”Havskryp” – från hav till tallrik

Ett utsvultet sällskap sitter på en restaurang i New York. Med rostfria specialbestick bänder de smidigt upp pansaret på de insektsliknande djuren på tallriken. Ögon på skaft tycks stirra upp mot matgästerna, men det hindrar dem inte från att hugga in på det mjuka, söta köttet. Vad är det de äter? ”Havskryp”, det vi brukar kalla hummer.

 VARFÖR kallas humrar på sina håll för havskryp? Många fiskare som sett de här hårdhudade kräftdjuren krypa runt på däck har tyckt att de liknar insekter.

Men det finns också en annan gemensam nämnare. På 1700-talet invaderade humrarna USA:s nordöstra kust likt stora insektssvärmar. På den tiden samlades de in och spreds som gödsel på åkrarna. De användes också som fiskbete och gavs som mat till fångar. Hummer var så vanligt i området att några upprörda kontraktsarbetare fick igenom ett domstolsbeslut på att de inte skulle behöva äta hummer mer än tre gånger i veckan!

För stadsbor i andra delar av landet var hummer däremot en sällsynt delikatess. Hur kom det sig? Hummern ruttnar snabbt och kan inte konserveras genom saltning eller torkning. Men när man i mitten av 1800-talet började konservera hummer på burk kunde fler få njuta av den goda smaken. Och tack vare järnvägens intåg kunde levande humrar fraktas tvärs över hela kontinenten. Det här fick efterfrågan att skjuta i höjden. Trots det var färsk hummer bara en lyxvara för de rika, eftersom den var så dyr att transportera.

I dag fångar man olika sorters hummer längs kuster världen över. Den amerikanska hummern fiskas i Atlanten från Newfoundland till North Carolina. Mycket av den kokta och färska hummer som exporteras till andra delar av världen kommer från Maine i nordöstra USA. Ett enda flygplan kan frakta så mycket som 36 ton hummer.

Matvaror som ger stora vinster brukar ofta massproduceras. Men så är inte fallet med hummern. Den fångas till största delen av egenföretagare från trakten. De använder sig inte av odlingsanläggningar utan ger sig själva ut dit hummern finns – i det här fallet ut på Atlanten.

Hur man fiskar hummer

Hur lyckas hummerfiskarna få sin fångst? För att ta reda på det tog Vakna! kontakt med Jack, vars familj har fiskat hummer i Bar Harbor i Maine i fyra generationer. Jack började fiska när han var 17, och han arbetar i samma bukt som hans farfarsfar gjorde. Jacks fru, Annette, är också engagerad i verksamheten. ”Jag blev ingift i fiskarlivet”,  säger hon. ”I två år var jag lärling på Jacks båt, men sedan skaffade jag en egen.”

Hur går då själva fisket till? ”Vi tar en hummertina, en rektangulär metallbur med en liten öppning”, förklarar Annette, ”och sätter en nätpåse med bete i den, vanligtvis sill.” Sedan fäster de varje tina vid en boj. ”Varje fiskare har sin egen färg på bojarna så att man kan skilja dem åt”, säger Annette.

När tinan kastats överbord sjunker den till botten, medan den färgglada bojen flyter på ytan så att fiskaren lätt kan hitta tillbaka. ”Vi låter tinorna ligga i ett par dagar”, säger Annette, ”och sedan kommer vi tillbaka och halar upp dem. Om vi fått en hummer tar vi ut den och mäter den.” Samvetsgranna fiskare som Jack och Annette behåller inte för små humrar. En del honor släpps också tillbaka för att säkerställa återväxten.

Fiskaren tar sig sedan in till en närliggande hamn för att sälja sin levande fångst. Det finns ett fåtal grupper som samarbetar, men i övrigt finns det inga skrivna kontrakt – bara lokala fiskare som säljer till lokala uppköpare. Som nämndes tidigare används inte odlingsanläggningar i någon större utsträckning. ”En del hummerfiskare har fått tillstånd att fånga rombärande honor”, säger Jack. ”Efter kläckningen har hummerynglen möjlighet att växa till sig en tid innan de sätts ut i havet, och det ökar deras chanser att överleva.”

Hummerfiske är kanske inte det enklaste sättet att försörja sig eller det snabbaste sättet att bli rik. Men om du frågar fiskarna kommer de att tala sig varma om andra fördelar – friheten med att driva en egen verksamhet och möjligheten att föra vidare en by- eller familjetradition. Och sedan har vi alla positiva sidor med att bo och arbeta i kustbandet. Men bäst av allt är ändå den härliga känslan av att veta att den dyrbara fångsten av ”havskryp” kommer att avnjutas av hungriga matgäster världen över.

[Ruta/Bild på sidan 12]

FARORNA MED HUMMERFISKE

Hummerfiske kan framstå som ett säkert yrke. Men National Institute for Occupational Safety and Health (NIOSH) uppger att ”från 1993 till 1997 var frekvensen arbetsolyckor med dödlig utgång för hummerfiskare i Maine 14 per 100 000 licensierade hummerfiskare, mer än 2,5 gånger högre än det nationella snittet (4,8 per 100 000) för alla industrisektorer”.

Enligt NIOSH visade en utredning av den amerikanska kustbevakningen att ”hummerfiskare ofta trasslar in sig i lösa linor på däck, dras överbord av tinorna och drunknar när de inte kan ta sig loss från linorna eller inte kan ta sig ombord på fartyget igen”. I en undersökning där 103 hummerfiskare ingick och som gjordes under 1999 och 2000 visade det sig att nästan 3 av 4 vid något tillfälle hade fastnat i linor, även om inte alla dragits överbord. Säkerhetsåtgärder har rekommenderats för att fiskarna antingen ska kunna skära sig loss eller undvika att fastna över huvud taget.

[Bilder på sidan 10, 11]

1. Jack halar upp en hummertina.

2. Annette och Jack tar ut humrarna ur en liten öppning i metallburen.

3. Varje hummer mäts med ett speciellt mått.