JAG föddes i staden Szerencs och växte upp i det lilla samhället Tiszaladány i nordöstra Ungern. I juni 1991 åkte jag och några vänner till ett ställe vid Tiszafloden där vi inte varit tidigare. Jag dök i eftersom jag trodde att vattnet var djupt. Det var ett stort misstag! Jag bröt tre nackkotor och skadade ryggmärgen. En av mina vänner såg att jag inte rörde mig och drog upp mig ur vattnet så att jag inte drunknade.

Jag var fortfarande vid medvetande och förstod att situationen var allvarlig. Någon ringde efter ambulans, och snart kom en helikopter och tog mig till sjukhuset där läkarna fixerade min ryggrad. Senare flyttades jag till Budapest för rehabilitering. Jag var sängliggande i tre månader. Jag kunde röra huvudet men hade ingen kontroll över musklerna från axlarna och nedåt. Vid 20 års ålder var jag helt beroende av andra. Jag kände mig så nere att jag bara ville dö.

När jag till slut fick åka hem fick mina föräldrar utbildning för att kunna ge mig vård. Men att ta hand om mig tog hårt på dem både fysiskt och känslomässigt, och det ledde till att jag efter något år sjönk ner i en depression. Men tack vare professionell hjälp kunde jag förändra min inställning till min funktionsnedsättning.

Jag började också fundera djupare över livet. Har det någon mening? Varför råkade jag ut för den här tragedin? Jag läste tidskrifter och böcker för att få svar. Jag försökte också läsa Bibeln, men jag tyckte att den var svår att förstå, så den hamnade på hyllan igen. Jag pratade även med en präst, men det gav mig ingenting.

Våren 1994 besökte två Jehovas vittnen min pappa, och han tyckte att de skulle prata med mig. Jag lyssnade när de berättade att Gud tänker göra jorden till ett paradis och ta bort all sjukdom och allt lidande. Det lät bra, men jag var skeptisk. Jag tog emot två bibelförklarande böcker. När jag hade läst dem erbjöd vittnena mig ett bibelstudium, som jag tackade ja till. De uppmuntrade mig också att be.

 Under våra samtal fick jag svar på många av mina frågor direkt från Bibeln. Jag blev också övertygad om att Gud verkligen bryr sig om mig. Den 13 september 1997, när jag hade studerat Bibeln i två år, blev jag döpt hemma i ett badkar. Det var en av de lyckligaste dagarna i mitt liv.

År 2007 flyttade jag till ett hem för rörelsehindrade i Budapest. Det har gett mig många möjligheter att berätta för andra om det underbara jag lärt mig. När vädret är fint kan jag ta mig ut med min elektriska rullstol, som jag styr med hakan, och prata med människor jag träffar.

En generös familj i min församling har också sponsrat mig så att jag kunnat skaffa en dator som jag styr med mina huvudrörelser. Det har gjort att jag kan skriva brev och ringa via internet till dem som inte varit hemma när andra i församlingen försökt nå dem. På det här sättet har jag blivit mycket bättre på att ta kontakt med andra, och det har i sin tur hjälpt mig att inte tänka så mycket på min egen situation.

Jag kan även vara med vid kristna möten. När jag kommer till Rikets sal brukar mina andliga bröder bära mig i min rullstol till hörsalen en våning upp. Om jag vill svara under mötena räcker brodern bredvid mig upp sin hand åt mig. Sedan håller han min bibel eller tidskrift medan jag svarar.

Eftersom jag har ständiga smärtor och behöver hjälp med nästan allt känner jag mig ganska nere ibland. Men min vänskap med Jehova Gud tröstar mig, för jag vet att han lyssnar när jag berättar om mina bekymmer för honom. Jag får också kraft av att läsa Bibeln varje dag och av att vara med mina andliga bröder och systrar. Deras vänskap, känslomässiga stöd och böner för mig hjälper mig att bevara mental och emotionell balans.

Jehova gav mig tröst precis när jag behövde det som mest. Han har också gett mig hopp om fullkomlig hälsa i en ny värld. Jag längtar till den tid då jag kan gå omkring och hoppa av glädje samtidigt som jag lovprisar honom för hans enastående kärlek och omtanke. (Apostlagärningarna 3:6–9)