”Septuaginta” – till nytta både förr och nu

EN INFLYTELSERIK man från Etiopien var på väg hem från Jerusalem. Medan han färdades i sin vagn längs en ödslig väg, läste han högt ur en religiös skriftrulle. Den förklaring han sedan fick av det han hade läst gjorde ett sådant intryck på honom att hans liv från och med då förändrades. (Apostlagärningarna 8:26–38) Mannen hade läst Jesaja 53:7, 8 ur den allra första översättningen av Bibeln – den grekiska Septuaginta. Detta verk  har spelat en så viktig roll när det gäller att sprida Bibelns budskap under århundradenas lopp att det har kallats en bibelöversättning som förändrade världen.

När och under vilka omständigheter gjordes Septuaginta-översättningen? Varför behövdes det en sådan översättning? Vilken nytta har man haft av den under århundradenas lopp? Om det finns något Septuaginta kan lära oss i dag, vad skulle det i så fall kunna vara?

För de grekisktalande judarna

År 332 f.v.t., när Alexander den store marscherade in i Egypten efter att ha krossat den feniciska staden Tyros, hälsades han som en befriare. Där grundade han staden Alexandria, ett lärdomscentrum i den antika världen. Med en önskan att sprida grekisk kultur till människor som bodde i de erövrade länderna introducerade Alexander allmängrekiskan (koiné) i hela sitt väldiga rike.

På 200-talet f.v.t. kom Alexandria att få en stor judisk befolkning. Många judar som efter den babyloniska fångenskapen hade bott i olika kolonier utanför Palestina utvandrade till Alexandria. Hur väl bevandrade var dessa judar i det hebreiska språket? I McClintock och Strongs Cyclopedia heter det: ”Det är väl känt att sedan judarna återvänt från fångenskapen i Babylon, hade de glömt mycket av den gamla hebreiskan, och när det lästes ur Moseböckerna i de palestinska synagogorna fick man dem förklarade på det kaldeiska språket. ... Judarna i Alexandria hade förmodligen ännu mindre kunskaper i hebreiska – det språk de kunde var alexandrinsk grekiska.” Det är tydligt att Alexandria var den rätta miljön för en översättning av de hebreiska skrifterna till grekiska.

Aristobulos, en jude som levde på 100-talet f.v.t., skrev att man hade gjort en översättning av den hebreiska lagen till grekiska och att den hade fullbordats under Ptolemaios Filadelfos styre (285–246 f.v.t.). Uppfattningarna går isär om vad Aristobulos menade med ”lagen”. Somliga menar att han bara syftade på Pentateuken, medan andra säger att han kan ha tänkt på alla de hebreiska skrifterna.

I vilket fall som helst säger traditionen att det var omkring 72 lärda judar som arbetade med den första skrivna översättningen av Bibeln från hebreiska till grekiska. Längre fram började man använda det ungefärliga antalet 70. Det är därför som den här översättningen kallas Septuaginta, som betyder ”70”, och har beteckningen LXX, som är de romerska siffrorna för 70. Vid slutet av 100-talet f.v.t. kunde man läsa alla böcker i de hebreiska skrifterna på grekiska. Det är därför namnet Septuaginta kom att syfta på alla de hebreiska skrifterna som översatts till grekiska.

Till nytta under det första århundradet

Septuaginta användes i stor utsträckning av grekisktalande judar före och under Jesu Kristi och apostlarnas tid. Många av de judar och proselyter som samlades i Jerusalem vid pingsten år 33 v.t. kom från Asia, Egypten, Libyen, Rom och Kreta – platser och områden där man talade grekiska. Utan tvivel brukade de läsa ur Septuaginta. (Apostlagärningarna 2:9–11) Denna översättning hade således stor betydelse när det gällde att sprida de goda nyheterna under det första århundradet.

När till exempel lärjungen Stefanus talade med män från Kyrene, Alexandria, Kilikien och Asia, sade han: ”Josef sände då bud och kallade till sig sin far Jakob och alla sina släktingar, till antalet sjuttiofem själar.” (Apostlagärningarna 6:8–10; 7:12–14) Den hebreiska texten i 1 Moseboken, kapitel 46, säger att Josefs släktingar var sjuttio till antalet. Men i Septuaginta-översättningen anges antalet till sjuttiofem. Uppenbarligen citerade Stefanus från Septuaginta. (1 Moseboken 46:20, 26, 27, fotnot i NW, studieutgåvan)

När aposteln Paulus reste genom Mindre Asien och Grekland under sin andra och  tredje missionsresa, predikade han för många icke-judar som fruktade Gud och för ”greker som dyrkade Gud”. (Apostlagärningarna 13:16, 26; 17:4) Dessa människor hade börjat frukta Gud eller tillbe honom därför att de hade fått kunskap om honom genom Septuaginta. När Paulus predikade för dessa grekisktalande människor, citerade eller parafraserade han ofta vissa avsnitt i denna översättning. (1 Moseboken 22:18, fotnot i NW, studieutgåvan; Galaterna 3:8)

De kristna grekiska skrifterna innehåller ungefär 320 direkta citat och ett sammanlagt antal av kanske 890 citat från och hänvisningar till de hebreiska skrifterna. De flesta av dessa är grundade på Septuaginta. Det ledde till att de citat som togs från den översättningen och inte från de hebreiska handskrifterna blev en del av de inspirerade kristna grekiska skrifterna. Vilken stor betydelse detta hade! Jesus hade förutsagt att de goda nyheterna om Guds kungarike skulle bli predikade på hela den bebodda jorden. (Matteus 24:14) För att detta skall kunna genomföras låter Jehova sitt inspirerade ord bli översatt till olika språk som människor över hela världen kan läsa.

Till nytta i dag

Septuaginta-översättningen är till nytta än i dag och används för att avslöja fel som kan ha smugit sig in i hebreiska handskrifter av senare datum. Vi har till exempel 1 Moseboken 4:8, där det står: ”Därpå sade Kain till sin bror Abel: ’Låt oss gå ut på fältet.’ Så hände det sig, medan de var på fältet, att Kain tog sig för att angripa sin bror Abel och dräpa honom.”

Satsen ”låt oss gå ut på fältet” finns inte med i hebreiska handskrifter från 900-talet v.t. eller senare. Den finns dock med i äldre Septuaginta-handskrifter och i några andra tidiga referenser. I den hebreiska texten i dessa äldre handskrifter återfinns det ord som brukar inleda ett uttalande, men inga ord följer på det. Vad kan ha hänt? Första Moseboken 4:8 innehåller två på varandra följande satser som avslutas med uttrycket ”på fältet”. McClintock och Strongs Cyclopedia ger denna förklaring: ”Den hebreiske avskrivarens ögon blev förmodligen vilseledda av att [samma] ord ... avslutade båda satserna.” Därför kanske avskrivaren förbisåg det första tillfället då uttrycket ”låt oss gå ut på fältet” fanns med. Det är tydligt att Septuaginta, liksom andra äldre bevarade handskrifter, kan vara till hjälp när det gäller att hitta fel i senare avskrifter av den hebreiska texten.

Å andra sidan förekommer det fel även i Septuaginta-texter, och ibland gör man hänvisningar till den hebreiska texten för att korrigera grekiskan. Att man jämför de hebreiska handskrifterna med de grekiska och med översättningar till andra språk leder till att man hittar såväl översättningsfel som misstag som avskrivare gjort. På så vis kan vi försäkra oss om en exakt återgivning av Guds ord.

Kompletta exemplar av Septuaginta som finns i dag daterar sig så långt tillbaka som till 300-talet v.t. Sådana handskrifter och senare exemplar innehåller inte Guds namn, Jehova, som på hebreiska återges med tetragrammet (JHWH eller JHVH). I dessa har man använt de grekiska orden för ”Gud” och ”Herre” överallt där tetragrammet förekom i den hebreiska texten. Men en upptäckt som gjordes i Palestina 1961 kastar ljus över den här saken. Ett forskarlag som utforskade grottorna i området vid Qumrans ruiner grävde fram fragment av en gammal skriftrulle av läder med texten till de 12 profeterna (Hosea till och med Malaki) skriven på grekiska. Dessa skrifter daterar sig till mellan åren 50 f.v.t. och 50 v.t. I dessa äldre fragment hade tetragrammet inte ersatts med de grekiska orden för ”Gud” och ”Herre”. Därigenom bekräftades det att Guds namn användes i den tidiga Septuaginta-översättningen av Bibeln.

År 1971 blev det möjligt att publicera fragmenten av en gammal papyrusrulle (Fouad 266 papyri). Vad visade dessa avsnitt av Septuaginta,  som daterade sig till andra eller första århundradet f.v.t.? Även i dessa fanns Guds namn bevarat. Dessa tidiga fragment av Septuaginta ger starka bevis för att Jesus och hans lärjungar visste vad Guds namn var och använde det.

I dag är Bibeln den mest översatta boken i historien. Mer än 90 procent av jordens befolkning har tillgång till den, åtminstone delvis, på sitt eget språk. Vi är särskilt tacksamma över att ha en exakt och modern översättning, Nya Världens översättning av den Heliga skrift, som nu, helt eller delvis, finns på över 40 språk. Studieutgåvan av New World Translation innehåller flera hundra fotnoter som hänvisar till Septuaginta och till andra gamla handskrifter. Ja, Septuaginta är fortfarande intressant och värdefull för dem som studerar Bibeln i vår tid.

[Bild på sidan 26]

Lärjungen Filippus förklarade ett avsnitt som lästes ur ”Septuaginta”

[Bilder på sidan 29]

Aposteln Paulus citerade ofta från ”Septuaginta”