Det är inte för sent att bli Guds vän

Berättat av Olavi J. Mattila

”Har du någonsin tänkt på att det faktiskt går att få veta sanningen om Skaparen?” Det var ett Jehovas vittne som ställde den frågan till mig, och det fick mig att stanna upp. Jag var då över 80 år och hade lärt känna många framträdande personer, även politiska ledare. Men kunde jag verkligen i det här skedet av mitt liv lära känna Gud och bli hans vän?

JAG föddes i oktober 1918 i Hyvinkää i Finland. Redan som liten fick jag hjälpa till med olika sysslor hemma på gården. Mina föräldrar hade kor, hästar, höns och gäss. Jag lärde mig att arbeta hårt och att känna stolthet över mitt arbete.

Under min uppväxt uppmuntrade mina föräldrar mig att satsa på högre utbildning. Så när jag hade åldern inne flyttade jag hemifrån för att läsa vidare. Jag började också med friidrott och lärde känna ordföranden i finska friidrottsförbundet, Urho Kekkonen. Föga anade jag då att den här mannen skulle bli Finlands statsminister och senare landets president, och det i omkring 30 år. Inte heller kunde jag ana vilket inflytande han skulle få på mitt liv.

Makt och position

År 1939 bröt krig ut mellan Finland och Sovjetunionen. I november det året blev jag inkallad till det militära. Först fick jag tjänstgöra i reserven och senare som befäl över en kulsprutepluton. Stridslinjen låg vid Karelen, ett område vid den finsk-sovjetiska gränsen. Sommaren 1941, under en sammandrabbning nära staden Viborg, skadades jag allvarligt av granatsplitter och fördes till ett militärsjukhus. De skador jag fick gjorde att jag inte kunde strida igen.

I september 1944 lämnade jag armén och fortsatte med mina studier. Jag fortsatte också med friidrotten. Tre gånger blev jag finsk mästare, två gånger i stafett och en gång i häcklöpning. Jag tog också universitetsexamen i teknik och ekonomi.

Under tiden hade Urho Kekkonen blivit framträdande inom politiken. År 1952, under hans period som statsminister, bad han mig arbeta som diplomat i Kina. Medan jag var där träffade jag flera regeringsmän, däribland Mao Zedong, som då var Kinas ledare. Men den viktigaste personen jag träffade i Kina var en underbar ung kvinna, Annikki, som arbetade för finska utrikesministeriet. I november 1956 blev hon min fru.

Året därpå förflyttades jag till finska ambassaden i Argentina. Medan vi bodde där fick vi våra första barn, två söner. I januari 1960 kom vi tillbaka till Finland, och kort därefter fick vi även en flicka.

På regeringsnivå

Trots att jag aldrig hade tillhört något politiskt parti blev jag i november 1963 ombedd  av president Kekkonen att bli hans utrikeshandelsminister. Under de följande 12 åren hade jag sex olika regeringsposter och var utrikesminister två gånger. På den tiden var jag helt övertygad om att människan genom sin uppfinningsrikedom skulle kunna lösa världens problem. Men snart stod det klart för mig hur maktgirig människan är. Jag fick på nära håll bevittna de tragiska följderna av misstro och avundsjuka. (Predikaren 8:9)

Naturligtvis såg jag också att det fanns många som uppriktigt försökte förbättra saker och ting. Men inte ens med de bästa intentioner kan politiska ledare nå alla sina mål.

Sommaren 1975 kom 35 statschefer till Helsingfors för att närvara vid Europeiska säkerhetskonferensen. Jag var då utrikesminister och en av president Kekkonens närmaste rådgivare. Jag fick uppdraget att organisera mötet, och jag fick också träffa alla de politiska ledare som var med vid konferensen.

Under de här få dagarna testades mina diplomatiska färdigheter till det yttersta. Bara att få deltagarna att enas om var de skulle sitta var en utmaning! Men jag kände ändå att konferensen tillsammans med ett antal uppföljningsmöten bidrog till förbättringar när det gällde de mänskliga rättigheterna och till en mer tolerant hållning supermakterna emellan.

Ett andligt behov

År 1983 gick jag i pension, och vi flyttade till Frankrike, där vår dotter bodde. Längre fram drabbades vi av ett hårt slag. I november 1994 fick Annikki diagnosen bröstcancer. Samma år blev jag inblandad i en investeringsplan som visade sig vara ett bedrägeri. I hela mitt liv hade jag värnat om mitt goda namn, men mitt bristande omdöme denna gång fläckade ner mitt rykte.

Flera gånger under årens lopp hade jag träffat på Jehovas vittnen. Jag uppskattade deras besök och tog emot deras tidskrifter, men jag var mycket upptagen och hade inte tid för andliga frågor. Men i början av 2000-talet var jag hemma och tog hand om Annikki som fortfarande kämpade med sin cancer. En septemberdag 2002 fick jag besök av ett Jehovas vittne. Det var han som ställde den fråga som nämndes i början av artikeln. Det fick mig att undra: ”Är det verkligen möjligt att få veta sanningen om Gud? Kan man bli hans vän?” Jag letade fram min bibel, som hade samlat på sig ett rejält lager damm, och började träffa vittnena regelbundet för att resonera om bibliska frågor.

 I juni 2004 dog min kära hustru, och jag blev ensam kvar. Jag hade naturligtvis ett stort känslomässigt stöd i mina barn. Men jag hade fortfarande frågor om vad som händer med oss när vi dör. Jag frågade två protestantiska präster om detta. De svarade bara: ”Ja, det här är svåra frågor.” Men det svaret räckte inte för mig. Jag blev mer och mer medveten om mitt andliga behov.

Ju mer jag studerade Bibeln med vittnena, desto mer fick jag del av den exakta kunskap som jag längtade efter. Bibeln förklarar till exempel att döden är ett tillstånd av omedvetenhet, som en sömn, och att de döda kommer att kunna få liv igen som människor här på jorden. (Johannes 11:25) Det här gav mig hopp och stor tröst.

Snart hade jag läst igenom hela Bibeln på egen hand. Ett bibelställe som gjorde stort intryck på mig var Mika 6:8, där det sägs: ”Vad kräver Jehova i gengäld av dig annat än att du handlar rättvist och älskar kärleksfull omtanke och är blygsam, när du vandrar med din Gud?” Den här visa men enkla formuleringen gick rakt till hjärtat på mig. Dessutom visade den vilken kärleksfull och rättvis person Jehova Gud är.

Ett framtidshopp

Allteftersom jag lärde känna sanningen om Gud växte min tro och förtröstan på honom. Jag hade börjat utveckla en sann vänskap med min Skapare! Hans ord i Jesaja 55:11 betydde mycket för mig: ”Så skall det visa sig vara med mitt ord, som går ut från min mun. Det skall inte vända tillbaka till mig med oförrättat ärende, utan det skall utföra det som jag har funnit behag i och ha säker framgång i det som jag har sänt ut det till.” Ja, Gud har verkligen infriat sina löften fram tills nu, och det kommer han att göra även i framtiden. Han kommer att förverkliga de mål som inga mänskliga regeringar eller politiska toppmöten har lyckats uppnå. Ett exempel är Psalm 46:9, där det sägs: ”Han får krigen att upphöra intill jordens yttersta ände.”

Jag har haft stor nytta av att vara med vid Jehovas vittnens möten. Där har jag med egna ögon fått bevittna den äkta kristna kärlek som kännetecknar Jesu sanna efterföljare. (Johannes 13:35) Den här kärleken överträffar nationalism och existerar inte inom den politiska världen och affärsvärlden.

Den största förmånen

Jag är nu över 90 år, och jag sätter förmånen att få vara ett Jehovas vittne högre än allt annat jag upplevt i mitt liv. Mitt andliga tomrum har blivit fyllt. Jag har äntligen fått reda på meningen med livet och sanningen om Gud.

Jag är också glad över att jag fortfarande kan ha en aktiv del i den kristna verksamheten. Trots att jag har träffat många mäktiga män och haft tunga ansvarsposter under mitt liv, så kan inget jämföras med privilegiet att få lära känna Skaparen, Jehova Gud, och att få vara hans vän. Jag är så enormt tacksam mot honom, och jag vill prisa honom för att han har låtit mig få bli en av hans ”medarbetare”. (1 Korinthierna 3:9) Det är inte för sent att bli vän med Skaparen, Jehova Gud!

[Bild på sidan 25]

Tillsammans med president Kekkonen och USA:s president Ford under Helsingforskonferensen 1975.

[Bild på sidan 25]

Tillsammans med president Kekkonen och den sovjetiske ledaren Brezjnev.

[Bild på sidan 26]

Jag tar del i den kristna verksamheten.

[Bildkällor på sidan 25]

Nedan till vänster: Ensio Ilmonen/Lehtikuva; nedan till höger: Esa Pyysalo/Lehtikuva.