Medeltida pionjärer inom astronomi

HISTORIEN igenom har människor gripits av vördnad när de blickat upp mot solen, månen och stjärnorna. Genom att studera himlakropparnas positioner och rörelser har man kunnat mäta de dagar, månader och år som passerat.

Araberna var ett av många folk som studerade natthimlen. Den vetenskapliga guldåldern i Mellanöstern började på 800-talet efter Kristus, och arabisktalande astronomer var världsledande på den tiden. Deras prestationer blev avgörande för den här fascinerande vetenskapens utveckling. Låt oss se hur.

Pionjärer inom astronomi

Under 600- och 700-talet expanderade islam västerut från Arabien tvärs över Nordafrika in i Spanien och så långt österut som till Afghanistan. Lärda män inom detta enorma område hade tillgång till forskning från Persien och Grekland som till stora delar var influerad av Babylon och Egypten.

 Under 800-talet översattes sedan viktiga vetenskapliga texter till arabiska, bland annat den grekiske astronomen Ptolemaios verk. * Abbasiderna, vars rike sträckte sig från Afghanistan till Atlanten, införskaffade indiska texter på sanskrit som innehöll värdefull information om matematik, astronomi och andra vetenskaper.

Inom islam satte man stort värde på astronomi. Varför det? Bland annat hade det med religionsutövningen att göra. Muslimer vänder sig alltid mot Mecka när de ber, och astronomerna kunde bestämma den exakta riktningen oavsett var man befann sig. På 1200-talet hade till och med en del moskéer en egen astronom, muwaqqit, som hjälpte besökare att be på rätt sätt. Astronomerna kunde också räkna fram rätt datum för religiösa högtider, till exempel fastemånaden ramadan. Dessutom kunde de hjälpa pilgrimer att beräkna avståndet till Mecka och ta fram den bästa färdvägen.

Statligt understöd

I början av 800-talet ingick astronomi i all högre utbildning i Bagdad. Kalifen al-Mamun upprättade ett observatorium där, och sedan ytterligare ett i närheten av Damaskus. Hans geografer och matematiker analyserade, jämförde och sammanställde astronomiska data från perserna, indierna och grekerna. Observatorier började också dyka upp i andra städer i Mellanöstern. *

De som arbetade vid dessa vetenskapscenter uppnådde resultat som var enastående för den här tiden. Redan 1031 nämnde till exempel Abu Rayhan al-Biruni att planeterna möjligen rörde sig i elliptiska och inte cirkelrunda banor.

Mätning av jordklotet

Utbredningen av islam gjorde att intresset för kartor och navigering ökade. Kartografer ansträngde sig för att göra så exakta mätningar som möjligt, och lyckades ofta mycket bra. För att uppnå precision och mäta latitudgrader till en världskarta sände kalifen al-Mamun ut två expeditioner i Syriska öknen. Utrustade med astrolabier, måttstockar och rep gick de i var sin riktning tills de kunde observera en grads förändring av Polstjärnans höjd. De utgick ifrån att det avstånd de tillryggalagt motsvarade en latitudgrad, dvs. 1/360 av jordens omkrets. De beräknade jordens totala omkrets vid polerna till 37 369 kilometer – inte långt från den verkliga siffran på 40 008 kilometer.

Observatorierna i Mellanöstern hade en imponerande uppsättning sofistikerade instrument – astrolabier, kvadranter, sextanter, solur och så vidare för att studera och följa himlakropparna. En del instrument var  enorma. Man menade att exaktheten ökade ju större instrumentet var.

Arvet från medeltidens astronomer

Medeltidens ledande astronomer uppnådde verkligen imponerande resultat. De katalogiserade och avbildade stjärnbilderna, namngav stjärnor, framställde exaktare kalendrar, mätte sol- och månförmörkelser och förfinade tabeller över himlakropparnas rörelser. De kunde bestämma de exakta positionerna för solen, månen och de fem synliga planeterna vid vilken tid på dygnet som helst, en ovärderlig hjälp vid navigering. Genom att observera himlakropparnas positioner kunde de också mäta tiden och hålla en aktuell kalender.

De teorier som arabisktalande astronomer utvecklade för att förklara planeternas rörelser kom mycket nära lösningen på problemen i Ptolemaios världssystem. Det som saknades var kunskapen om att planeterna kretsar kring solen, inte jorden. Ändå lyckades de kartlägga stjärnornas rörelser med aldrig tidigare skådad precision, och deras resultat blev ovärderliga för senare generationers astronomer världen över.

[Fotnoter]

[Infälld text på sidan 17]

Astronomer i de muslimska länderna framställde en mängd kalendrar där de noterade planeternas rörelser.

 [Ruta/Bilder på sidan 19]

EN FORNTIDA ”FICKDATOR”

Astrolabiet, föregångaren till sextanten, har kallats ”det viktigaste astronomiska instrumentet före teleskopet”. Medeltida vetenskapsmän i Mellanöstern använde det för att lösa problem som hade med tiden och himlakropparnas positioner att göra.

Astrolabiet utgjordes av en elegant modell av himlavalvet ingraverad på en polerad metallskiva. Gradtal, eller ibland dygnets timmar, var inristade längs den yttre kanten på den basplatta som skivan satt på. En vridbar siktanordning (alhidad) användes för att bestämma en stjärnas höjd när man höll upp instrumentet på armlängds avstånd. Sedan läste man av resultatet på ingraverade skalor, ungefär som på en mätsticka.

Med det mångsidiga astrolabiet kunde man identifiera stjärnor, förutsäga solens upp- och nedgång en viss dag, avgöra riktningen mot Mecka, mäta upp mark, beräkna höjden på jordiska föremål och navigera. Det var verkligen den tidens ”fickdator”.

[Bilder]

Astrolabium från 1200-talet.

Kvadrant från 1300-talet.

[Bildkällor]

Astrolabium: Erich Lessing/Art Resource, NY; kvadrant: © New York Public Library/Photo Researchers, Inc.

[Bild på sidan 16]

En illustration från 1500-talet av osmanska astronomer som använder metoder framtagna av arabiska lärda.

[Bild på sidan 18]

Himmelsglob från 1285.

[Bild på sidan 18]

Sidor ur en arabisk bok med stjärnbilder, skriven av astronomen Abd al-Rahman al-Sufi omkring år 965.

[Bildkälla på sidan 17]

Sidan 16 och 17: Art Resource, NY.

[Bildkällor på sidan 18]

Bok: Genom tillmötesgående från British Library; glob: © The Bridgeman Art Library.