Romerska vägar – monument som vittnar om forntida ingenjörskonst

VILKET är det mest betydelsefulla av de romerska monumenten? Många skulle säkert säga Colosseum, som man än i dag kan se ruinerna av. Men om man ser till vilka monument som har blivit längst bevarade och som har påverkat historien mest, måste det nog vara vägarna.

Det är inte bara varor och krigshärar som har passerat på de romerska vägarna. Enligt epigrafikern Romolo A. Staccioli var vägarna till hjälp när det gällde att ”sprida tankar och idéer, konstnärliga influenser och filosofiska och religiösa läror”, däribland kristendomens.

Förr i tiden betraktades romerska vägar som monument. Under en period på flera hundra år byggde romarna ett effektivt vägnät som mätte 8 000 mil inom ett område som nu omfattar mer än 30 länder.

Den första viktiga huvudväg, eller via publica, som byggdes var Via Appia. Den var känd som vägarnas drottning och förband Rom med Brundisium (nutida Brindisi), hamnstaden som var porten österut. Den här vägen uppkallades efter Appius Claudius Caecus, den romerske censor som år 312 f.v.t. tog initiativet till att låta bygga den. Rom betjänades också av Via Salaria och Via Flaminia, vilka båda sträckte sig österut mot Adriatiska havet och säkrade förbindelserna med Balkan och områdena kring Rhen och Donau. Via Aurelia ledde norrut mot Gallien och Iberiska halvön, och Via Ostiensis mot Ostia, den hamnstad som de flesta romare använde när de reste till och från Afrika.

Roms största byggprojekt

Vägar var viktiga för Rom redan innan invånarna i staden började bygga nya. Staden växte upp där forntida vägar strålade samman vid det enda ställe där det gick att vada över nedre delen av floden Tibern. Enligt forntida källor tog romarna efter karthagerna när de skulle förbättra de vägar som redan fanns. Men romarnas egentliga föregångare i konsten att anlägga vägar var troligen etruskerna. Lämningar efter vägar som de byggde finns fortfarande kvar. Före romartiden fanns också många väl upptrampade stigar i området. De kan ha använts till att föra djur mellan olika betesmarker. Men de var svåra att färdas på, eftersom de var dammiga under den torra årstiden och leriga under den regniga årstiden. Romarna byggde ofta sina vägar ovanpå sådana stigar.

De romerska vägarna var noggrant utformade, och de var konstruerade för att vara hållbara, användbara och vackra. Helst skulle vägarna dras så att man tog sig från utgångspunkt till slutmål på kortast möjliga sträcka, vilket förklarar varför många av dem har långa, raka etapper. Men ofta var man tvungen att anpassa vägarna efter rådande terrängförhållanden. I kuperade och bergiga områden byggde romerska ingenjörstrupper sina vägar halvvägs upp på solsidan av berget eller sluttningen. Detta gjordes för att dåliga väderförhållanden skulle ställa till så lite obehag som möjligt för dem som färdades på vägen.

Hur byggde då romarna sina vägar? Det varierade, men det här är i stora drag vad man  har kommit fram till vid arkeologiska utgrävningar.

Först bestämdes vägens sträckning. Den uppgiften sköttes av den tidens lantmätare. Det slitsamma arbetet med att gräva överläts sedan åt legionärer, arbetare eller slavar. Man grävde två parallella diken. Minsta avståndet mellan dem var två och en halv meter, men oftast var det fyra meter, och ännu bredare var det i kurvorna. En färdig väg kunde sammanlagt vara tio meter bred, inräknat gångbanorna på båda sidor. De lösa jordlagren mellan de båda dikena avlägsnades, så att det bildades en fördjupning. När man nått fast grund, fyllde man fördjupningen med tre eller fyra lager av olika material. Först lade man ut ett lager med stora stenar eller packat grus. Därefter följde ett lager av småsten eller flata stenar, som kunde vara sammanfogade med murbruk. Ovanpå detta fanns ett lager som bestod av packat grus eller krossten, ibland i form av ett slags betong.

 Det översta lagret på en del romerska vägar bestod helt enkelt av packat grus. Men det var de stenbelagda vägarna som i forna tider väckte människors beundran. Överst på de här vägarna låg stora stenplattor, vilka vanligtvis huggits ut ur klippor någonstans i närheten. Vägbanan på dessa vägar lutade svagt från mitten och ut mot båda sidorna så att regnvattnet rann av vägen och ner i dikena. Konstruktionen gjorde att de här monumenten var slitstarka och är en del av förklaringen till att några av dem har bevarats ända fram till i dag.

Omkring 900 år efter det att Via Appia byggdes beskrev den bysantinske historikern Prokopios vägen som ”storartad”. Angående de stenplattor som utgjorde vägbanan skrev han: ”Trots all den tid som har förflutit och alla de vagnar som dag efter dag har passerat på dem har de inte på något sätt blivit slitna, och inte heller har de förlorat sin släta, fina yta.”

Hur kunde de här vägarna dras över sådana naturhinder som floder? En lösning var broar. Några av de broar som byggdes står kvar än i dag och bär vittnesbörd om de forntida romarnas enastående tekniska skicklighet. Tunnlarna i Roms vägnät är kanske inte lika kända, men de utgjorde om möjligt en ännu större ingenjörsmässig utmaning. I ett uppslagsverk heter det: ”Romersk ingenjörskonst ... ledde till resultat som skulle förbli oöverträffade i flera hundra år.” Ett exempel är Via Flaminias tunnel vid Furlopasset. År 78 v.t. högg man efter noggrann planering av ingenjörer ut en 40 meter lång, 5 meter bred och 5 meter hög tunnel genom bergspasset. Detta var verkligen en imponerande bedrift med tanke på de verktyg som fanns tillgängliga på den tiden. Ja, att bygga ett sådant vägsystem var ett av de största projekt som människan gett sig in på.

Resande får tankar och idéer att spridas

På de romerska vägarna färdades alla slags människor – soldater och handelsmän, predikanter och turister, skådespelare och gladiatorer. De som färdades till fots kunde gå två till tre mil om dagen. Resande kunde få uppgifter om avstånd genom att titta på milstenarna. Dessa cylinderformade stenar i skiftande storlek var uppställda vid vägarna på omkring 1 480 meters avstånd från varandra, vilket ungefär motsvarar längden på en romersk mil. Det fanns också rastplatser där resande kunde byta hästar, köpa något att äta och, i vissa fall, ligga kvar  över natten. En del av de här rastplatserna utvecklades till små städer.

Strax före kristendomens början påbörjade kejsar Augustus ett program för vägunderhåll. Han tillsatte ämbetsmän som skulle ha det övergripande ansvaret för en eller flera vägar. I Forum Romanum lät han ställa upp en gyllene milsten, känd som miliarium aureum. Denna kolonn med bronsförgyllda bokstäver var tänkt att vara ändpunkten för alla romerska vägar i Italien. Det här gav upphov till talesättet: ”Alla vägar bär till Rom.” Augustus hade också en utställning med kartor över romarrikets vägsystem. Det verkar som om vägnätet helt fyllde de behov som fanns på den tiden och hade högsta tänkbara standard.

För att resorna skulle gå så smidigt som möjligt använde en del resande på den tiden till och med skrivna reseguider, eller resehandböcker. De här resehandböckerna innehöll upplysningar om avstånden mellan de olika rastplatserna och beskrivningar av de tjänster som tillhandahölls på dessa ställen. Men resehandböckerna var dyra, och det var därför inte alla som hade tillgång till dem.

De kristna evangelieförkunnarna planerade och gjorde många långresor. Aposteln Paulus och hans samtida tog ofta sjövägen när de skulle österut, eftersom det då gick att dra nytta av vindarna. (Apostlagärningarna 14:25, 26; 20:3; 21:1–3) Vid Medelhavet blåste det västliga vindar under sommarmånaderna. När Paulus däremot reste västerut tog han ofta landvägen och använde då det romerska vägsystemet. Det gjorde han till exempel när han var ute på sin andra och tredje missionsresa. (Apostlagärningarna 15:36–41; 16:6–8; 17:1, 10; 18:22, 23; 19:1) * När Paulus, förmodligen år 59 v.t., var på väg till Rom och färdades på Via Appia, träffade han medtroende på det livliga Forum Appii, eller Appius marknadsplats, drygt sju mil sydost om Rom. Andra väntade på honom 15 kilometer närmare Rom, vid rastplatsen Tre värdshus. (Apostlagärningarna 28:13–15) År 60 kunde Paulus säga att de goda nyheterna hade blivit predikade ”i hela världen” med syftning på den då kända världen. (Kolosserna 1:6, 23) Vägnätet medverkade till att göra detta möjligt.

De antika romerska vägarna har alltså visat sig vara slitstarka monument som är unika i sitt slag och som har underlättat arbetet med att sprida de goda nyheterna om Guds kungarike. (Matteus 24:14)

[Fotnot]

[Bild på sidan 14]

En romersk milsten

[Bild på sidan 15]

Via Appia i utkanten av Rom

[Bild på sidan 15]

En väg i det forntida Ostia, Italien

[Bild på sidan 15]

Hjulspår efter forntida vagnar, Österrike

[Bild på sidan 15]

Milstenar längs en romersk väg, Jordanien

[Bild på sidan 16]

Ruiner av gravar vid Via Appia utanför Rom

[Bild på sidan 16]

Via Flaminias tunnel vid Furlopasset i regionen Marche

[Bild på sidorna 16, 17]

Tiberius bro på Via Emilia i Rimini, Italien

[Bild på sidan 17]

Paulus träffade medtroende på det livliga Forum Appii, eller Appius marknadsplats

[Bildkälla på sidan 15]

Längst till vänster, Ostia: ©danilo donadoni/Marka/age fotostock; längst till höger, väg med milstenar: Pictorial Archive (Near Eastern History) Est.