Jakob uppskattade andliga värden

JAKOBS liv var fullt av konflikter och svårigheter. Han blev tvungen att fly för sitt liv på grund av sin tvillingbrors mordiska raseri. I stället för att få den flicka han älskar, blir han lurad att gifta sig med en annan först, och det hela slutar med att han får fyra hustrur och många problem som följd. (1 Moseboken 30:1–13) I 20 år arbetar han för en man som utnyttjar honom. Han brottas med en ängel och får bestående skador. Hans dotter blir våldtagen, hans söner vållar en massaker och han sörjer över sin favoritson och den tragiska förlusten av sin favorithustru. På ålderns höst tvingas han emigrera för att undkomma en hungersnöd, och han sammanfattar sina levnadsdagar som ”få och kvalfulla”. (1 Moseboken 47:9) Trots detta är Jakob en andligt sinnad man som förtröstar på Gud. Är hans tro missriktad? Vilka lärdomar kan man dra, när man begrundar något av allt det som Jakob fick uppleva?

Helt olik sin bror Esau

Anledningen till missämjan mellan Jakob och hans bror var att Jakob satte värde på andliga rikedomar, medan Esau föraktade dem. Jakob var intresserad av det förbundslöfte som Abraham hade fått och tog helhjärtat hand om den familj som Gud hade utvalt till arvingar. Jehova ”älskade” honom för det. Jakob var ”klanderfri”, ett uttryck som innefattar moralisk förträfflighet. I kontrast till det brydde sig Esau så lite om sitt andliga arv att han sålde det till Jakob för nästan ingenting. När Jakob med Guds godkännande krävde att få det som var hans, och fick den välsignelse som egentligen var tänkt för Esau, blev Esau rasande. Jakob fick lämna alla dem han älskade, men det som sedan hände gav honom säkert nytt mod. (Malaki 1:2, 3; 1 Moseboken 25:27–34; 27:1–45)

I en dröm visade Gud Jakob hur änglar steg uppför och nerför en stege eller ”en trappa” av stenar som var rest mellan himlen och jorden och förklarade att han skulle skydda Jakob och hans avkomlingar. ”Genom dig och genom din säd kommer sannerligen alla markens familjer att välsigna sig. Och se, jag är med dig, och jag skall bevara dig överallt dit du går, och jag skall föra dig tillbaka till den här marken, eftersom jag inte ämnar överge dig, till dess jag verkligen har gjort vad jag har  talat till dig.” (1 Moseboken 28:10–15, fotnot i NW, studieutgåvan)

Vilken tröst! Jehova bekräftade att de löften som Abraham och Isak hade fått skulle berika Jakobs familj i andligt avseende. Jakob gjordes medveten om att änglar kan betjäna dem som har Guds godkännande, och han försäkrades om Guds beskydd. Han visade Jehova sin tacksamhet genom att lova att förbli trogen. (1 Moseboken 28:16–22)

Jakob lurade inte på något sätt till sig Esaus arv. Innan pojkarna föddes sade Jehova att ”den äldre kommer att tjäna den yngre”. (1 Moseboken 25:23) Men någon kanske undrar: ”Hade det inte varit enklare att låta Jakob födas först?” Det som hände sedan ger oss några värdefulla lärdomar. Guds välsignelse är inte förbehållen dem som menar sig ha rätt till den, men han visar verkligen oförtjänt omtanke om dem som han utväljer. Därför fick Jakob förstfödslorätten, inte hans äldre bror som inte uppskattade den. Och på samma sätt var det med judarna som nation. De visade samma inställning som Esau och ersattes därför av det andliga Israel. (Romarna 9:6–16, 24) En nära relation till Jehova får man inte utan ansträngning, inte ens om man föds in i en gudfruktig familj eller miljö. Alla som vill ha välsignelser av Jehova måste arbeta på att behaga honom och verkligen uppskatta andliga ting.

Laban välkomnar Jakob

När Jakob kommer till Paddan-Aram för att söka efter en hustru bland sina släktingar, möter han sin kusin Rakel, Labans dotter, vid en källa. Han vältrar bort den tunga stenen från källan och ger hennes djur vatten. * Rakel springer sedan hem och berättar att Jakob har anlänt, och Laban skyndar sig ut för att möta honom. Om Laban tänker på de rikedomar som hans familj tidigare hade fått av Abrahams tjänare blir han besviken, för Jakob kommer tomhänt. Men Laban ser tydligen något som kan utnyttjas, nämligen en flitig arbetare. (1 Moseboken 28:1–5; 29:1–14)

Jakob talade om vad som hade hänt honom. Vi får inte veta om han berättade vilket knep han hade använt för att få förstfödslorätten, men efter att ha hört ”alla dessa ting” sade Laban: ”Du är verkligen mitt ben och mitt kött.” En bibelkännare säger att den här frasen kunde vara en hjärtlig inbjudan till Jakob att stanna kvar eller ett erkännande av att blodsband förpliktade Laban att ge honom beskydd. Hur det än var, började Laban snart fundera på hur han skulle kunna dra nytta av sin systerson.

Laban lade nu fram något som skulle bli en tvistefråga under de närmaste 20 åren. ”Är du min broder, och skall du tjäna mig för ingenting? Tala om för mig: Vad skall din lön vara?” frågade han. Även om Laban spelade rollen som den välvillige morbrodern, betydde inte blodsbanden mer för honom än att han bara gav Jakob en kontraktsanställning. Eftersom Jakob var förälskad i Rakel, svarade han: ”Jag är villig att tjäna dig sju år för Rakel, din yngre dotter.” (1 Moseboken 29:15–20)

En trolovning bekräftades genom att man betalade ett brudpris till brudens familj. Den mosaiska lagen satte senare ett pris på 50 siklar silver för jungfrur som hade blivit förförda. Bibelforskaren Gordon Wenham tror att detta var ”det högsta brudpriset” men att det för det mesta var ”mycket lägre”. (5 Moseboken 22:28, 29) Jakob hade inte möjlighet att betala något. Han erbjöd sig i stället att arbeta för Laban i sju år. ”Eftersom vanliga arbetare tjänade mellan en halv och en sikel i månaden på det forntida Babylons tid” (mellan 42 och 84 siklar på sju år), ”var Jakobs erbjudande i utbyte mot Rakels hand ett mycket generöst brudpris”, säger Wenham. Laban accepterade villigt budet. (1 Moseboken 29:19)

För Jakob var sju år som ”några få dagar”, så mycket älskade han Rakel. Han gjorde sedan anspråk på sin brud, utan att misstänka att Laban skulle lura honom. Tänk vilken chock han  fick morgonen därpå, när det gick upp för honom att den beslöjade kvinna han legat med inte var Rakel, utan hennes syster Lea! Jakob krävde en förklaring: ”Vad är det du har gjort mot mig? Var det inte för Rakel som jag tjänade hos dig? Varför har du då lurat mig?” Laban svarade: ”Det är inte vanligt på vår ort att göra på det sättet, att ge bort den yngre kvinnan före den förstfödda. Fira till fullo denna kvinnas vecka. Därefter skall också denna andra kvinna ges åt dig för den tjänst som du kan utföra hos mig i sju år till.” (1 Moseboken 29:20–27) Försvarslös och trängd kunde inte Jakob göra mycket annat än att acceptera villkoren, om Rakel skulle bli hans.

Till skillnad från de första sju åren blev de följande sju åren bittra. Hur skulle Jakob kunna ha överseende med Labans fula trick? För att inte tala om Lea, som spelade med? Laban var naturligtvis inte det minsta intresserad av den törnbeströdda framtid som han hade stakat ut för Lea och Rakel. Han var bara intresserad av sin egen vinning. Förutom bitterhet kom avundsjuka med i bilden, när Lea fick fyra söner i snabb följd, medan Rakel förblev barnlös. Rakel, som desperat ville ha barn, lät sin tjänstekvinna bli surrogatmamma, och av rivalitet gjorde Lea likadant. Jakob hade till sist fyra fruar, tolv barn och allt annat än en lycklig familj. Men Jehova skulle ändå låta Jakob bli till en mäktig nation. (1 Moseboken 29:28–30:24)

Berikad av Jehova

Trots prövningar förstod Jakob att Gud var med honom, precis som han hade lovat. Det lade även Laban märke till, för de få djur han ägde när Jakob kom hade förökat sig och blivit många i Jakobs vård. Laban ville inte gärna att Jakob skulle ge sig av, så han frågade Jakob vad han ville ha i lön för att fortsätta att arbeta för honom. Jakob bad då om att få de djur i Labans hjord som föddes med ovanlig teckning. Det sägs att i det här området var fåren vanligtvis vita och getterna svarta eller mörkbruna; det fanns inte många som var spräckliga. Eftersom Laban tänkte att han skulle göra ett riktigt klipp, gick han genast med på avtalet och flyttade snabbt de djur som var ovanligt tecknade en bra bit bort för att skilja dem från hjordarna som var kvar i Jakobs vård. Han trodde tydligen inte att Jakob skulle vinna särskilt mycket på affären, och definitivt inte att Jakob skulle få ihop tillräckligt med djur för att nå upp till de 20 procent av nyfödda lamm och killingar som de forntida herdarna vanligtvis hade i lön. Men där hade Laban fel, för Jehova var med Jakob. (1 Moseboken 30:25–36)

Under Guds vägledning kunde Jakob föda upp robusta djur med den önskade teckningen. (1 Moseboken 30:37–42) Hans uppfattningar om avel var inte konventionella. Men bibelkännaren Nahum Sarna förklarar att ”rent vetenskapligt kan man uppnå det önskvärda resultatet genom att korsa ... enfärgade djur som bär på recessiva anlag för fläckig teckning. Sådana djur kännetecknas av en ... förbättrad vitalitet.”

När Laban såg åt vilket håll det lutade, försökte han ändra överenskommelsen om vilka djur som tillhörde hans systerson – strimmiga, spräckliga eller fläckiga. Han sökte sin egen vinning, men hur han än gjorde såg Jehova till att Laban alltid drog det kortaste strået. Laban kunde inte göra annat än gnissla tänder. Snart hade Jakob blivit en mycket rik man med hjordar, tjänare, kameler och åsnor – inte på grund av sin egen förmåga, utan för att han fick stöd av Jehova. Han förklarade längre fram för Rakel och Lea: ”Er far har fört mig bakom ljuset, och han har förändrat min lön tio gånger, men Gud har inte tillåtit honom att skada mig. ... Så fortsatte Gud att ta undan er fars boskap och att ge den åt mig.” Jehova försäkrade också Jakob om att han såg allt vad Laban gjorde, men att Jakob inte behövde oroa sig. Jehova sade: ”Vänd tillbaka till ditt land och till dina släktingar, så skall jag göra gott mot dig.” (1 Moseboken 31:1–13; 32:9)

Efter att till slut ha gett sig av från den svekfulle Laban började Jakob sin färd hemåt. Trots att det hade gått 20 år var han fortfarande rädd för Esau, i synnerhet som han fick höra att Esau  var på väg mot honom med fyra hundra man. Vad skulle Jakob göra? Eftersom han var en andlig man och alltid förtröstade på Gud, handlade han i tro. I bön säger Jakob att han inte är förtjänt av Jehovas generositet, och på grundval av löftena vädjar han till Jehova om att han och hans familj skall få bli befriade ur Esaus hand. (1 Moseboken 32:2–12)

Så händer det oväntade. En främling, som visar sig vara en ängel, brottas med Jakob på natten, och genom att bara röra vid Jakobs höft kommer ledskålen ur läge. Men Jakob vägrar att ge upp innan ängeln har välsignat honom. Profeten Hosea förklarade senare att Jakob grät och bönföll om ynnest. (1 Moseboken 32:24–29; Hosea 12:2–4) Jakob visste att när änglar tidigare hade visat sig, hade det gällt uppfyllelsen av det abrahamitiska förbundet. Så han tog i av alla krafter när han brottades och fick en välsignelse. Vid det här tillfället ändrade Gud hans namn till Israel, som betyder ”en som kämpar med (håller fast vid) Gud”, eller ”Gud kämpar”.

Är du villig att brottas?

Att brottas med en ängel och återförenas med Esau var inte de enda svårigheter som Jakob måste övervinna. Men de händelser som har tagits upp här kan ändå illustrera vad slags man han var. Medan Esau inte ens kunde stå ut med att vara lite hungrig, utan gav upp sin förstfödslorätt, kämpade Jakob hela livet för att få välsignelser och brottades rentav med en ängel. Som Gud hade lovat gav han Jakob vägledning och beskydd, och Jakob blev stamfader till en hel nation och förfader till Messias. (Matteus 1:2, 16)

Är du villig att anstränga dig för att få Jehovas ynnest? Vill du så att säga brottas för den sakens skull? I dag är livet fullt av problem och utmaningar för dem som vill göra Guds vilja, och ibland är det en kamp att fatta rätta beslut. Men Jakobs fina exempel ger oss stark motivation att hålla fast vid hoppet om den belöning som Jehova har lovat oss.

[Fotnoter]

[Bilder på sidan 31]

Under hela sitt liv kämpade Jakob för att få välsignelser