JESUS grundade kristendomen, och hans efterföljare spred den vida omkring under det romerska imperiets tid. Än i dag kan man se romerska vägar, akvedukter och monument i länder som Storbritannien och Egypten. Att sådana konkreta saker finns kvar från romartiden är en påminnelse om att Jesus och hans apostlar var verkliga personer och att det de sade och gjorde hände på riktigt. Om man till exempel går på den gamla Via Appia går man förmodligen samma väg som den kristne aposteln Paulus färdades på när han reste till Rom. (Apostlagärningarna 28:15, 16)

Bibelns berättelse om Jesus och hans lärjungar anknyter till många historiska händelser  som inträffade under det första århundradet. Lägg märke till hur noggrant bibelskribenten Lukas ringar in det mycket viktiga år då Johannes döparen inledde sin tjänst och Jesus döptes och blev Messias. Lukas skriver att detta inträffade ”under femtonde året av kejsar Tiberius regering [29 v.t.], när Pontius Pilatus var ståthållare i Judeen och Herodes var landsdelshärskare i Galileen”. (Lukas 3:1–3, 21) Lukas nämner också fyra andra viktiga styresmän: Filippus (Herodes bror), Lysanias, Hannas och Kaifas. Alla dessa sju namn har bekräftats av världsliga historiker. Vi ska nu se närmare på Tiberius, Pilatus och Herodes.

Kejsar Tiberius är välkänd och avbildades av samtida konstnärer. Den romerska senaten gjorde honom till kejsare den 15 september år 14 v.t., när Jesus var i 15-årsåldern.

Pontius Pilatus nämns tillsammans med Tiberius i en redogörelse som den romerske historikern Tacitus skrev strax efter det att Bibeln hade färdigställts. Tacitus skrev om de kristna: ”Deras ledare Kristus hade under Tiberius’ regering korsfästs av prokuratorn Pontius Pilatus.” (Annaler, XV, översatt av B. Cavallin)

Herodes Antipas är känd för att ha byggt staden Tiberias vid Galileiska sjön. Han hade också sitt residens där. Det var troligen i Tiberias han lät halshugga Johannes döparen.

Bibeln nämner flera framträdande händelser från romartiden. När det gäller tiden för Jesu födelse sägs det: ”Nu utgick i de dagarna från kejsar Augustus en förordning om att hela den bebodda jorden skulle inskrivas; (denna första inskrivning ägde rum när Quirinius var ståthållare i Syrien;) och alla människor gav sig av för att inskrivas, var och en till sin stad.” (Lukas 2:1–3)

Både Tacitus och den judiske historikern Josephus talar om Quirinius. Och ett edikt som skrevs av en romersk ståthållare och som finns bevarat i British Library bekräftar att en sådan inskrivning ägde rum. Där sägs det: ”När nu tiden har kommit för en registrering hus för hus, är det nödvändigt att förmå alla som av någon anledning är bosatta utanför sitt område att återvända hem.”

Bibeln nämner också ”en stor hungersnöd ... på [den romerske kejsaren] Claudius tid”. (Apostlagärningarna 11:28) Historikern Josephus, som levde under det första  århundradet, bekräftar den här uppgiften. Han skriver: ”En hungersnöd hemsökte dem vid den tiden, och många dog.”

Dessutom säger Bibeln i Apostlagärningarna 18:2 att ”Claudius hade gett order om att alla judar skulle bege sig av från Rom”. Detta får stöd i en biografi över Claudius som skrevs omkring år 121 av den romerske historikern Suetonius. ”Judarna ... fördrev han från Rom”, säger han och tillägger att judarna ”ständigt och jämt gjorde uppror” på grund av sitt hat mot de kristna. (Kejsarbiografier, översatt av I. Lagerström)

Ungefär vid tiden för den hungersnöd som nämndes tidigare säger Bibeln att Herodes Agrippa klädde sig i ”kunglig skrud” och höll ett tal till vördnadsfulla åhörare som ropade: ”En guds röst och inte en människas!” Därefter sägs det att Agrippa ”blev uppäten av maskar och dog”. (Apostlagärningarna 12:21–23) Josephus skrev också om den här händelsen och tillfogade några detaljer. Han skrev att Agrippa höll sitt tal i ”en klädnad helt i silver”. Han nämnde också att Agrippa ”fick svåra buksmärtor, som drabbade honom med våldsam kraft”. Enligt Josephus dog han fem dagar senare.

Bibeln innehåller också anmärkningsvärda profetior som skrevs och uppfylldes under tiden för romarriket. När Jesus red in i Jerusalem grät han och förutsade att romerska trupper skulle förstöra staden. ”Dagar skall nämligen komma över dig, då dina fiender skall bygga ett belägringsverk av spetspålar omkring dig”, sade han. ”De skall inte lämna sten på sten i dig, därför att du inte urskilde den tid då du blev inspekterad.” (Lukas 19:41–44)

Men Jesu efterföljare skulle få en möjlighet att fly. Hur då? Jesus gav dem specifika anvisningar i förväg. ”När ni vidare får se Jerusalem vara omringat av lägrade härar”, sade han, ”vet då att dess ödeläggelse har närmat sig. Då bör de som är i Judeen fly till bergen, och de som är inne i staden bör dra ut.” (Lukas 21:20, 21) Jesu efterföljare kan mycket väl ha undrat hur de skulle kunna fly från en belägrad stad.

Josephus redogjorde för vad som hände. År 66 v.t. tog en romersk ståthållare pengar från templet som en betalning för uteblivna skatter. Uppretade judiska rebeller anföll då de romerska trupperna och förklarade sig i praktiken självständiga. Senare det året drog Cestius Gallus, den romerske ståthållaren över Syrien, söderut med 30 000 man och kom fram till Jerusalem under en religiös högtid. Gallus trängde fram genom stadens ytterområden och började till och med underminera muren kring templet, dit rebellerna hade tagit sin tillflykt. Då drog sig Gallus helt oväntat tillbaka! Segerrusiga judar förföljde romarna när de drog bort.

Men de trogna kristna lät sig inte luras av händelseutvecklingen. De förstod att det här var uppfyllelsen av Jesu förunderliga profetia – staden hade blivit omringad av lägrade härar! Och nu när dessa härar drog sig tillbaka hade de kristna ett gyllene tillfälle att fly. Många begav sig till Pella, en icke-judisk stad som var politiskt neutral och som låg i bergen på andra sidan Jordanfloden.

Hur gick det med Jerusalem? Romarna återvände under ledning av Vespasianus och hans son Titus – den här gången med 60 000 man! De kom fram till staden före påsken år 70 v.t. och stängde inne både bofasta och pilgrimer som hade kommit dit till högtiden. Romarna högg ner alla träd i området och byggde en mur av spetspålar, precis som Jesus hade förutsagt. Efter omkring fem månader föll staden.

Titus befallde att templet skulle skonas, men en soldat satte eld på det, och byggnaden raserades sten för sten, precis som Jesus hade förutsagt. Enligt Josephus dog omkring 1 100 000 judar och proselyter, de flesta av svält och sjukdomar, och ytterligare 97 000  tillfångatogs. Många sändes till Rom som slavar. Om man besöker Rom i dag kan man se det berömda Colosseum, som färdigställdes av Titus efter fälttåget i Judeen. Man kan också se Titusbågen, som restes till minne av erövringen av Jerusalem. Ja, Bibelns profetior är tillförlitliga in i minsta detalj. Vi förstår därför hur viktigt det är att vi inte ignorerar det den har att säga om framtiden!

När Jesus stod inför den romerske ståthållaren Pontius Pilatus talade han om ett kungarike, ett styre, som inte är någon ”del av den här världen”. (Johannes 18:36) Jesus lärde också sina efterföljare att be om det här styret. ”Vår Fader i himlarna”, bad han, ”låt ditt kungarike komma. Låt din vilja ske, så som i himlen så också på jorden.” (Matteus 6:9, 10) Lägg märke till att det är Guds vilja, inte stolta och ärelystna människors vilja, som det här riket ska genomföra på jorden.

Jesus styr som kung i det här himmelska riket. Och i enlighet med Guds ursprungliga vilja ska han göra hela jorden till ett paradis. (Lukas 23:43)

När kommer Guds rike att ingripa i det som händer här på jorden? Den uppståndne Jesus gav en antydan om svaret när han talade till aposteln Johannes, som var fängslad på ön Patmos när den romerske kejsaren Domitianus, Titus bror, regerade. ”Det är sju kungar”, avslöjade Jesus. ”Fem har fallit, en är, den andre har ännu inte kommit, men när han kommer, måste han bli kvar en kort tid.” (Uppenbarelseboken 17:10)

När Johannes skrev ner de orden hade fem ”kungar”, eller världsvälden, redan fallit: Egypten, Assyrien, Babylon, Medo-Persien och Grekland. Den som ”är”, dvs. den som styrde på Johannes tid, var Rom. Alltså återstod bara en enda ”kung” – det sista världsväldet i Bibelns historia. Vad visade sig det vara? Hur länge kommer det att styra? De här frågorna behandlas i nästa nummer.