Var kan vi finna sanna andliga värden?

”OM DU skulle ansluta dig till en religion bara på grund av familjetradition, varför då inte välja den keltiska religionen som våra förfäder utövade för 2 000 år sedan?” frågar Rodolphe lite ironiskt. Tanken lockar fram ett leende hos den unge man som lyssnar.

”Mitt förhållande till Gud är mycket viktigt för mig”, förklarar Rodolphe. ”Jag är helt emot tanken att bli påtvingad religiösa övertygelser genom tradition, bara för att några släktingar som levde för tiotals eller till och med hundratals år sedan utövade en viss religion.” Rodolphe har övervägt saken noga – han behandlar inte den här viktiga frågan bara som något han fått i arv.

Även om det inte längre är lika vanligt att en religion går i arv från en generation till en annan, stannar de flesta ändå kvar i den religion de vuxit upp i. Men är det alltid rätt att hålla fast vid sina föräldrars religiösa värderingar? Vad säger Bibeln?

Efter 40 år i öknen ställde Josua, Moses efterträdare, israeliterna inför ett val: ”Om det nu är ont i era ögon att tjäna Jehova, så välj åt er i dag vem ni vill tjäna, antingen de gudar som era förfäder, vilka var på andra sidan Floden, tjänade eller amoréernas gudar, deras i vilkas land ni bor. Men jag och mitt hushåll, vi kommer att tjäna Jehova.” (Josua 24:15)

En av de förfäder som Josua hänvisade till var Tera, Abrahams far. Han bodde i staden Ur, som vid den tiden låg öster om floden Eufrat. Bibeln berättar inte mycket om Tera, förutom det faktum att han tillbad andra gudar. (Josua 24:2) Hans son Abraham hade inte fullständig kunskap om vad som var Guds avsikt då Jehova befallde honom att han skulle lämna sin hemstad, men han var ändå villig att göra det. Ja, Abraham valde en annan religion än den hans far hade. Därför att han handlade så fick han de välsignelser som Gud hade lovat honom, och han blev den person som i många religioner och religionssamfund är känd som ”far för alla som tror på Gud”. (Romarna 4:11, Today’s English Version)

Bibeln talar också i positiva ordalag om Rut, som blev stammoder till Jesus Kristus. Rut, en moabitisk kvinna som var gift med en israelit, blev änka och ställdes inför ett val: att stanna i sitt eget land eller följa med sin svärmor när hon vände tillbaka till Israel. Eftersom Rut insåg att tillbedjan av Jehova var av långt större värde än den tillbedjan av avgudar som hennes föräldrar utövade, förklarade hon för sin svärmor: ”Ditt folk kommer att vara mitt folk och din Gud min Gud.” (Rut 1:16, 17)

 I en kommentar till innebörden i den här berättelsen i Bibeln förklarar Dictionnaire de la Bible att skildringen visar ”hur en kvinna född i ett främmande land, av ett hedniskt folk, som var fientligt mot och hatat av israeliterna, ... på grund av sin kärlek till Jehovas folk och tillbedjan blev stammoder till den gudfruktige kung David genom försynens skickelse”. Rut tvekade inte att välja en annan religion än den hennes föräldrar hade tillhört, och det val hon gjorde resulterade i att hon blev välsignad av Gud.

Redogörelsen för kristendomens början är mer uttrycklig i fråga om varför Jesu lärjungar övergav sina förfäders religion. I ett mycket övertygande tal uppmanade aposteln Petrus sina åhörare att ”rädda ... [sig] undan denna förvridna generation” genom att ångra sina synder och bli döpta i Jesu Kristi namn. (Apostlagärningarna 2:37–41) Ett av de märkligaste exemplen på detta var Saul, en judisk man som förföljde de kristna. Medan Saul var på väg till Damaskus såg han Kristus i en syn, och efter det blev han kristen och kom att bli känd som aposteln Paulus. (Apostlagärningarna 9:1–9)

Flertalet av de första kristna hade inte sådana fantastiska upplevelser. Ändå var de alla tvungna att överge antingen judaismen eller dyrkan av olika hedniska gudar. De som omfattade kristendomen gjorde detta med full kännedom om alla fakta, ofta efter att ha haft långa samtal om Jesu roll som Messias. (Apostlagärningarna 8:26–40; 13:16–43; 17:22–34) Dessa kristna i det första århundradet visste mycket väl att de behövde göra förändringar i sitt liv. Inbjudan gick ut till alla, både judar och icke-judar, men budskapet förblev detsamma. För att behaga Gud måste man leva efter en ny form av tillbedjan – kristendomen.

Ett val som vi behöver göra

Det fordrades verkligen mod under det första århundradet att överge familjens religiösa traditioner – judaism, kejsardyrkan, tillbedjan av hedniska gudar – och att ansluta sig till en rörelse som blev förlöjligad av både judar och romare. Det dröjde inte länge förrän detta val ledde till våldsam förföljelse. Det krävs ett liknande mod i vår tid att vägra att ”låta sig dras med och fångas av den anda som genomsyrar konformismen”, som Hippolyte Simon, den katolske biskopen av Clermont-Ferrand, uttrycker det i boken Vers une France païenne? (Är Frankrike på väg mot hedendom?) Det fordras mod att bli förbunden med en religiös rörelse som är i minoritet och som tidvis blir kritiserad – Jehovas vittnen.

Paul, en ung man från Bastia på Korsika som uppfostrades som katolik, deltog ibland i sådana kyrkliga aktiviteter som att sälja kakor för att samla in pengar till en katolsk välgörenhetsorganisation. Eftersom han gärna ville förstå Bibeln bättre, gick han med på att ha regelbundna samtal med Jehovas vittnen. Med tiden insåg han att det han lärde sig skulle komma att vara till bestående nytta för honom. Paul godtog därför helt och fullt Bibelns värderingar och blev ett Jehovas vittne. Hans föräldrar respekterade hans val, och det har inte påverkat deras nära familjegemenskap.

Amélie bor i södra Frankrike. Medlemmar av hennes släkt har varit Jehovas vittnen i fyra generationer. Varför valde hon att godta samma religiösa värderingar som hennes föräldrar? ”Man blir inte ett Jehovas vittne därför att ens föräldrar eller far- eller morföräldrar  är eller var Jehovas vittnen”, säger hon. ”Men en dag säger man till sig själv: ’Det är min religion därför att det här är min övertygelse.’” Liksom många andra unga vittnen för Jehova vet Amélie att hennes fasta religiösa övertygelse ger henne en mening i livet och är en källa till bestående lycka.

Varför vi bör godta Guds värderingar

Ordspråksboken, kapitel 6, vers 20, förmanar dem som vill behaga Gud: ”Iaktta, o min son, din fars bud, och överge inte din mors lag.” Det här rådet uppmanar inte till blind lydnad, utan uppmuntrar ungdomar att godta Guds normer genom att fördjupa sin tro och genom att själva ta ställning för Gud. Aposteln Paulus uppmanade sina kamrater att ”förvissa ... [sig] om allt” – att kontrollera om det de fick lära sig var i harmoni med Guds ord och vilja och att handla därefter. (1 Thessalonikerna 5:21)

Mer än sex miljoner vittnen för Jehova, såväl unga som gamla, har, vare sig de vuxit upp i ett kristet hem eller inte, fattat ett sådant beslut. Genom noggrant studium av Bibeln har de funnit trovärdiga svar på sina frågor om livets mening och fått en klar förståelse av vad Guds vilja är för mänskligheten. När de fick den här kunskapen, godtog de Guds värderingar, och de gör nu sitt bästa för att göra Guds vilja.

Vare sig du läser denna tidskrift regelbundet eller inte, varför inte tacka ja, när Jehovas vittnen erbjuder sig att hjälpa dig att undersöka Bibelns andliga värden? På så sätt kommer du att kunna ”smaka och se att Jehova är god” och skaffa dig den kunskap som leder till evigt liv om den omsätts i handling. (Psalm 34:8; Johannes 17:3)

[Bild på sidan 5]

Fyra generationer av en släkt som är Jehovas vittnen i Frankrike

[Bild på sidan 7]

Rut valde att tjäna Jehova i stället för de gudar som hennes förfäder tillbad