ENLIGT Moses lag fanns det tillfällen då det passade att man svor en ed. Men på Jesus tid hade det blivit vanligt att man förstärkte nästan allt man sa med en ed. Tanken var att man skulle verka mer trovärdig, men Jesus sa faktiskt två gånger att folk skulle sluta med den här meningslösa vanan. Han uppmanade dem: ”Låt bara ert ord ja betyda ja, ert nej, nej.” (Matt. 5:33–37; 23:16–22)

Uppslagsverket Theologisches Wörterbuch zum Neuen Testament lyfter fram en intressant detalj från Talmud som visar hur judarna måste ha använt eder. I Talmud finns detaljerade listor över vilka eder som ansågs bindande och vilka som inte var det. Om bruket av eder behövde regleras på det här sättet förstår vi hur extremt vanligt det hade blivit.

Men det var inte bara Jesus som tyckte illa om att man svor eder i tid och otid. Den judiske historikern Flavius Josefus skrev så här om en judisk sekt: ”Svordomar förekomma icke hos dem; ty de anse dessa vara till och med sämre, än mened.” Enligt Josefus ansåg de också att en person som var tvungen att svära en ed för att bli trodd förmodligen var en lögnare. Och i den apokryfiska boken Jesus Syraks vishet kommer det fram en liknande tanke: ”En man som ofta svär blir en stor lagbrytare.” (Syr. 23:11, Bibel 2000) Jesus fördömde att man tog lätt på att svära en ed. Om vi alltid håller oss till sanningen behöver vi inte svära några eder för att andra ska lita på oss.