfyllas, och medan vi gör det hoppas vi att Jehova ska finna oss fläckfria, oklanderliga och fullständigt avskilda från den här onda världen och dess sedvänjor som vanärar Gud. (2 Petr. 3:14)

[Bild på sidan 30]

Det är förståndigt att skriva ner hur man vill att ens begravning ska ordnas

[Bild på sidan 31]

Kristna begravningar bör vara enkla och värdiga