Lägger Jehova märke till det du gör?

HUR skulle du besvara den frågan? Många skulle säga: Jag vet att Gud lade märke till det sådana män som Mose, Gideon och David gjorde, men jag tror inte att han är intresserad av något som jag gör. Jag är verkligen ingen Mose, Gideon eller David.

Det är sant att en del trogna män på Bibelns tid utförde verkliga trosgärningar. De ”nedkämpade kungariken, ... stoppade till gapet på lejon, dämpade eldens kraft [och] undkom svärdets egg”. (Hebréerna 11:33, 34) Men andra visade sin tro på mindre spektakulära sätt, och Bibeln försäkrar oss om att Gud lade märke också till deras trosgärningar. Det kan vi belysa genom att titta lite närmare på Bibelns skildringar om en herde, en profet och en änka.

En herde frambär ett offer

Vad kommer du ihåg om Abel, som var Adams och Evas andre son? Du kanske drar dig till minnes att han dog martyrdöden, något som de flesta av oss förmodligen inte kommer att behöva uppleva. Men Gud lade först märke till Abel av ett annat skäl.

En dag tog Abel några av de bästa djuren från sin hjord och frambar ett offer åt Gud. Vi skulle kunna betrakta hans gåva som relativt blygsam, men Jehova lade märke till den och uttryckte sin uppskattning. Men det är inte allt. Nästan fyra tusen år längre fram inspirerade Jehova aposteln Paulus att skriva om den i Hebréerbrevet. Gud hade inte glömt bort detta enkla offer efter så många år! (Hebréerna 6:10; 11:4)

Hur bestämde sig Abel för vilket slag av offer han skulle frambära? Bibeln berättar inte det, men han måste ha funderat över det en hel del. Han var herde, så det är inte förvånande att han frambar ett offer från sin hjord. Men lägg märke till att han gav det yppersta – ”fettstyckena”. (1 Moseboken 4:4) Det är också möjligt att han mediterade över Jehovas ord till ormen i Edens trädgård: ”Jag kommer att sätta fiendskap mellan dig och kvinnan och mellan din säd och hennes säd. Han kommer att krossa huvudet på dig, och du kommer att krossa hälen på honom.” (1 Moseboken 3:15; Uppenbarelseboken 12:9) Även om Abel inte förstod vem ”kvinnan” och hennes ”säd” var, kan han ha insett att krossandet av hälen på kvinnans säd skulle innebära att blod måste utgjutas. Han insåg säkert att ingenting kunde vara värdefullare än en levande varelse. I alla händelser var det offer han frambar verkligen passande.

Precis som Abel frambär de kristna i vår tid offer åt Gud. De frambär inte förstlingar från en hjord, utan i stället ”ett lovprisningens  offer, det vill säga frukten av läppar som offentligt bekänner ... [Guds] namn”. (Hebréerna 13:15) Vi avger en offentlig bekännelse med våra läppar, när vi talar med andra om vår tro.

Skulle du vilja förbättra kvaliteten på ditt offer? Ge i så fall noga akt på behoven hos dem du har på ditt distrikt. Vad är det som bekymrar dem? Vilka intressen har de? Vilka sidor av Bibelns budskap skulle tilltala dem? Medan du är ute i tjänsten kan du analysera de besök du har gjort för att förbättra din effektivitet. Och när du talar om Jehova, gör det med övertygelse, tala från hjärtat. Låt ditt offer vara ett verkligt ”lovprisningens offer”.

En profet predikar för oemottagliga människor

Tänk nu på profeten Enok. Han kan ha varit helt ensam som vittne för Jehova Gud. Är du, precis som Enok, den ende i din familj som troget tjänar Jehova? Är du den ende i din klass eller på din arbetsplats som följer Bibelns principer? Om det är så, kan du ställas inför utmaningar. Vänner, släktingar, klasskamrater eller arbetskamrater kan försöka övertala dig att bryta Guds lagar. ”Ingen kommer att få veta vad du har gjort”, kanske de säger. ”Vi kommer inte att skvallra.” De kan envisas med att det är dåraktigt att tänka på Bibelns moralnormer, eftersom Gud inte bryr sig om vad du gör. De kanske ogillar att du inte tänker och handlar som de och gör därför allt de kan för att bryta ner din motståndskraft.

Det skall erkännas att det inte är lätt att stå emot sådan press, men det är inte omöjligt. Tänk på Enok, den sjunde i släktlinjen från Adam. (Judas, vers 14) När Enok föddes hade de flesta människor förlorat all moralisk känsla. Deras tal var oanständigt och deras uppförande ”chockerande”. (Judas, vers 15) De handlade ungefär som många människor gör i dag.

Hur klarade Enok av det? Svaret på den frågan är av intresse för oss i dag. Även om Enok kanske var den enda människan som tillbad Jehova på den tiden, var han egentligen inte ensam. Enok vandrade med Gud. (1 Moseboken 5:22)

Att behaga Gud var det viktigaste i Enoks liv. Han visste att det innebar mer att vandra med Gud än att bara leva ett moraliskt rent liv. Jehova förväntade att han skulle predika. (Judas, vers 14 och 15) Människor behövde få veta att deras ogudaktiga handlingar inte hade gått obemärkt förbi. Enok fortsatte att vandra med Gud i mer än 300 år – mycket längre än vad någon av oss har uthärdat. Han höll i med att vandra med Gud ända fram till sin död. (1 Moseboken 5:23, 24)

Precis som Enok har vi också fått i uppdrag att predika. (Matteus 24:14) Förutom att vi predikar från hus till hus försöker vi nå släktingar, affärsbekanta och klasskamrater med de goda nyheterna. Men ibland kanske vi tvekar att vittna. Är det så för dig? Misströsta inte. Efterlikna de första kristna och be till Gud om dristighet eller frimodighet. (Apostlagärningarna 4:29) Glöm aldrig att så länge du vandrar med Gud är du egentligen aldrig riktigt ensam.

En änka lagar till ett mål mat

Tänk dig att en änka, som inte är namngiven, fick två välsignelser för att hon lagade till en enkel måltid! Hon var inte israelitiska, utan en utlänning  som levde på 900-talet f.v.t. i staden Sarefat. Vid slutet av en lång period av torka och hungersnöd höll änkans matförråd på att ta slut. Allt hon hade kvar var en handfull mjöl och tillräckligt med olja för att laga till en sista måltid åt sig och sin son.

I det ögonblicket kom en främling. Det var Guds profet Elia som bad änkan om att få en del av hennes torftiga kost. Det fanns knappt så att det räckte till änkan och hennes son, och hon hade definitivt inget över till besökaren. Men Elia försäkrade henne, genom Jehovas ord, att hon och hennes son inte skulle behöva gå hungriga om hon delade sin mat med honom. Det krävdes tro för att lita på att Israels Gud skulle se till henne, en utländsk änka. Likväl trodde hon på Elia, och Jehova belönade henne. ”Den stora krukan med mjöl, den blev inte tom, och den lilla krukan med olja, den sinade inte, enligt Jehovas ord som han hade talat genom Elia.” Kvinnan och hennes son hade tillgång till mat ända tills hungersnöden tog slut. (1 Kungaboken 17:8–16)

Men ytterligare en välsignelse väntade änkan. Någon tid efter detta underverk blev hennes älskade son sjuk och dog. Elia greps av medlidande och bönföll Jehova om att återställa pojken till livet. (1 Kungaboken 17:17–24) Det skulle kräva ett aldrig förut skådat underverk. Det finns ingen redogörelse om att någon hade blivit uppväckt tidigare! Skulle Jehova återigen visa den här utländska änkan barmhärtighet? Det gjorde han. Jehova gav Elia kraft att återföra pojken till livet. Jesus konstaterade längre fram om denna privilegierade kvinna: ”Det fanns många änkor i Israel ..., men ... Elia [blev] sänd ... till Sarefat i Sidons land till en änka.” (Lukas 4:25, 26)

Det ekonomiska klimat som vi upplever är långt ifrån stabilt, och det gäller även industriländerna. En del stora företag har sagt upp anställda som arbetat troget i årtionden. Inför hotet att bli arbetslös kan en kristen frestas att ägna överdrivet mycket tid åt arbetet, i hopp om att företaget skall behålla honom. Detta kan leda till att han inte får så mycket tid över till att vara med vid kristna möten, ta del i tjänsten på fältet eller sörja för sin familjs känslomässiga och andliga behov. Men han tycker att han måste försöka behålla sitt arbete till nästan vilket pris som helst.

I en sådan svår ekonomisk situation har en kristen all anledning att känna sig bekymrad. Det är svårt att få arbete i dessa dagar. De flesta av oss strävar inte efter att bli rika, men precis som änkan i Sarefat vill vi ha mat på bordet. Aposteln Paulus påminner oss emellertid om att Gud har sagt: ”Jag skall på inga villkor släppa dig, inte heller på några villkor överge dig.” Vi kan med övertygelse säga: ”Jehova är min hjälpare; jag skall inte vara rädd. Vad kan en människa göra mig?” (Hebréerna 13:5, 6) Paulus visade att han litade obetingat på det löftet, och Jehova tog alltid hand om honom. Gud kommer att göra samma sak för oss, om vi inte överger honom.

Vi kanske känner att vi inte kan mäta oss med sådana andliga män som Mose, Gideon och David, men vi kan efterlikna deras tro. Vi kan också komma ihåg de enkla troshandlingar som Abel, Enok och änkan i Sarefat utförde. Jehova är intresserad av alla troshandlingar – också små. När en gudfruktig skolelev tackar nej till droger från en klasskamrat, när en kristen avvisar omoraliska närmanden på arbetet eller när ett äldre Jehovas vittne troget är med vid församlingens möten trots  trötthet och dålig hälsa, ser Jehova det. Och han gläder sig! (Ordspråken 27:11)

Lägger du märke till det andra gör?

Ja, Jehova lägger märke till det vi gör. Därför bör vi, som Guds efterliknare, vara snabba att lägga märke till de ansträngningar som andra gör. (Efesierna 5:1) Varför inte se lite närmare på de utmaningar som dina medkristna möter för att kunna vara med vid församlingens möten, ta del i tjänsten på fältet eller bara klara av det dagliga livet?

Låt sedan dina medtillbedjare av Jehova få veta att du uppskattar deras ansträngningar. De kommer att bli glada över att du har lagt märke till dem, och det kan hjälpa dem att vara förvissade om att Jehova också gör det.