Levnadsskildring

Vi stannade kvar på vårt distrikt

BERÄTTAT AV HERMANN BRUDER

Mitt val var enkelt: Tjäna fem år i franska främlingslegionen eller bli internerad i ett marockanskt fängelse. Låt mig förklara hur jag hamnade i den här besvärliga situationen.

JAG föddes i Oppenau i Tyskland 1911, bara tre år innan första världskriget bröt ut. Mina föräldrar, Joseph och Frida Bruder, hade 17 söner och döttrar. Jag var deras trettonde barn.

Ett av mina tidigaste minnen är hur jag iakttog en militärorkester som marscherade genom huvudgatan i vår hemstad. Lockad av den livliga marschmusiken följde jag efter musikerna till stationen och såg far och andra män i militäruniformer stiga ombord på ett tåg. När tåget gick brast en del kvinnor på perrongen i gråt. Kort därefter höll vår präst en lång predikan i kyrkan och läste upp namnen på fyra män som hade stupat när de försvarade fosterlandet. ”Nu är de i himlen”, förklarade han. En kvinna som stod intill mig svimmade.

Far fick tyfus när han låg vid ryska fronten. Då han kom hem var han mycket svag och lades nästan omedelbart in på sjukhus. ”Gå till kapellet bredvid kyrkogården och be Fader vår 50 gånger och Ave Maria 50 gånger”, rekommenderade prästen. ”Då kommer din far att bli bra.” Jag följde hans råd, men far dog nästa dag. Även för en ung pojke var kriget en smärtsam upplevelse.

 Hur jag fann sanningen

Det var svårt att få arbete i Tyskland under mellankrigstiden. Men när jag slutat skolan 1928, lyckades jag få ett trädgårdsarbete i Basel i Schweiz.

Precis som far var jag sträng katolik. Mitt mål var att bli kapucinermunk i Indien. När min bror Richard, som nu var ett Jehovas vittne, fick höra talas om mina planer, reste han till Schweiz enbart för att avråda mig. Han varnade mig för faran att förlita sig på människor, särskilt präster, och uppmuntrade mig att läsa Bibeln och endast lita på den. Trots att jag var skeptisk skaffade jag ett exemplar av Nya testamentet och började läsa det. Det gick så småningom upp för mig att många av de läror jag trodde på inte stämde med Bibeln.

En söndag 1933, när jag var hemma hos Richard i Tyskland, presenterade han mig för ett gift par som var Jehovas vittnen. När de förstod att jag läste Bibeln, gav de mig ett exemplar av en broschyr som hette Krisen. * Det hade nästan hunnit bli midnatt innan jag slutligen lade ifrån mig broschyren. Jag var övertygad om att jag funnit sanningen!

Av Jehovas vittnen i Basel fick jag två band av Studier i Skriften, tidskrifter och andra publikationer. Det jag läste gjorde så starkt intryck på mig att jag tog kontakt med församlingsprästen och bad honom stryka mitt namn ur medlemsregistret. Prästen blev väldigt arg och sade varnande att jag riskerade att förlora min tro. Det var faktiskt så långt från sanningen man kunde komma, eftersom jag nu för första gången i mitt liv började uppodla sann tro.

Det veckoslutet planerade bröderna i Basel en predikofärd över gränsen till Frankrike. En av bröderna förklarade vänligt för mig att på grund av att jag helt nyligen hade börjat komma tillsammans med församlingen hade jag inte inbjudits att följa med. Utan att låta mig avskräckas uttryckte jag min starka önskan att få börja predika. Sedan han rådgjort med en annan äldste gav han mig ett distrikt i Schweiz. Tidigt söndag morgon gav jag mig i väg på min cykel till en liten by nära Basel med 4 böcker, 28 tidskrifter och 20 broschyrer i min tjänsteväska. De flesta i byn var i kyrkan när jag kom dit, men ändå var min tjänsteväska tom när klockan var elva.

När jag talade om för bröderna att jag ville bli döpt, hade de ett allvarligt samtal med mig och ställde ingående frågor om sanningen. Jag var imponerad av deras nit och lojalitet mot Jehova och hans organisation. Eftersom det var vinter, blev jag döpt i ett badkar i en äldstes hem. Jag minns att jag kände en obeskrivlig glädje och stor inre styrka. Det var 1934.

Arbete på Betels lantgård

År 1936 fick jag höra att Jehovas vittnen hade köpt en lantgård i Steffisburg, cirka 3 mil från Bern. Jag erbjöd mig att komma dit för att sköta trädgården. Till min glädje blev jag inbjuden att arbeta på lantgården. När tillfälle gavs hjälpte jag också till med annat arbete på gården. Betel lärde mig vikten av att ha en samarbetsvillig anda.

 En höjdpunkt under mina år vid Betel var broder Rutherfords besök på gården 1936. När han såg storleken på tomaterna och de rika skördarna, log han och uttryckte sin uppskattning. Vilken kärleksfull broder han var!

När jag hade tjänat på lantgården i något över tre år lästes det upp ett brev från Jehovas vittnens huvudkontor i USA vid frukostbordet. Brevet betonade hur brådskande predikoverket var och innehöll en inbjudan att tjäna utomlands som pionjär. Utan att tveka erbjöd jag mig. Mitt förordnande kom i maj 1939: Brasilien.

Vid den här tiden gick jag på mötena i församlingen i Thun, nära Betels lantgård. På söndagarna brukade en grupp av oss cykla ett par timmar för att predika uppe i Alperna. Margaritha Steiner var en i gruppen. En tanke slog mig plötsligt: Hade inte Jesus sänt ut sina lärjungar två och två? När jag i förbigående nämnde för Margaritha att jag blivit förordnad till Brasilien, berättade hon för mig om sin egen önskan att tjäna där behovet var större. Vi gifte oss den 31 juli 1939.

Ett oväntat uppehåll

Vi avseglade från Le Havre i Frankrike i slutet av augusti 1939 med destination Santos i Brasilien. Då alla dubbelhytter var upptagna var vi tvungna att resa i skilda hytter. Medan vi var på väg kom nyheten att Storbritannien och Frankrike förklarat Tyskland krig. En grupp på 30 tyska passagerare reagerade genom att börja sjunga den tyska nationalsången. Det här retade kaptenen så mycket att han lade om kursen och gick in till Safi i Marocko. Passagerare med tyska resedokument hade fem minuter på sig att lämna fartyget. Det gällde oss också.

Vi hölls kvar på polisstationen ett dygn och packades sedan in i en skranglig gammal buss och kördes till ett fängelse i Marrakech, cirka 14 mil bort. Svåra dagar följde. Cellerna var överfyllda och mörka. Den gemensamma toaletten – ett hål i golvet – var ständigt igenproppad. Vi fick var sin smutsig säck att sova på, och på natten nafsade råttorna i våra vader. Matransonerna portionerades ut två gånger om dagen i en rostig plåtburk.

En arméofficer förklarade att jag skulle bli frigiven om jag gick med på att tjäna fem år i franska främlingslegionen. Jag vägrade, och de följande 24 timmarna befann jag mig i vad som skulle kunna beskrivas som ett svart hål. Den mesta tiden bad jag.

Efter åtta dagar tillät fängelseledningen mig att få träffa Margaritha. Hon var fruktansvärt mager och grät ohejdat. Jag gjorde mitt bästa för att uppmuntra henne. Vi förhördes och överfördes sedan med tåg till Casablanca, där Margaritha blev frigiven. Jag skickades till ett fångläger i Port Lyautey (nu Kenitra) cirka 18 mil bort. Den schweiziske konsuln rådde Margaritha att återvända till Schweiz, men hon vägrade lojalt att åka utan mig. Under de två månader som jag blev kvar i Port Lyautey reste hon dagligen från Casablanca för att besöka mig och ge mig mat.

Ett år tidigare hade Jehovas vittnen gett ut en bok som hette Kreuzzug gegen das Christentum (Korståg mot kristendomen) för att rikta allmänhetens uppmärksamhet på att Jehovas vittnen tog avstånd från nazistregimen. Medan jag satt i fånglägret skrev Jehovas vittnens avdelningskontor i Bern till de franska myndigheterna och bifogade ett exemplar av boken i ett försök att bevisa att vi inte var nazister. Margaritha gjorde också ett fantastiskt arbete med att besöka regeringstjänstemän och försöka övertyga dem om att vi var oskyldiga. Mot slutet av 1939 fick vi så äntligen lov att lämna Marocko.

 När vi återigen befann oss ombord på ett fartyg på väg till Brasilien fick vi veta att tyska ubåtar gick till anfall i farlederna ute på Atlanten och att vi var ett av deras främsta mål. Fastän vårt fartyg, Jamaique, var ett handelsfartyg, hade det kanoner monterade i fören och aktern. Under dagen höll kaptenen en sicksackkurs och avfyrade hela tiden granater. På natten var vi mörklagda för att undvika upptäckt. Vi blev verkligen lättade när vi slutligen, den 6 februari 1940, anlände till Santos i Brasilien, mer än fem månader efter det att vi lämnade Europa!

Åter i fängelse

Vårt första predikodistrikt var Montenegro, en stad i den sydliga brasilianska delstaten Rio Grande do Sul. Ledningen för kyrkan hade tydligen informerats om vår ankomst, för vi hade bara predikat i två timmar när polisen grep oss och konfiskerade vår uppsättning av grammofonskivor med bibliska föredrag, vår litteratur och även våra tjänsteväskor av kamelläder som vi hade köpt i Marocko. En präst och en tysktalande pastor väntade på oss på polisstationen. De lyssnade medan polischefen spelade upp ett av broder Rutherfords tal på vår grammofon, som han också hade beslagtagit. Broder Rutherford skrädde verkligen inte orden! När talet kom till den del som nämnde Vatikanen, blev prästen alldeles röd i ansiktet och rusade ut.

På begäran av biskopen i Santa Maria förflyttade polisen oss till Pôrto Alegre, huvudstaden i delstaten. Margaritha blev snart frisläppt och sökte hjälp på schweiziska konsulatet. Konsuln föreslog att hon skulle återvända till Schweiz. Än en gång vägrade hon att överge mig. Margaritha har alltid varit en mycket lojal kamrat. Trettio dagar senare blev jag förhörd och frigiven. Polisen gav oss ett ultimatum: lämna delstaten inom tio dagar eller ”stå för konsekvenserna”. På huvudkontorets förslag begav vi oss till Rio de Janeiro.

”Var god läs detta kort”

Trots denna ogynnsamma början på det brasilianska fältet var vi mycket lyckliga. Vi  var vid liv, våra väskor var återigen fulla med litteratur, och vi hade hela Rio de Janeiro att predika för. Men hur skulle vi kunna predika med vår begränsade kunskap i portugisiska? Genom ett vittnesbördskort. ”Por favor, leia este cartão” (”Var god läs detta kort”) var det första portugisiska uttryck vi lärde oss att använda i predikoarbetet. Och vilken framgång vi hade med detta kort! På en enda månad spred vi över 1 000 böcker. Många som tog emot vår bibliska litteratur omfattade senare sanningen. Ärligt talat gav våra publikationer ett mycket effektivare vittnesbörd än vad vi någonsin skulle ha kunnat göra. Det här inskärpte i mig hur viktigt det är att få ut litteraturen till de intresserade.

På den tiden var Rio de Janeiro Brasiliens huvudstad, och vårt budskap togs speciellt väl emot i regeringsbyggnaderna. Jag hade privilegiet att personligen få vittna för finansministern och försvarsministern. Vid dessa tillfällen såg jag det tydliga beviset på Jehovas ande i verksamhet.

En gång när jag predikade på ett torg i centrala Rio gick jag in i justitiepalatset. Jag hade på något sätt hamnat i ett rum med svartklädda män mitt under vad som tycktes vara en begravningsceremoni. Jag vände mig till en distingerad herre och räckte honom mitt vittnesbördskort. Det var inte någon begravning. Faktum var att jag avbrutit en domstolsförhandling, och det var domaren jag talade med. Skrattande gjorde han ett tecken till vakterna att inte ingripa. Han tog vänligt emot ett exemplar av boken Barnen * och gav ett bidrag. På vägen ut pekade en av vakterna på en väl synlig skylt på dörren: Proibida a entrada de pessoas estranhas (Obehöriga äger ej tillträde).

Ett annat fruktbart fält var hamnen. Vid ett tillfälle träffade jag en sjöman som skaffade vår litteratur innan han begav sig ut på sjön igen. Senare mötte vi honom på en sammankomst. Hela hans familj hade omfattat sanningen, och han själv gjorde fina framsteg. Det gjorde oss mycket glada.

Men allt var inte problemfritt. Vårt visum på sex månader gick ut, och vi riskerade att bli utvisade. Sedan vi skrivit till huvudkontoret om vår situation, fick vi ett kärleksfullt brev från broder Rutherford som uppmuntrade oss att hålla ut och gav oss förslag om hur vi skulle gå till väga. Vår önskan var att få stanna i Brasilien, och med hjälp av en advokat fick vi slutligen, 1945, ett permanent visum.

Ett långvarigt förordnande

Innan dess föddes emellertid vår son Jonathan 1941, vår dotter Ruth 1943 och vår dotter Esther 1945. För att sörja för vår växande familjs behov måste jag skaffa ett arbete. Margaritha fortsatte i predikotjänsten på heltid ända tills vårt tredje barn föddes.

Vi arbetade alltid tillsammans som familj i predikoverket: på torg, järnvägsstationer, gator och i affärsdistrikt. På lördagskvällar spred vi Vakttornet och Vakna! tillsammans, och det här var särskilt lyckliga tillfällen.

 I hemmet hade varje barn sina dagliga sysslor att sköta. Jonathan hade ansvaret att hålla spisen och köket rena. Flickorna gjorde rent kylskåpet, sopade gården och putsade våra skor. Det här hjälpte dem att lära sig att vara organiserade och att utveckla initiativförmåga. Våra barn är nu arbetsamma människor som tar väl hand om sina hem och ägodelar, något som gläder Margaritha och mig mycket.

Vi förväntade också att barnen skulle uppföra sig väl vid mötena. Innan programmet började drack de ett glas vatten och gick på toaletten. Under mötet satt Jonathan till vänster om mig, Ruth till höger, sedan Margaritha och till höger om henne Esther. Det här hjälpte barnen att koncentrera sig och att ta in andlig föda från tidig ålder.

Jehova har välsignat våra ansträngningar. Alla våra barn fortsätter att tjäna Jehova troget och tar med glädje del i predikoverket. Jonathan tjänar för närvarande som äldste i Novo Méier-församlingen i Rio de Janeiro.

År 1970, när alla våra barn hade gift sig och flyttat hemifrån, beslöt Margaritha och jag oss för att flytta för att tjäna där behovet var större. Vår första anhalt var Poços de Caldas i delstaten Minas Gerais, som då hade en liten grupp på 19 Rikets förkunnare. Jag blev bestört när jag fick se deras mötesplats – ett källarrum utan fönster och i desperat behov av reparation. Vi började omedelbart leta efter en mer passande Rikets sal och fann snart en tilltalande byggnad med ett utmärkt läge. Vilken skillnad det gjorde! Fyra och ett halvt år senare hade antalet förkunnare ökat till 155. År 1989 flyttade vi till Araruama i Rio de Janeiro, där vi tjänade i nio år. Under den tiden såg vi två nya församlingar bildas.

Belönade för att vi stannat på vårt distrikt

År 1998 fick hälsoproblem och en önskan att vara nära våra barn oss att flytta till São Gonçalo i Rio de Janeiro. Jag tjänar fortfarande där som församlingsäldste. Vi gör vårt bästa för att regelbundet ta del i predikoarbetet. Margaritha tycker om att vittna för människor vid ett stort snabbköp här intill, och församlingen har kärleksfullt reserverat distrikt åt oss nära vårt hem, vilket gör det lättare för oss att predika efter vad vår hälsa tillåter.

Margaritha och jag har nu varit överlämnade tjänare åt Jehova i mer än 60 år. Vi har personligen erfarit att ”varken ... regeringar eller ting som nu är eller ting som skall komma eller krafter eller höjd eller djup eller något annat skapat skall kunna skilja oss från Guds kärlek som är i Kristus Jesus, vår Herre”. (Romarna 8:38, 39) Och vilken glädje det har varit att bevittna insamlandet av de ”andra fåren”, som har det fantastiska hoppet om evigt liv på en fullkomlig jord fylld av Guds underbara skapelser! (Johannes 10:16) När vi kom hit 1940 hade Rio de Janeiro bara en församling med 28 förkunnare. I dag finns här 250 församlingar och gott och väl över 20 000 förkunnare av Guds kungarike.

Det har funnits tillfällen då vi skulle ha kunnat återvända till vår släkt i Europa. Men Jehova har gett oss ett distrikt här i Brasilien, och vi är verkligen glada över att vi har stannat kvar här!

[Fotnoter]

[Bild på sidan 21]

På Betels lantgård i Steffisburg i Schweiz i slutet av 1930-talet (Jag står längst till vänster)

[Bild på sidan 23]

Strax före vårt bröllop 1939

[Bild på sidan 23]

Casablanca på 1940-talet

[Bild på sidan 23]

Vi predikar som familj

[Bild på sidan 24]

Vi deltar regelbundet i predikotjänsten