Gå direkt till innehållet

Gå direkt till innehållsförteckningen

LEVNADSSKILDRING

Jag tog fasta på sanningen i Bibeln

Jag tog fasta på sanningen i Bibeln

När folk känner sig skakiga vill de gärna hålla i något. Men det kan inte jag, för jag har varken händer eller armar. Jag var bara sju år när läkarna var tvungna att amputera dem för att rädda mitt liv.

Jag föddes 1960, när mamma var 17 år. Pappa stack innan jag föddes. Jag och mamma bodde med mormor och morfar i Burg, en liten stad i Östtyskland. Där var många ateister, och det var även vi, så Gud betydde ingenting för oss.

När jag var liten älskade jag att vara med morfar. Vi gjorde massor av roliga saker tillsammans. Han kunde till exempel skicka upp mig i ett träd för att såga ner grenar – och det var jättekul! Jag var lycklig och livet lekte.

ALLT VÄNDS UPP OCH NER

När jag var sju hände något fruktansvärt. Jag hade precis börjat i andra klass, och en dag när jag var på väg hem från skolan klättrade jag upp i en kraftledningspylon. Åtta meter upp fick jag plötsligt en kraftig elstöt och slogs medvetslös. När jag sedan vaknade på sjukhuset kunde jag inte känna mina armar. Jag hade fått så allvarliga brännskador att läkarna var tvungna att amputera dem för att förhindra blodförgiftning. Mamma och mormor och morfar blev helt förstörda. Men jag var nog för liten för att förstå hur det här skulle påverka mitt liv framöver.

Jag skrevs ut från sjukhuset och började i skolan igen. Mina skolkompisar mobbade mig; de knuffade och kastade saker på mig, och jag hade inte en chans att försvara mig. Deras elaka och nedsättande kommentarer sårade mig. Det slutade med att jag flyttade till en internatskola för rörelsehindrade barn i Birkenwerder. Skolan låg långt hemifrån, och mamma och mormor och morfar hade inte råd att komma och hälsa på. Vi kunde bara träffas på skolloven, så de följande tio åren växte jag upp utan dem.

LIVET UTAN ARMAR

Mycket av det jag förut hade gjort med händerna fick jag nu lära mig att göra med fötterna. Det var minst sagt knepigt att till exempel hålla en gaffel eller sked med tårna. Men på något sätt lärde jag mig sådana saker. Jag lärde mig att borsta tänderna och kamma håret med fötterna. Jag började till och med gestikulera med fötterna när jag pratade med folk. Mina fötter blev verkligen som mina händer.

I tonåren älskade jag att läsa science fiction. Ibland fantiserade jag om att jag hade robotarmar och kunde göra vad som helst. När jag var 14 började jag röka. Det gjorde att jag kände mig som alla andra och gav mig bättre självförtroende. Jag tänkte att rökare är vuxna, oavsett om de har armar eller inte.

Jag försökte hålla mig aktiv och träffa andra. Jag blev medlem i Freie Deutsche Jugend, ett statligt socialistiskt ungdomsförbund, och fick ansvaret att vara deras sekreterare. Jag gick också med i en sångförening, gick på poesiträffar och sportade en hel del. Jag gick som lärling ett tag och fick sedan jobb på ett företag i staden. Allteftersom jag blev äldre använde jag mina proteser mer och mer, eftersom jag ville se ut som en hel människa.

JAG BÖRJAR TRO PÅ BIBELN

En dag när jag väntade på tåget för att åka till jobbet kom en man fram till mig. Han började prata om att Gud kunde återställa mina armar och händer. Det gjorde mig lite ställd. Det var klart att jag ville ha tillbaka dem, men det lät alldeles för långsökt och omöjligt. Jag var ateist och trodde ju inte ens på Gud. Efter det samtalet försökte jag undvika den här mannen.

Senare bjöd en arbetskollega hem mig till sin familj. När vi satt och drack kaffe började hennes föräldrar prata om Gud – Jehova Gud. Jag hade aldrig hört att Gud hade ett namn. (Psalm 83:18) Men samtidigt tänkte jag: ”Det finns ingen Gud, oavsett vad han heter. Jag ska bevisa att de har fel.” Jag var säker på min sak och gick med på att träffas för att prata mer om Bibeln. Men till min förvåning kunde jag inte motbevisa Guds existens.

Ju mer jag undersökte Bibelns profetior, desto mer började mitt ateistiska tänkesätt att luckras upp. Mycket av det som Bibeln har förutsagt har uppfyllts, och förutsägelserna skrevs flera hundra eller till och med tusen år i förväg. En gång när vi hade våra bibliska samtal jämförde vi tillståndet i världen med det som står i Matteus 24, Lukas 21 och 2 Timoteus 3. Precis som en läkare utgår från flera symtom när han ställer diagnos, kunde jag se att de olika händelserna i världen uppfyllde Bibelns profetior om ”de sista dagarna”. Det här var häftigt! Profetiorna gick i uppfyllelse mitt framför mina ögon. *

Jag insåg att det jag lärde mig var sant. Jag började be till Jehova, och trots att jag hade rökt som en borstbindare i över tio år lyckades jag sluta. Jag fortsatte att studera Bibeln i ungefär ett år. Jehovas vittnen var förbjudna i Östtyskland på den tiden, men den 27 april 1986 döptes jag i hemlighet i ett badkar.

JAG HJÄLPER ANDRA

På grund av förbudet träffades vi i små grupper hemma hos varandra, så jag kände bara några få andra Jehovas vittnen. Helt oväntat fick jag tillstånd av myndigheterna att åka till Västtyskland, där vittnena inte var förbjudna. För första gången i mitt liv kunde jag gå på bibelsammankomster och träffa tusentals trosfränder. Det var väldigt speciellt.

Efter Berlinmurens fall upphävdes förbudet, och vi kunde äntligen tillbe Jehova öppet. Jag ville gärna göra mer i predikoarbetet. Men jag var väldigt rädd för att ta kontakt med främlingar. Jag kände mig underlägsen på grund av mitt handikapp och för att jag hade vuxit upp på ett hem för rörelsehindrade. Men 1992 testade jag att predika 60 timmar under en månad. Det gick bra och jag hade jättetrevligt. Så jag bestämde mig för att göra det varje månad och fortsatte med det i omkring tre år.

Jag tänker ofta på de här orden i Bibeln: ”Vem är svag utan att jag är svag?” (2 Korinthierna 11:29) Jag har fortfarande huvud och röst i behåll, så jag kan hjälpa andra trots mina hinder. Jag förstår andra som också har begränsningar och vet hur jobbigt det känns när man verkligen vill men inte kan. Därför försöker jag göra mitt bästa för att uppmuntra dem som känner så. Jag är glad att jag kan hjälpa andra på det sättet.

Jag blir glad av att uppmuntra andra med Bibeln.

JEHOVA HJÄLPER MIG VARJE DAG

Jag måste erkänna att jag ibland känner mig lite nere. Jag vill ju bara vara en hel människa. Jag kan göra många vardagssysslor själv, men de tar mer tid och kraft för mig än för andra. Men mitt motto är: ”Allt har jag styrka till genom honom som ger mig kraft.” (Filipperna 4:13) Med Jehovas hjälp klarar jag av min vardag. Han har alltid funnits där för mig, och jag kommer alltid att vara lojal mot honom.

Jehova har välsignat mig med en fin familj, något som jag saknade när jag växte upp. Min fru, Elke, älskar och bryr sig om mig. Och över hela världen har jag dessutom miljontals andliga bröder och systrar som är Jehovas vittnen.

Tillsammans med min älskade Elke.

Gud har lovat att han i paradiset ska göra ”allting nytt”. (Uppenbarelseboken 21:5) Jag tycker det är tröstande att tänka på att han kommer att ge mig nya armar. Det här löftet blir mer levande när jag begrundar det Jesus gjorde när han var på jorden. Han botade halta och lytta på ett ögonblick och återställde till och med en mans öra som hade huggits av. (Matteus 12:13; Lukas 22:50, 51) Jehovas löften och de underverk som Jesus gjorde har övertygat mig om att jag en dag kommer att bli hel igen.

Den största välsignelse jag fått är mitt förhållande till Jehova. Han har blivit min pappa och vän, den som tröstar mig och ger mig styrka. Jag känner precis som David, som skrev: ”Jehova är min styrka, ... och jag har blivit hjälpt, så att mitt hjärta jublar.” (Psalm 28:7) Jag skulle inte för allt i världen släppa taget om den sanning jag funnit. Jag tänker hålla fast vid den, med eller utan armar.

^ § 17 Vill du veta mer om tecknet på de sista dagarna? Läs kapitel 9 (”Lever vi i ’de sista dagarna’?”) i boken Vad lär Bibeln?, utgiven av Jehovas vittnen. Den finns på jw.org.