Religiösa ikoner – deras forntida ursprung

”Ikoner är ett sätt varpå vi kan förenas med godheten och heligheten hos Gud och hans helgon.” – GREKISK-ORTODOXA KYRKANS ÄRKESTIFT I AUSTRALIEN

DEN här kvalmiga augustidagen på ön Tínos i Egeiska havet gassar solen på cementtrappan som leder upp till klostret tillägnat den ”Allra heligaste Guds moder”. Den brännande hettan dämpar inte beslutsamheten hos de mer än 25 000 fromma grekisk-ortodoxa pilgrimer som sakta strävar uppåt för att nå den rikt utsmyckade ikonen föreställande Jesu moder.

En ung handikappad flicka, med smärtfyllt ansikte och förtvivlad blick, kryper fram på sina svårt blödande knän. En utmattad äldre kvinna, som har färdats från landets andra ände, kämpar ett stycke längre bort för att hålla i gång sina trötta fötter. En ivrig medelålders man svettas kraftigt när han otåligt försöker ta sig fram i vimlet och trängseln. De är inriktade på samma sak – att falla på knä inför och kyssa en ikon av Maria.

Dessa djupt religiösa människor är utan tvivel uppriktiga i sin önskan att tillbe Gud. Men hur många känner till att sådan hängivenhet för religiösa ikoner kan spåras tillbaka till seder som förekom hundratals år innan kristendomen infördes?

Ikoner – allmänt förekommande

Det är mycket vanligt med ikoner i den ortodoxa världen. Ikoner av Jesus, Maria och olika ”helgon” har en framträdande plats i många kyrkobyggnader. Troende ärar, eller vördar, ofta dessa ikoner med kyssar, rökelse och brinnande ljus. Dessutom har nästan alla ortodoxa hem en egen ikonhörna, där man frambär böner. Det är inte ovanligt att ortodoxa kristna säger att de kommer i kontakt med det gudomliga när de vördar en ikon. Många tror att ikoner är uppfyllda av gudomlig nåd och mirakulös kraft.

Dessa troende skulle säkert bli förvånade över att höra att de kristna under det första århundradet inte godkände bruket av ikoner i sin tillbedjan. Boken Byzantium uppger: ”De första kristna, som av judaismen ärvt en avsky för avguderi, skulle ha betraktat all vördnad för bilder av heliga personer med förakt.” Samma bok fortsätter: ”Men från 400-talet och framåt blev användandet av ikoner eller bilder ... mer och mer allmänt förekommande, både i gudstjänst och i privat tillbedjan.” Om bruket av religiösa ikoner inte kan spåras tillbaka till kristendomen under det första århundradet, varifrån har det då sitt ursprung?

 Spåren som leder till ursprunget

Forskaren Vitalij Ivanovich Petrenko skrev: ”Bruket av bilder och dess tradition kan spåras tillbaka till långt före den kristna eran och har sitt ursprung i hedendomen.” Många historiker instämmer och säger att man finner ursprunget till dyrkan av ikoner i religionerna i det forntida Babylon, Egypten och Grekland. Som exempel kan nämnas det forntida Grekland, där de religiösa avbildningarna tog sig uttryck i form av statyer. Man trodde att dessa statyer hade försetts med gudomlig kraft och att en del av dem inte var tillverkade av människor, utan hade fallit ner från himlen. Under särskilda högtider tågade man med olika kultbilder i procession runt staden, och offer frambars till dem. ”Kultbilden betraktades i sig som en gudom av de religiösa, även om grekiska filosofer ... hade försökt att göra åtskillnad mellan gudomen och hans avbild”, skriver Petrenko.

Hur trängde sig dessa föreställningar och sedvänjor in i kristenheten? Samme forskare påpekar att under århundradena efter Kristi apostlars död, och särskilt i Egypten, ”konfronterades kristna trosuppfattningar med en ’hednisk legering’ – bestående av egyptiska, grekiska, judiska, orientaliska och romerska sedvänjor och trosuppfattningar – som utövades sida vid sida med den kristna bekännelsen”. Det här medförde att ”kristna hantverkare lade sig till med ett [interreligiöst] förfaringssätt och gjorde bruk av hedniska symboler och satte dem i ett nytt sammanhang, men utan att helt rena dem från hedniskt inflytande”.

Snart kom ikoner att inta en framträdande plats i både det privata och det offentliga religiösa livet. Historikern Will Durant beskriver hur detta gick till i boken The Age of Faith: ”När antalet helgon som vördades mångdubblades, uppstod ett behov av att identifiera och komma ihåg dem; bilder av helgon och av Maria producerades i stort antal, och när det gäller Kristus blev inte bara hans tänkta fysiska utseende, utan också hans kors, föremål för vördnad – och betraktades till och med som magiska talismaner av de mer godtrogna.  Människans naturliga förmåga att fantisera förvandlade de heliga relikerna, bilderna och statyerna till föremål för dyrkan; människor föll på knä inför dem, kysste dem, tände ljus och brände rökelse inför dem, krönte dem med blommor och sökte få del av underverk från deras magiska inverkan. ... Vid kyrkomöten och av kyrkofäder förklarades det vid upprepade tillfällen att bilderna inte var gudomar, utan bara deras påminnelser, men folket brydde sig inte om att göra sådana åtskillnader.”

I dag skulle säkert många som använder religiösa ikoner också vilja framhålla att bilder endast är föremål för respekt – inte tillbedjan. De kanske rentav hävdar att religiösa målningar är berättigade – till och med nödvändiga – hjälpmedel i tillbedjan av Gud. Du kanske ser det på samma sätt? Men frågan är: Hur ser Gud på saken? Skulle det kunna vara så att vördnad för en ikon egentligen är detsamma som tillbedjan av den? Kan sådana handlingar i själva verket vara förknippade med vissa dolda faror?

[Ruta/bild på sidan 4]

Vad är en ikon?

Till skillnad från statyer, som används i stor utsträckning i katolsk tillbedjan, är ikoner tvådimensionella bilder av Kristus, Maria, ”helgon”, änglar, personer och händelser i Bibeln eller händelser i den ortodoxa kyrkans historia. Vanligtvis målas de på flyttbara trätavlor.

”Helgonen som avbildas på ikoner ser inte ut att vara av vanligt kött och blod”, hävdar den ortodoxa kyrkan. Dessutom är perspektivet omvänt på ikoner – bakgrunden avbildas inte i mindre skala än förgrunden. Vanligtvis ”finns det inga skuggor eller något som visar om det är natt eller dag”. Man tror också att ”träet och färgen på en ikon” kan ”uppfyllas av Guds närvaro”.

[Bild på sidan 4]

Bruket av bilder kan spåras tillbaka till hedniska sedvänjor

[Bildkälla på sidan 3]

© AFP/CORBIS