Levnadsskildring

Min andel i det världsvida bibliska undervisningsarbetet

BERÄTTAT AV ROBERT NISBET

Kung Sobhuza II av Swaziland välkomnade mig och min bror George till sitt kungliga residens. Året var 1936, men jag minns fortfarande vårt samtal mycket väl. Att jag hade det här långa samtalet med en kung berodde på att jag länge hade tagit del i ett omfattande bibliskt undervisningsarbete. Nu när jag snart är 95 år ser jag med glädje tillbaka på min andel i det här arbetet som har fört mig till fem olika kontinenter.

DET hela började 1925, när en teförsäljare som hette Dobson började besöka vår familj i Edinburgh i Skottland. Jag var i tonåren och arbetade som lärling på ett apotek. Även om jag var ganska ung var jag inte omedveten om de oerhörda förändringar som första världskriget 1914–1918 hade fört med sig för familjer och för det religiösa livet. Vid ett av sina besök hade Dobson med sig boken Den gudomliga tidsåldersplanen. Det den hade att säga om en intelligent Skapare med en bestämd ”plan” verkade så förnuftigt och förenligt med den Gud som jag ville tillbe.

Min mor och jag började snart besöka de möten som anordnades av bibelforskarna, som Jehovas vittnen kallades på den tiden. I september 1926 visade vi vårt överlämnande åt Jehova genom att bli döpta vid en sammankomst i Glasgow. Varje dopkandidat fick en hellång skjorta med vristband som vi hade över våra baddräkter. På den tiden tyckte  man att det var så man skulle vara klädd vid ett sådant allvarligt tillfälle.

Då i början behövde vår förståelse av många saker justeras. De flesta, om inte alla, i församlingen firade jul. Mycket få tog del i tjänsten på fältet. Till och med en del äldstebröder tyckte att det var fel att lämna ut litteratur på söndagarna, eftersom de menade att det stred mot sabbatsbudet. Men 1925 började artiklar i Vakttornet ge större eftertryck åt sådana bibelställen som Markus 13:10: ”De goda nyheterna måste först predikas i alla nationerna.”

Hur skulle ett sådant världsomfattande verk utföras? Vid mitt första trevande försök att predika från dörr till dörr sade jag kort och gott till den besökte att jag sålde fina religiösa böcker och erbjöd sedan Guds Harpa, en bok som förklarade tio viktiga läror i Bibeln och liknade dem vid tio strängar på en harpa. Senare fick vi ett vittnesbördskort med ett kort budskap som den besökte kunde läsa. Vi hade också skivor med fyra och en halv minuter långa tal som kunde spelas upp på en bärbar grammofon. De där tidiga modellerna var rätt tunga att bära på. Senare modeller var mycket lättare, och en del av dem kunde man till och med spela på när de stod på högkant.

Från 1925 och in på 1930-talet försökte vi vittna så gott vi kunde. Sedan, i början av 1940-talet, introducerades den teokratiska skolan i alla församlingar. Vi fick lära oss att själva framföra budskapet om Riket genom att tala med dem som ville lyssna. Vi lärde oss också hur viktigt det var att leda bibelstudier med dem som visade intresse. Man kan nog säga att detta var det nutida världsvida bibliska undervisningsarbetet i sin linda.

Uppmuntran av broder Rutherford

Min önskan att ha en större andel i undervisningsarbetet gjorde att jag blev pionjär 1931. Det var meningen att jag skulle börja direkt efter en sammankomst i London. Men under en lunchrast bad broder Rutherford, som hade tillsynen över verket på den tiden, att få tala med mig. Han planerade att skicka en pionjär till Afrika. ”Skulle du vilja åka?” frågade han. Även om jag blev lite överraskad, lyckades jag säga ganska beslutsamt: ”Ja, jag åker.”

Förr i tiden var vårt främsta mål att lämna så mycket biblisk litteratur som möjligt, och det innebar att ständigt vara på resa. Jag uppmuntrades att fortsätta att vara ogift, vilket de flesta av bröderna som då hade ansvarsfulla uppgifter var. Mitt distrikt började i Kapstaden, på Afrikas södra spets, sträckte sig utmed den östra sidan av kontinenten och omfattade även de öar i Indiska oceanen som låg utmed kusten. För att komma till västra gränsen av mitt distrikt fick jag färdas över den heta sanden i Kalahariöknen upp till Nilens källa vid Victoriasjön. Tillsammans med en kamrat skulle jag vistas sex månader om året i ett eller flera afrikanska länder som låg inom det här vidsträckta området.

Två hundra kartonger med andliga rikedomar

När jag anlände till Kapstaden visade man mig 200 kartonger med litteratur som skulle till Östafrika. Litteraturen var på fyra europeiska och fyra asiatiska språk, men inte på något av de afrikanska språken. När jag undersökte varför all den här litteraturen fanns på plats redan innan jag själv hade kommit fram, fick jag höra att den egentligen hade varit avsedd för Frank och Gray Smith, två pionjärer som nyss hade gett sig i väg till Kenya för att predika. Båda två hade fått malaria nästan i samma stund som de kom fram till Kenya, och dessvärre dog Frank.

Även om det här var tråkiga nyheter lät jag mig inte avskräckas. Min kamrat, David Norman, och jag lämnade Kapstaden med båt för vårt första uppdrag 500 mil bort i Tanzania.  En resebyråtjänsteman i Mombasa i Kenya tog hand om vårt litteraturlager och skickade kartonger vart vi än bad honom skicka dem. Till att börja med vittnade vi i affärsdistrikten – butikerna och kontoren i varje stad. En del av litteraturen bestod av kombinationer av 9 böcker och 11 broschyrer, som blev kända som ”regnbågspaket” på grund av de olika färgerna på böckerna.

Sedan bestämde vi oss för att besöka ön Zanzibar, ungefär tre mil utanför östkusten. Zanzibar hade varit ett centrum för slavhandel i hundratals år men var också känt för sina kryddnejlikor, som vi kände doften av överallt i staden, som också heter Zanzibar. Staden hade inte blivit uppförd efter någon plan, så det var något förvirrande att försöka hitta rätt. Det var lätt att tappa orienteringen i virrvarret av gator som vindlade hit och dit. Vårt hotell var tillräckligt bekvämt för våra behov, men med sina nitade dörrar och tjocka väggar liknade det mer ett fängelse än ett hotell. Vi fick ändå goda resultat i Zanzibar och gladdes åt att både araber, indier och andra gärna tog emot vår litteratur.

Tåg, båtar och bilar

Att resa i Östafrika på den tiden var inte lätt. När vi till exempel var på väg från Mombasa till Kenyas högländer tvingades tåget stanna på grund av en väldig gräshoppssvärm. Miljoner gräshoppor täckte marken och spåren och gjorde det omöjligt för lokomotivet att få fäste. Enda lösningen var att spola spåren med ångande hett vatten från lokomotivet. På det sättet tog vi oss långsamt framåt tills vi slutligen hade kommit bort från alla gräshoppor. Och vilken lättnad det var när tåget började ta sig uppåt mot högre trakter och vi kunde få njuta av det svalare klimatet i högländerna!

Städerna på kusten kunde man lätt nå med tåg och båt, men landsbygden var lättast att nå med bil. Jag blev glad när min bror George gjorde mig sällskap, för då kunde vi köpa en rätt så stor skåpbil som var tillräckligt rymlig för att utrustas med sängar, ett kök, ett förvaringsutrymme och moskitsäkra fönster. Vi hade också högtalare på taket. När vi hade ordnat det så, kunde vi gå från dörr till dörr under dagarna och inbjuda till föredrag som vi sedan spelade på torgen på kvällarna. En omtyckt inspelning hade titeln ”Är det hett i helvetet?” Vi gjorde en tur från Sydafrika till Kenya, en resa på 300 mil i vårt mobila hem, och var glada över att vi nu hade olika broschyrer på flera afrikanska språk, vilka lokalbefolkningen ivrigt tog emot.

En trevlig upplevelse för oss på de här resorna var att få se så många av Afrikas vilda djur. Vi höll oss förstås inne i bilen efter mörkrets inbrott, för vår egen säkerhets skull, men det var trosstärkande att få se en sådan mängd av Jehovas skapelser i sin naturliga miljö.

 Vi börjar få motstånd

Även om vi fick passa oss noga för de vilda djuren, var det ingenting i jämförelse med vad vi måste göra när vi konfronterades med olika myndighetspersoner och vissa hätska religiösa ledare, som ganska öppet började motstå vårt arbete med att predika om Guds rike. Ett stort bekymmer som vi fick stå ut med var en fanatiker som kallade sig Mwana Lesa, som betyder ”Guds Son”, och hans anhängare som var kända som Kitawala, vilket olyckligtvis betyder ”Vakttornet”. En tid innan vi kom hade han dränkt många afrikaner, när han sade att han skulle döpa dem. Till sist greps han och blev hängd. Senare fick jag tillfälle att tala med hans bödel och kunde förklara att han inte hade någon anknytning till Sällskapet Vakttornet.

Vi fick också problem med många européer som, främst av ekonomiska skäl, inte var förtjusta i vårt undervisningsarbete. En butiksägare klagade: ”Om den vite mannen skall kunna stanna kvar i det här landet, får inte afrikanen upptäcka hur han utnyttjas som billig arbetskraft.” Av samma anledning visade chefen för ett guldgruvebolag med all önskvärd tydlighet att jag skulle lämna hans kontor. Sedan ledde han mig ilsket hela vägen ut till gatan.

Utan tvivel var det till stor del inflytandet av sådana som motstod oss av religiösa eller ekonomiska skäl som gjorde att regeringen i Rhodesia (nu Zimbabwe) till sist beordrade oss att lämna landet. Vi överklagade beslutet och lyckades få stanna, på villkor att vi inte predikade för afrikaner. En tjänsteman förklarade för oss att skälet var att vår litteratur ”inte passade den afrikanska mentaliteten”. Men i andra länder kunde vårt undervisningsarbete obehindrat fortsätta bland afrikaner och blev till och med välkomnat. Ett av dessa länder var Swaziland.

Kungligt mottagande i Swaziland

Swaziland är ett litet, självständigt land som är 17 364 kvadratkilometer stort och omges av Sydafrika. Det var där vi mötte den mycket vältalige kung Sobhuza II, som nämndes i inledningen. Han hade goda kunskaper i engelska genom sina studier vid ett brittiskt universitet. Hans informella klädsel gjorde att vi kände oss mycket välkomna.

Vårt samtal handlade om det jordiska paradis som Gud har avsett för sådana människor som är rätt inordnade. Även om han inte var särskilt intresserad, gjorde han klart för oss att han hade tänkt mycket på ett närbesläktat ämne. Det låg kungen varmt om hjärtat att förbättra levnadsstandarden för de fattiga och outbildade. Han tyckte inte om handlingssättet hos många av kristenhetens missionärer, som verkade vara mer intresserade av att värva medlemmar till kyrkan än av att undervisa. Men kungen, som var bekant med flera av våra pionjärers verksamhet, berömde  oss för vårt bibliska undervisningsarbete, i synnerhet därför att vi gärna utförde det utan att kräva betalning eller sätta andra villkor.

Undervisningsarbetet intensifieras

År 1943 upprättades Vakttornets Bibelskola Gilead för att utbilda missionärer. Man betonade att man hellre skulle följa upp allt intresse än att fokusera sig på att lämna litteratur. År 1950 blev George och jag inbjudna till den 16:e Gileadklassen. Det var här som jag för första gången träffade Jean Hyde, en hängiven australisk syster som blev förordnad att tjäna som missionär i Japan efter vår examen. På den tiden var det fortfarande på modet att vara ogift, så vår vänskap utvecklades inte till något mera just då.

Efter Gilead blev George och jag förordnade att tjäna som missionärer på Mauritius, en ö i Indiska oceanen. Vi lärde känna människorna där, lärde oss deras språk och ledde bibelstudier med dem. Senare gick min yngre bror William och hans fru, Muriel, också igenom Gilead. De skickades till mitt förra distrikt – Kenya.

Åtta år gick snabbt, och på den internationella sammankomsten i New York 1958 träffade jag så Jean Hyde igen. Vår vänskap fördjupades, och vi förlovade oss. Mitt missionärsförordnande ändrades från Mauritius till Japan, och där gifte vi oss 1959. Nu började en mycket lycklig period för oss som missionärer i Hiroshima, där det bara fanns en liten församling på den tiden. I dag finns det 36 församlingar i den staden.

Sayonara till Japan

Under årens gång började vi båda få problem med hälsan, vilket gjorde missionärstjänsten allt svårare. Till slut var vi tvungna att lämna Japan och flytta till Jeans hemland, Australien. Dagen då vi lämnade Hiroshima var en sorglig dag. På järnvägsstationen sade vi sayonara, adjö, till alla våra kära vänner.

Nu bor vi i Australien, och efter våra begränsade förmågor fortsätter vi att tjäna Jehova i Armidaleförsamlingen i delstaten New South Wales. Vilken glädje det har varit att dela med sig av Bibelns skatter till så många människor i nästan åttio år! Jag har fått uppleva en fantastisk tillväxt av det bibliska undervisningsarbetet och personligen varit med om andliga höjdpunkter. Det finns ingen enskild individ eller grupp som kan ta åt sig äran för detta. Det är verkligen så, för att låna psalmistens ord, att ”detta har befunnits vara från Jehova själv; det är underbart i våra ögon”. (Psalm 118:23)

[Bild på sidan 28]

Min bror George med vår husbil

[Bild på sidan 28]

Jag vid Victoriasjön

[Bild på sidan 29]

Gymnasieelever som var närvarande vid ett offentligt föredrag i Swaziland 1938

[Bilder på sidan 30]

Jean och jag på vår bröllopsdag 1959 och i dag