Arbetet på ”åkern” före skörden

LÄRJUNGARNA var förbryllade. Den här dagen hade deras store lärare, Jesus, just framställt några korta liknelser, varav en handlade om vete och ogräs. När han var färdig, gick de flesta av åhörarna. Men hans efterföljare visste att det måste finnas en bestämd innebörd i hans liknelser — särskilt den om vetet och ogräset. De visste att Jesus inte bara var en duktig berättare som det var intressant att lyssna till.

Matteus omtalar att de bad Jesus: ”Förklara för oss liknelsen om ogräset i åkern.” Jesus uttydde då liknelsen. Den förutsade att ett stort avfall skulle uppstå bland dem som bekände sig vara hans lärjungar. (Matteus 13:24–30, 36–38, 43) Så skedde också, och avfallet spred sig snabbt sedan aposteln Johannes hade dött. (Apostlagärningarna 20:29, 30; 2 Thessalonikerna 2:6–12) Det fick en sådan genomslagskraft att den fråga som Jesus ställde och som  vi finner i Lukas 18:8 visade sig i högsta grad befogad: ”Skall Människosonen ändå, när han kommer, verkligen finna tron på jorden?”

Jesu ankomst skulle markera att ”skörden” av vetelika kristna hade börjat. Detta skulle vara ett kännetecken på ”avslutningen på tingens ordning”, vilken började år 1914. Det bör därför inte förvåna oss att det fanns de som ivrigt sökte sanningen i Bibeln under den period som ledde fram till att skörden började. — Matteus 13:39.

När man undersöker historiska fakta, särskilt från 1400-talet och framåt, framgår det tydligt att det inom själva kristenhetens stora massa, som liknade ”ogräset”, dvs. var efterhärmande kristna, fanns ivriga sökare. Allteftersom Bibeln blev tillgänglig för fler och fler och det framställdes bibelkonkordanser, började ärliga individer rannsaka Bibeln grundligt.

Ljuset blir klarare

En av dem som framträdde i början av 1800-talet var Henry Grew (1781–1862). Han var från Birmingham i England. Vid 13 års ålder for han tillsammans med sin familj över Atlanten till Förenta staterna, dit de anlände den 8 juli 1795. De slog sig ner i Providence i Rhode Island. Hans föräldrar hjälpte honom att få kärlek till Bibeln. År 1807, när Grew var 25 år, blev han kallad att tjäna som pastor i baptistkyrkan i Hartford i Connecticut.

Han tog sitt undervisningsansvar på allvar och försökte hjälpa dem han hade i sin vård att leva i enlighet med Bibeln. Men han trodde också att det var viktigt att hålla församlingen ren från vem det vara månde som avsiktligt utövade synd. Ibland var han tvungen att tillsammans med andra ansvariga män i kyrkan utesluta sådana som begick otukt eller ägnade sig åt andra orena vanor.

Det fanns också andra problem i kyrkan som oroade honom. Man lät personer som inte var kyrkomedlemmar sköta kyrkans affärer och leda sången vid gudstjänsterna. Dessa män kunde också rösta i frågor som hade med församlingen att göra och därigenom utöva ett visst inflytande över dess angelägenheter. Med  stöd av principen om avskildhet från världen var Grew mycket starkt övertygad om att endast trogna män borde få sköta dessa uppgifter. (2 Korinthierna 6:14–18; Jakob 1:27) Som han såg på saken var det hädelse att låta icke troende sjunga sånger av lovprisning till Gud. På grund av detta ställningstagande blev Henry Grew år 1811 utstött ur kyrkan. Andra medlemmar med liknande åsikter lämnade också kyrkan vid den tiden.

De lämnar kristenheten

Den här gruppen, som Henry Grew var med i, började nu studera Bibeln i syfte att rätta sitt liv och sin verksamhet efter dess råd och vägledning. Deras studier ledde dem snabbt fram till en större förståelse av Bibelns sanning och gjorde att de kunde avslöja kristenhetens villfarelser. Så till exempel skrev Grew år 1824 en klar och genomtänkt vederläggning av treenighetsläran. Lägg märke till logiken i detta avsnitt av hans skrift: ”’Om den dagen och den stunden vet ingen människa något, nej, inte änglarna som är i himlen, inte heller Sonen, utan bara FADERN ensam.’ [Markus 13:32] Lägg här märke till den ordningsföljd vari varelserna räknas upp. Människa, änglar, Son, Fader. ... Vår Herre lär oss att Fadern ensam kände till den dagen. Men detta är inte sant, om, såsom somliga föreställer sig, Fadern, Ordet och den Helige Ande är tre personer i en Gud; ty enligt denna [lära, treenighetsdogmen] visste ... Sonen det i lika mån som Fadern.”

Grew avslöjade hyckleriet hos präster och militärbefälhavare som låtsades tjäna Kristus. År 1828 förklarade han: ”Kan vi föreställa oss något mera absurt än att en kristen går från sin kammare, där han just har bett för sina fiender, och så befaller sina trupper att med djävulskt raseri stöta sina dödsbringande vapen i dessa samma fiender? Först efterliknar han glatt sin döende Herre; men vem är det han liknar sedan? Jesus bad för dem som mördade honom. Kristna mördar dem som de ber för.”

I ännu kraftfullare ordalag skrev Grew: ”När skall vi tro den Allsmäktige, som försäkrar oss att han ’inte låter sig narras’? När skall vi förstå beskaffenheten, andan, hos den heliga religion som kräver att vi skall avhålla oss till och med från ’allt ont, av vad slag det vara må’? ... Är det inte en skymf mot den välsignades Son att förutsätta att hans religion kräver att en människa skall handla som en ängel i det ena fallet men tillåter henne att handla som en demon i det andra?”

Evigt liv är inget vi föds med

Ett populärt sätt att uttrycka sina åsikter på den tiden, då det inte fanns radio eller TV, var att skriva och sprida tryckalster. Omkring 1835 författade Grew en viktig stridsskrift som avslöjade lärorna om själens odödlighet och helveteselden såsom oskriftenliga. Han insåg att dessa läror vanärade Gud.

Den här stridsskriften skulle få omfattande verkningar. Ett exemplar kom år 1837 i händerna på den 40-årige George Storrs, som hittade ett exemplar på ett tåg. Storrs var från Lebanon i New Hampshire men bodde nu i Utica i staten New York.

Storrs var en mycket respekterad präst i metodistepiskopala kyrkan. När han läste pamfletten, blev han imponerad av att en så övertygande bevisning kunde anföras mot dessa läror som är så grundläggande inom kristenheten och som han aldrig tidigare hade tvivlat på. Han visste inte vem författaren var, och det var inte förrän några år senare, allra senast 1844, som han träffade Henry Grew. Båda bodde då i Philadelphia i Pennsylvania. Storrs studerade emellertid ämnet på egen hand i tre år, och under den tiden talade han endast med andra präster om saken.

Eftersom ingen kunde vederlägga det han hade fått lära, kom han slutligen fram till att han inte kunde vara trogen mot Gud om han stannade kvar i metodistkyrkan. George Storrs begärde sitt utträde ur kyrkan år 1840 och flyttade till Albany i New York.

Tidigt på våren 1842 höll Storrs under sex veckor en serie om sex föreläsningar i ämnet  ”En undersökning — är de onda odödliga?” Intresset var så stort att han bearbetade materialet för publicering, och under de följande 40 åren nådde det en spridning av 200.000 exemplar i Förenta staterna och Storbritannien. Storrs och Grew samarbetade och medverkade i debatter mot läran om själens odödlighet. Grew fortsatte att nitiskt predika intill sin död den 8 augusti 1862 i Philadelphia.

Kort efter det att Storrs hade hållit sina nyss nämnda sex föreläsningar blev han intresserad av William Millers förkunnelse. Miller förväntade att Kristus skulle återvända i synlig måtto år 1843. I ungefär två år deltog Storrs aktivt i att predika detta budskap i hela nordöstra delen av Förenta staterna. Efter 1844 slutade han dock upp med att sätta något datum för Kristi återkomst, men han gjorde inga invändningar om någon ville forska vidare på det kronologiska området. Storrs trodde att Kristi återkomst var nära förestående och att det var viktigt för de kristna att hålla sig vakna och andligen beredda, redo för dagen för hans granskning. Men han bröt med Millers anhängare, därför att de godtog sådana oskriftenliga läror som själens odödlighet, att världen skulle brinna upp och att det inte skulle finnas något hopp för dem som dör i okunnighet.

Vad skulle Guds kärlek leda till?

Storrs stöttes bort av den adventistiska uppfattningen att Gud skulle uppväcka onda människor i det enda syftet att låta dem dö igen. Han kunde inte finna något bevis i Bibeln för att Gud skulle handla på ett så meningslöst och hämndlystet sätt. Storrs och hans medförbundna gick till den andra ytterligheten och drog den slutsatsen att de onda inte skulle uppväckas över huvud taget. Men även om de hade svårt att förklara vissa skriftställen som pekade på de orättfärdigas uppståndelse, tyckte de att deras egen slutsats ändå var mer i överensstämmelse med Guds kärlek. Det skulle snart tas ännu ett steg framåt i fråga om förståelsen av Guds uppsåt.

År 1870 blev Storrs mycket sjuk och kunde inte arbeta på flera månader. Under den här tiden fick han tillfälle att på nytt granska allt som han hade lärt sig under sina 74 år. Han drog den slutsatsen att han hade missat en väsentlig del av Guds uppsåt med mänskligheten, den som kommer till uttryck i det abrahamitiska förbundet, nämligen att ”alla jordens familjer [skall] bli välsignade” tack vare att Abraham lyssnade till Guds röst. — 1 Moseboken 22:18; Apostlagärningarna 3:25.

Detta kom honom att tänka i nya banor. Om ”alla familjer” skulle bli välsignade, skulle  då inte alla behöva höra de goda nyheterna? Hur skulle de få höra? Var inte miljoner och åter miljoner redan döda? När han fortsatte att rannsaka Bibeln, kom han till den slutsatsen att det fanns två klasser av döda ”onda” individer: De som slutgiltigt hade förkastat Guds kärlek och de som hade dött i okunnighet.

Storrs drog den slutsatsen att de som tillhörde den senare kategorin skulle behöva bli uppresta från de döda för att de skulle få en möjlighet att dra nytta av Jesu Kristi lösenoffer. De som tog emot det skulle få leva för evigt på jorden. De som förkastade det skulle bli tillintetgjorda. Storrs trodde alltså att ingen skulle bli uppväckt av Gud utan att ha ett hopp inför honom. Till slut skulle ingen vara död på grund av Adams synd förutom Adam själv! Men hur förhåller det sig med dem som lever under Herren Jesu Kristi återkomst? Storrs kom slutligen att inse att det skulle behövas en världsomfattande predikokampanj för att nå dem. Han hade inte den ringaste aning om hur något sådant skulle åstadkommas, men i tro skrev han: ”Likväl är det alltför många som avfärdar en sak, om de inte kan förstå exakt hur det skall gå till, som om det vore omöjligt för Gud att utföra det, eftersom de inte kan skönja hela förloppet.”

George Storrs dog i december 1879 i sitt hem i Brooklyn i New York bara några kvarter från det som senare skulle bli ett centrum för den världsomfattande predikokampanj som han så ivrigt hade sett fram emot.

Det behövdes mer ljus

Förstod sådana män som Henry Grew och George Storrs sanningen lika klart som vi gör i våra dagar? Nej. De var medvetna om sin kamp, som Storrs förklarade år 1847: ”Vi måste komma ihåg att vi nyss har sluppit ut ur kyrkans mörka åldrar; och det skulle inte alls vara konstigt om vi fann några ’babyloniska plagg’ som vi fortfarande bär som sanning.” Grew, till exempel, uppskattade den lösen Jesus tillhandahöll, men han förstod inte att den var en ”motsvarande lösen”, dvs. det fullkomliga mänskliga liv som Jesus gav i utbyte mot det fullkomliga mänskliga liv som Adam förlorade. (1 Timoteus 2:6) Henry Grew trodde också felaktigt att Jesus skulle återvända och härska i synlig måtto på jorden. Men Grew intresserade sig verkligen för att Jehovas namn skulle bli helgat, något som mycket få människor hade brytt sig om sedan 100-talet v.t.

George Storrs hade inte heller en rätt förståelse på vissa viktiga punkter. Han kunde genomskåda lögner som prästerskapet omhuldade, men ibland gick han till motsatt ytterlighet. Så till exempel överreagerade han uppenbarligen på det traditionsbundna prästerskapets uppfattning om Satan genom att förkasta tanken på Djävulen som en verklig person. Han  förkastade visserligen treenigheten, men likväl var han ända till kort före sin död osäker om huruvida den heliga anden var en person. George Storrs förväntade visserligen att Kristi återkomst först skulle vara osynlig, men han trodde att det till slut skulle ske ett synligt framträdande. Inte desto mindre förefaller det som om båda männen var ärliga och uppriktiga, och de kom mycket närmare sanningen än de flesta.

Den ”åker” som Jesus beskrev i liknelsen om vetet och ogräset var inte riktigt färdig att avbärgas. (Matteus 13:38) Grew, Storrs och andra arbetade på ”åkern” för att bereda den inför skörden.

Charles Taze Russell, som började ge ut denna tidskrift år 1879, skrev om sina tidiga år: ”Herren bistod oss på många sätt i studiet av Hans ord. En framträdande hjälpkälla var vår dyrt älskade och åldrige broder, George Storrs. Både muntligen och i skrift var han oss till stor hjälp, men vi strävade ständigt efter att undvika att bli människors efterföljare, hur goda och förståndiga de än var, utan ’Guds efterliknare, som älskade barn’.” Ja, uppriktiga bibelforskare kunde dra nytta av ansträngningar som gjordes av sådana män som Grew och Storrs, men det var ändå av största vikt att man rannsakade Guds ord, Bibeln, som sanningens verkliga källa. — Johannes 17:17.

[Ruta/Bild på sidan 26]

Vad Henry Grew trodde

Jehovas namn har blivit smädat, och det måste helgas.

Treenigheten, själens odödlighet och pina i ett helvete är falska läror.

Den kristna församlingen måste vara avskild från världen.

Kristna får inte ta del i nationernas krigföring.

De kristna står inte under någon lag att fira vare sig lördagen eller söndagen som sabbat.

Kristna bör inte tillhöra hemliga sällskap, som till exempel frimurarna.

Det får inte finnas präst- och lekmannaklasser bland de kristna.

Religiösa titlar härrör från antikrist.

Alla församlingar bör ha en krets av äldste.

Äldste måste vara heliga i allt sitt uppförande, oklanderliga.

Alla kristna måste predika de goda nyheterna.

Det kommer att finnas människor som lever för evigt i paradiset på jorden.

Den kristna sången bör lovprisa Jehova och Kristus.

[Bildkälla]

Foto: Collection of The New-York Historical Society/69288

[Ruta/Bild på sidan 28]

Vad George Storrs trodde

Jesus betalade lösen för mänskligheten genom att han gav sitt liv.

Predikandet av de goda nyheterna har ännu inte ägt rum (år 1871).

Därför kunde slutet inte vara nära vid den tidpunkten (år 1871). Det måste komma en tidsperiod då predikoarbetet skall utföras.

Det skall finnas människor som ärver evigt liv på jorden.

Det skall bli en uppståndelse för alla som dött i okunnighet. De som godtar Kristi lösenoffer skall få evigt liv på jorden. De som förkastar det skall bli tillintetgjorda.

Själens odödlighet och pina i ett helvete är falska läror som vanärar Gud.

Herrens kvällsmåltid skall firas en gång om året, den 14 nisan.

[Bildkälla]

Foto: SIX SERMONS, av George Storrs (1855)

[Bilder på sidan 29]

År 1909 flyttade C. T. Russell, utgivaren av ”Zion’s Watch Tower” (”Vakttornet”), till Brooklyn, New York, USA