Ett givande som skänker glädje

GENIVAL, som bor i en kåkstad i nordöstra Brasilien, försörjde sin hustru och sina barn på den knappa lön han hade som säkerhetsvakt på ett sjukhus. Trots denna besvärliga situation gav Genival samvetsgrant tionde. ”Ibland fick familjen ingen mat”, berättar han och tar sig för magen, ”men jag ville ge Gud det bästa jag hade, oavsett vilket offer som krävdes.”

Även när Genival hade förlorat sitt arbete fortsatte han att ge tionde. Hans präst uppmanade honom att pröva Gud genom att ge ett stort bidrag. Prästen garanterade honom att Gud säkert skulle låta välsignelser strömma ner. Genival beslöt sig därför för att sälja sitt hus och skänka vinsten till kyrkan.

Genival är inte den ende som har skänkt pengar med sådan uppriktighet. Många människor som är mycket fattiga ger plikttroget sitt tionde därför att de i sin kyrka har fått lära att detta är ett bibliskt krav. Men är det så?

Tionde och Lagen

Budet att ge tionde ingick i den lag som Jehova Gud gav till det forntida Israels 12 stammar för mer än 3 500 år sedan. Denna lag påbjöd att en tiondel av avkastningen av landet och av fruktträden och en tiondel av hjordarnas tillväxt skulle ges till Levis stam för att understödja deras tjänst vid tabernaklet. (3 Moseboken 27:30, 32; 4 Moseboken 18:21, 24)

Jehova försäkrade israeliterna om att Lagen inte skulle vara för svår för dem. (5 Moseboken 30:11) Så länge de troget lydde Jehovas bud, däribland att ge tionde, hade de hans löfte om rika skördar. Och som ett skydd i tider av brist lade man regelbundet undan ytterligare en tiondel av årsinkomsten, vilket normalt användes när nationen samlades till sina religiösa högtider. Det gjorde att man kunde tillgodose de behov som den bofaste främlingen, den faderlöse pojken och änkan hade. (5 Moseboken 14:28, 29; 28:1, 2, 11–14)

I Lagen fanns inte något fastställt straff om man underlät att ge tionde, men varje israelit hade en stark moralisk förpliktelse att understödja den sanna tillbedjan på det här sättet. Jehova anklagade faktiskt en del israeliter som underlät att ge tionde på Malakis tid: ”Tionden och offergåvor har ni rövat!” (Malaki 3:8, Bibel 2000) Skulle samma anklagelse kunna riktas mot kristna som inte ger tionde?

Man skulle kunna förklara saken så här. Nationella lagar brukar normalt inte gälla utanför ett lands gränser. Storbritanniens lag om att köra på vänster sida gäller till exempel inte bilförare i Frankrike. På samma sätt var lagen som krävde att man skulle ge tionde en del av ett särskilt förbund mellan Gud och Israels nation. (2 Moseboken 19:3–8; Psalm 147:19, 20) Det var bara israeliterna som var bundna av denna lag.

Dessutom är det så att även om Gud aldrig förändras, kan hans krav ibland göra det. (Malaki 3:6) Bibeln visar tydligt att Jesu offerdöd år 33 v.t. ”utplånade”, eller ”upphävde”, Lagen och med den också ”budet om att ta tionde”. (Kolosserna 2:13, 14; Efesierna 2:13–15; Hebréerna 7:5, 18)

Kristet givande

Men det behövdes fortfarande bidrag för att understödja den sanna tillbedjan. Jesus hade gett sina lärjungar uppdraget att ”vara  vittnen ... till jordens mest avlägsna del”. (Apostlagärningarna 1:8) Allteftersom det blev fler och fler troende ökade också behovet av kristna lärare och tillsyningsmän som kunde besöka och styrka församlingarna. Ibland måste man se till änkor, föräldralösa barn och andra behövande. Hur täckte de första kristna de kostnader som uppstod?

Omkring år 55 v.t. gick det ut en vädjan till icke-judiska kristna i Europa och Mindre Asien för den utfattiga församlingen i Judeen. I sina brev till församlingen i Korinth beskriver aposteln Paulus hur denna ”insamling till de heliga” organiserades. (1 Korinthierna 16:1) Du kanske blir förvånad när du får höra vad Paulus ord visar angående kristet givande.

Aposteln Paulus försökte inte övertala sina medtroende att ge. I själva verket fortsatte kristna som bodde i Makedonien och som var ”under betryck” och i ”djup fattigdom” att ”tigga ... om en andel i understödet till de heliga”. (2 Korinthierna 8:1–4)

Det är sant att Paulus uppmanade de rikare korinthierna att efterlikna sina givmilda bröder i Makedonien. Enligt ett referensverk gav han ändå ”inga befallningar, utan valde i stället att uppmana, föreslå, uppmuntra eller vädja. Det skulle inte finnas någon spontanitet och värme i korinthiernas givande om det byggde på tvång.” Paulus visste att ”Gud älskar en glad givare”, inte en som ger ”missunnsamt eller av tvång”. (2 Korinthierna 9:7)

Överflödande tro och kunskap jämte äkta kärlek till sina medkristna skulle ha fått korinthierna att ge spontant. (2 Korinthierna 8:7, 8)

Beslutat i sitt eget hjärta

I stället för att bara ange ett bestämt belopp eller procenttal föreslog Paulus att ”på den första dagen varje vecka bör alla ... lägga undan en summa pengar efter vad hans inkomst tillåter”. (Kursiverat av oss; 1 Korinthierna 16:2, New International Version) Om korinthierna planerade och regelbundet lade undan något, skulle de inte ge missunnsamt eller av en plötslig ingivelse när Paulus kom. För varje kristen var beslutet om hur mycket han skulle ge en privatsak, något som han hade beslutat i sitt eget hjärta. (2 Korinthierna 9:5, 7)

För att kunna skörda rikligt måste korinthierna så rikligt. Något råd om att ge så att det känns fick de aldrig. ”Det är ju inte meningen att det skall vara ... svårt för er”, försäkrade Paulus dem. Bidrag var särskilt godtagbara efter vad man hade, inte efter vad man inte hade. (2 Korinthierna 8:12, 13; 9:6) I ett senare brev varnade aposteln: ”Om någon inte sörjer för ... dem som är medlemmar av hans hushåll, då har han förnekat tron och är värre än en som är utan tro.” (1 Timoteus 5:8) Paulus uppmanade inte till att man skulle ge så mycket att man bröt denna princip.

 Det är intressant att Paulus ledde en ”insamling till de heliga” som var i nöd. Det står ingenstans i Bibeln att Paulus eller de andra apostlarna organiserade insamlingar eller tog emot tionde för att finansiera sin egen tjänst. (Apostlagärningarna 3:6) Paulus visade alltid tacksamhet för de gåvor som församlingarna skickade till honom, men han undvek samvetsgrant att lägga ”en kostsam börda” på sina bröder. (1 Thessalonikerna 2:9; Filipperna 4:15–18)

Frivilliga gåvor i dag

Det är tydligt att Kristi efterföljare under det första århundradet gav frivilliga gåvor, inte tionde. Men du kanske undrar om det här fortfarande är ett effektivt sätt att finansiera predikandet av de goda nyheterna och hjälpa kristna som är i nöd.

Tänk då på följande. År 1879 förklarade utgivarna av den här tidskriften öppet att de ”aldrig [kommer] att tigga eller bedja människor om att ge den finansiellt stöd”. Har det beslutet hindrat Jehovas vittnens arbete med att sprida Bibelns sanningar?

För närvarande sprider Jehovas vittnen biblar, kristna böcker och andra publikationer i 235 länder. Vakttornet, som är en tidskrift som ger biblisk undervisning, hade från början en upplaga på 6 000 exemplar varje månad på ett enda språk. Den har sedan dess blivit en tidskrift som ges ut två gånger i månaden med en upplaga på över 24 miljoner på 146 språk. För att organisera sitt världsomfattande bibliska undervisningsarbete har Jehovas vittnen byggt eller förvärvat avdelningskontor i 110 länder. Dessutom har de byggt tusentals möteslokaler och stora sammankomsthallar för alla dem som vill ha ytterligare biblisk undervisning.

Att tillgodose människors andliga behov är viktigast, men Jehovas vittnen glömmer inte heller sina medtroendes materiella behov. När deras bröder drabbas av krig, jordbävningar,  torka och stormar, är de snabba att ge medicinsk hjälp, mat, kläder och andra förnödenheter. Allt detta finansieras genom bidrag från enskilda kristna och från församlingar.

Frivilligt givande är effektivt, men det är också till hjälp för dem med begränsade resurser, till exempel Genival, som nämndes tidigare. Innan han hade hunnit sälja sitt hus fick han lyckligtvis besök av Maria, som är en heltidsförkunnare bland Jehovas vittnen. ”Det samtalet hjälpte min familj att slippa mycket onödigt lidande”, berättar Genival.

Han förstod att Herrens verk inte är beroende av tionde. I själva verket är tionde inte längre ett bibliskt krav. Han fick lära sig att de kristna blir välsignade när de ger frikostigt, men att de inte är tvungna att ge mer än de har råd med.

Att ge frivilliga bidrag har skänkt Genival sann glädje. Han uttrycker det så här: ”Jag är glad över det jag ger oavsett om jag ger 10 procent eller inte, och jag är övertygad om att Jehova också är glad.”

[Ruta/bilder på sidan 6]

Lärde de gamla kyrkofäderna att man skulle ge tionde?

”De rika bland oss skall hjälpa de behövande. ... De som är välbärgade och villiga ger det var och en finner lämpligt.” (Första apologin, Justinus Martyren, omkr. år 150 v.t.)

”Judarna hade förvisso tionde av sina ägodelar vigda åt Honom, men de som hade fått frihet lade undan alla sina ägodelar för Herrens syften, ... som den där änkan gjorde som kastade hela sin försörjning i Guds skattkammare.” (Adversus haereses, Irenaeus, omkr. år 180 v.t.)

”Även om vi har vår kassakista, så utgörs den inte av köpesummor, som hos en religion som har ett pris. På en bestämd dag i månaden lämnar var och en, om han så vill, ett litet bidrag; men endast om det är hans önskan att göra så, och endast om han kan göra så, eftersom det inte är något tvång; allt är frivilligt.” (Apologeticus, Tertullianus, omkr. år 197 v.t.)

”Allteftersom kyrkan växte och olika institutioner uppstod, blev det nödvändigt att stifta lagar som garanterade ett lämpligt och varaktigt understöd åt prästerskapet. Betalandet av tionde togs från den gamla lagen. ... Den tidigaste fastställda lagstiftningen i den här frågan tycks finnas i brevet från de biskopar som samlades i Tours år 567 och [påbudet] från kyrkomötet i Mâcon år 585.” (The Catholic Encyclopedia)

[Bildkälla]

Mynt, överst till vänster: Pictorial Archive (Near Eastern History) Est.

[Bild på sidorna 4, 5]

Att ge frivilliga bidrag skänker glädje

[Bilder på sidan 7]

Predikoverket, nödhjälp och byggandet av möteslokaler understöds genom frivilliga bidrag