”Jehova är min styrka”

Berättat av Joan Coville

Jag föddes i juli 1925 i Huddersfield i England. Jag var enda barnet och hade dålig hälsa. Min far brukade säga: ”Du blir visst sjuk så fort det blåser på dig.” Och det verkade han ha rätt i!

NÄR jag var liten bad prästerna enträget om fred, men när andra världskriget bröt ut bad de om seger. Det här gjorde mig förbryllad och väckte många frågor i mitt sinne. Vid just den tiden fick vi besök av Annie Ratcliffe, det enda vittnet i trakten.

Jag lär känna sanningen

Annie gav oss boken Frälsning och bjöd in mor till ett bibelstudium som skulle hållas hemma hos henne. * Mor bad att jag skulle följa med. Jag kommer fortfarande ihåg vad studiet handlade om. Det var om återlösningen, och till min förvåning var det allt annat än tråkigt. Jag fick svar på många av mina frågor. Veckan därpå gick vi dit igen. Den gången var det Jesu profetia om tecknet på de sista dagarna som förklarades. Med tanke på de dåliga världsförhållandena kunde mor och jag direkt urskilja att det vi hörde hade sanningens klang. Vid det här tillfället blev vi inbjudna att följa med till Rikets sal.

I Rikets sal träffade jag några unga pionjärsystrar. En av dem var Joyce Barber (nu Ellis), som fortfarande är i heltidstjänsten och som tillsammans med sin man, Peter, tjänar vid Betel i London. Jag fick intrycket att alla var pionjärer. Så trots att jag fortfarande gick i skolan började jag från och med då gå 60 timmar i tjänsten varje månad.

Fem månader senare, den 11 februari 1940, blev mor och jag döpta vid ett zonuppbåd (eller kretssammankomst, som vi säger i dag) i Bradford. Far gjorde inga invändningar mot vår nyvunna tro, men han tog själv aldrig ståndpunkt för sanningen. Vid den tid då jag blev döpt introducerades gatuvittnande, och jag började ta del i det utrustad med tidskriftsväska och plakat. En lördag blev jag anvisad att stå i ett affärsområde där många människor passerade. Jag hade fortfarande människofruktan, och precis som jag hade befarat verkade alla mina skolkamrater gå förbi just där jag stod!

Samma år behövde man dela den grupp (eller församling) som vi tillhörde, och nästan alla mina jämnåriga hamnade i den andra gruppen. När jag beklagade mig för grupptjänaren (som nu kallas presiderande  tillsyningsman) sade han: ”Om du vill ha jämnåriga kamrater får du gå ut i tjänsten och leta reda på dem.” Och det var precis vad jag gjorde! Det dröjde inte länge förrän jag träffade Elsie Noble. Hon tog emot sanningen och blev en vän för livet.

Pionjärtjänstens välsignelser

När jag hade slutat skolan arbetade jag för en revisor. Men när jag såg hur glada heltidstjänarna var växte min önskan att tjäna Jehova som pionjär. I maj 1945 fick jag till min glädje börja som pionjär med särskilt uppdrag. Under min första dag i pionjärtjänsten öste regnet ner. Men jag var så glad över att få vara ute i tjänsten att jag inte brydde mig ett dugg om regnet. Och tvärtemot vad man skulle kunna tro var det bra för min hälsa att jag var ute varje dag och fick regelbunden motion genom att cykla i tjänsten. Även om jag aldrig har vägt över 42 kilo, har jag kunnat fortsätta i pionjärtjänsten utan att behöva göra uppehåll. Under årens lopp har jag mycket påtagligt fått uppleva att ”Jehova är min styrka”. (Ps. 28:7)

För att det skulle kunna bildas nya församlingar blev jag som pionjär med särskilt uppdrag skickad till städer där det inte fanns några vittnen. Först var jag tre år i England och sedan tre år på Irland. Under tiden jag var i Lisburn på Irland studerade jag med en biträdande pastor i en protestantisk kyrka. Allteftersom han fick lära sig de grundläggande sanningarna i Bibeln delade han med sig av sin nyvunna kunskap till sin församling. Några av församlingsmedlemmarna klagade hos kyrkoledningen, och pastorn blev givetvis ombedd att förklara sig. Han sade att han kände att det var hans kristna plikt att tala om för ”hjorden” att han hade lärt ut många falska läror. Trots kraftigt motstånd från sin familj överlämnade han sig åt Jehova och tjänade honom troget fram till sin död.

Mitt nästa distrikt var Larne på Irland. Under sex veckor 1950 arbetade jag där helt ensam, eftersom min pionjärkamrat var med vid sammankomsten ”Teokratiens tillväxt” i New York. Det var svåra veckor. Jag ville så gärna själv vara med vid den sammankomsten. Men under de här veckorna fick jag vara med om flera uppmuntrande erfarenheter i tjänsten. Jag träffade en äldre man som drygt 20 år tidigare hade skaffat en av våra publikationer. Under årens lopp hade han läst den så många gånger att han nästan kunde den utantill. Mannen tog emot sanningen, och det gjorde också hans son och dotter.

Jag får missionärsutbildning vid Gilead

År 1951 blev jag, tillsammans med tio andra pionjärer från England, inbjuden att gå igenom den 17:e klassen av Gileadskolan i South Lansing i staten New York. Åh, vad jag tyckte om den bibliska undervisning vi fick under de månader kursen varade! På den tiden var systrar inte med i teokratiska skolan i den egna församlingen, men vid Gileadskolan fick vi hålla övningstal och ge rapporter.  Vi var så nervösa! När jag höll mitt första övningstal skakade handen som jag höll anteckningarna i. Broder Maxwell Friend, som var lärare, sade skämtsamt: ”Du var inte bara nervös i början av talet, som alla goda talare är, utan hela talet igenom.” Under kursens gång förbättrade vi alla vår förmåga att uttrycka oss inför klassen. Tiden vid skolan gick alldeles för fort, och vi som utexaminerades blev skickade till ett antal olika länder. För min del blev det Thailand!

”Leendenas land”

Jag ser det som en gåva från Jehova att Astrid Anderson blev förordnad att vara min missionärskamrat i Thailand. Vi reste med ett lastfartyg, och det tog oss sju veckor att komma fram. Vi anlände till huvudstaden, Bangkok, en stad med hektiska marknadsplatser och ett nätverk av kanaler som fungerade som genomfartsleder. År 1952 fanns det färre än 150 förkunnare i Thailand.

När vi först fick se Vakttornet på thai tänkte vi: ”Hur skall vi någonsin kunna lära oss att tala det här språket?” Det var speciellt svårt att lära sig att uttala orden med rätt intonation. Ett exempel är ordet khaù. Uttalat med en hög ton som övergår i en fallande ton betyder det ”ris”, men uttalat med en låg ton betyder det ”nyheter”. Så i början, när vi ivriga och glada gick i tjänsten, trodde vi att vi sade: ”Vi kommer med goda nyheter.” Men i själva verket sade vi: ”Vi kommer med goda risgryn!” Så småningom – och efter många skratt – lärde vi oss hur vi skulle uttala orden rätt.

Thailändarna är mycket vänliga, och Thailand kallas passande för leendenas land. Först skickades vi till staden Khorat (nu Nakhon Ratchasima), där vi stannade i två år, och sedan till staden Chiang Mai. De flesta thailändare är buddhister, och många vet nästan ingenting om Bibeln. I Khorat studerade jag med en man som var postmästare. Vid ett tillfälle talade vi om patriarken Abraham, och eftersom mannen kände igen namnet Abraham sedan tidigare nickade han glatt. Men jag förstod snart att vi inte talade om samme Abraham. Den postmästaren tänkte på var Abraham Lincoln, en av Amerikas presidenter!

Vi tyckte mycket om att undervisa uppriktiga thailändare om Bibeln, men samtidigt lärde de oss att vara nöjda med att leva ett enkelt liv. Det var en viktig lärdom, för i vårt första missionärshem i Khorat hade vi varken elektricitet eller rinnande vatten. Under sådana förhållanden lärde vi oss hemligheten med att både ”ha överflöd och att lida brist”. Likt aposteln Paulus fick vi uppleva vad det innebär att ha styrka ”genom honom som ger ... kraft”. (Fil. 4:12, 13)

En ny partner och ett nytt förordnande

Några år tidigare, 1945, var jag på besök i London. Under besöket gick jag på British Museum tillsammans med några pionjärer och beteliter. En av dem var Allan Coville, som kort därefter gick igenom Gileadskolans 11:e klass. Han sändes först till Frankrike och därefter till Belgien. * Medan jag fortfarande var missionär i Thailand frågade han om jag ville gifta mig med honom, och jag svarade ja.

Vi gifte oss i Bryssel i Belgien den 9 juli 1955. Jag hade alltid drömt om att få åka till Paris på smekmånad. Allan ordnade därför så att vi kunde vara med vid en sammankomst där veckan efter bröllopet. Men så fort vi kom dit blev Allan tillfrågad om han kunde hjälpa till att tolka under sammankomsten. Varje dag var han tvungen att ge sig i väg tidigt på morgonen, och vi kom inte tillbaka till vårt logi förrän sent på kvällen. Så visst tillbringade vi vår smekmånad i Paris, men för det mesta såg jag Allan bara på avstånd  – på podiet! Trots det var jag glad över att min man fick betjäna våra bröder och systrar, och jag var övertygad om att vårt äktenskap skulle bli verkligt lyckligt så länge vi satte Jehova främst i vårt liv.

Vårt äktenskap innebar också att jag fick ett nytt distrikt – Belgien. Jag visste inte mycket mer om Belgien än att det hade varit ett slagfält under flera krig, men jag förstod snart att de flesta belgare är fredsälskande människor. Jag behövde också lära mig franska, eftersom det talas i södra Belgien.

År 1955 fanns det omkring 4 500 förkunnare i Belgien. I nästan 49 år tjänade Allan och jag på Betel och i resetjänsten. De första två och ett halvt åren cyklade vi mellan församlingarna, backe upp och backe ner, i ur och skur. Under årens lopp fick vi bo hos mer än 2 000 vänner! Jag träffade ofta bröder och systrar som hade klen hälsa men som tjänade Jehova så gott de kunde. Deras exempel uppmuntrade mig att hålla ut i min tjänst. När en besöksvecka var slut kände vi oss alltid uppmuntrade. (Rom. 1:11, 12) Allan var en sann kamrat. Det är verkligen sant som det sägs i Predikaren 4:9, 10: ”Bättre två än en. ... Ty om en av dem faller, kan den andre resa upp sin medbroder.”

Ett välsignat liv i Jehovas styrka

Under årens lopp fick Allan och jag uppleva mycket glädje när vi hjälpte andra att tjäna Jehova. År 1983 besökte vi till exempel den franska församlingen i Antwerpen och bodde då hos en familj som hade en ung broder från Zaire (nu Demokratiska republiken Kongo), Benjamin Bandiwila, inneboende. Benjamin hade flyttat till Belgien för att skaffa sig högre utbildning. Han sade: ”Jag avundas verkligen er båda. Ni lever helt för att tjäna Jehova.” Allan svarade och sade: ”Du säger att du avundas oss, och ändå har du själv valt att satsa på en världslig karriär. Tycker du inte att det verkar motsägelsefullt?” Den här rättframma kommentaren fick Benjamin att tänka över sin situation. När han senare återvände till Zaire började han som pionjär, och i dag tjänar han som medlem av avdelningskontorets kommitté.

År 1999 opererades jag för matstrupscancer och väger sedan dess bara 30 kilo, så jag är verkligen ett bräckligt kärl. Men jag är så tacksam att Jehova har gett mig ”kraft som är över det normala”, och med hans hjälp kunde jag efter operationen återigen följa med Allan i resetjänsten. (2 Kor. 4:7) Några år senare, i mars 2004, dog Allan i sömnen. Jag saknar honom väldigt mycket, men jag vet att han finns i Jehovas minne, och det ger mig tröst.

Jag är nu 83 år och kan se tillbaka på mer än 63 år i heltidstjänsten. Jag är fortfarande i gång i tjänsten och leder ett bibelstudium hemma hos mig och tar vara på tillfällen varje dag att tala med andra om Jehovas underbara avsikter. Ibland undrar jag hur mitt liv skulle ha blivit om jag inte hade börjat som pionjär 1945. Min bräckliga hälsa kunde ha varit skäl nog att inte ta det steget. Men jag är verkligen tacksam över att jag började i pionjärtjänsten som ung! Jag har på så sätt haft förmånen att själv få uppleva att om vi låter Jehova komma först i vårt liv, så blir han vår styrka och kraft.

[Fotnoter]

[Bild på sidan 18]

Jag och min missionärskamrat Astrid Anderson (till höger)

[Bild på sidan 18]

I resetjänsten med Allan 1956

[Bild på sidan 20]

Allan och jag 2000