Jag har verkligen haft ett rikt och meningsfullt liv

Berättat av Herawati Neuhardt

Jag föddes i den indonesiska staden Cirebon, känd för sina vackra batiktyger, färgade i livfulla, handritade mönster. Man kan säga att mitt liv som missionär har påmint lite om ett batiktyg – fyllt av färgstarka möten med olika kulturer i Sydostasien och på många öar i Stilla Havet. Låt mig förklara.

ÅR 1962, när jag var tio år, började mamma studera Bibeln med Jehovas vittnen. Med tiden blev hon och pappa, som båda är indonesiskfödda kineser, vittnen, och det blev också jag och fyra av mina syskon.

Missionärer och resande tillsyningsmän var alltid välkomna hem till oss när de besökte vår församling för att ge andlig uppmuntran. Deras fina exempel och positiva samtal gjorde stort intryck på mig. När jag var 19 bestämde jag mig för att börja som heltidsförkunnare. Ungefär ett år senare gifte jag mig med Josef Neuhardt, en tysk missionär som hade kommit till Indonesien 1968. Efter vår bröllopsresa flyttade vi till Sumatra, den näst största av Indonesiens drygt 17 000 öar. Josef var resande tillsyningsman, och tillsammans besökte vi olika församlingar av Jehovas vittnen.

Vårt arbete på Sumatra

Vår krets, eller vårt tilldelade distrikt, sträckte sig från den stekheta, livliga staden Padang på västra Sumatra till den vackra Tobasjön, en stor vulkansjö väl skyddad uppe bland bergen på norra Sumatra. Längre fram besökte vi den södra delen av ön. Vi var hela tiden på resande fot och skumpade fram i vår gamla folkvagnsbubbla på gropiga djungelvägar, över rangliga broar byggda av kokospalmer och utmed stora vulkaner, en del vilande, andra aktiva. På nätterna sov vi på golvet i enkla hus som varken hade el, vatten eller toalett. Vi tvättade oss i sjöar och floder. Livet var enkelt, och vi älskade människorna vi träffade. De tog emot oss med öppna armar, och många visade intresse för Bibeln.

I trakten kring Padang blev minangkabaufolket, som till största delen är muslimer,  förvånade och glada när vi visade dem från Bibeln att Gud är en enda Gud, inte en treenighet, som kyrkorna inom kristenheten hävdar. (5 Moseboken 6:4) Många ville gärna läsa tidskrifterna Vakttornet och Vakna!, och en del intresserade gjorde så småningom fina andliga framsteg. Batakfolket, som bor vid Tobasjön och till största delen bekänner sig vara kristna, kände till Guds namn, Jehova, eftersom de hade sett det i sin egen bibel på batak. (Psalm 83:18) Men de behövde få veta mer om Gud och om hur han ska uppfylla sina löften till mänskligheten. Många av dem började studera Bibeln och blev nitiska förkunnare.

Mottagliga hjärtan på Java

År 1973 blev vi skickade till Java, en ö hälften så stor som Storbritannien och med över 80 miljoner invånare. * Vi spred Bibelns budskap till de javanesiska, sundanesiska och kinesiska befolkningsgrupperna.

Tack vare min kinesisk-indonesiska bakgrund talade jag flera språk, däribland javanesiska, sundanesiska, indonesiska och även engelska. Jag fick därför vara med om flera trevliga och intressanta erfarenheter när jag samtalade med människor på deras modersmål.

I Indonesiens huvudstad, Jakarta, som ligger på Java, berättade jag för en 19-årig flicka om Bibelns hopp om evigt liv på en paradisisk jord. Hon såg väldigt ledsen ut, och när jag läste ur Bibeln började hon gråta. Sedan sade hon med tillgivenhet och respekt i rösten: ”Tack snälla för att du berättade det här för mig.” Hon fortsatte: ”Till i morgon behöver jag ytterligare 1,5 miljoner rupier [drygt 1 000 kronor] för att betala mina universitetsstudier, och jag hade nästan tänkt sälja min oskuld för att få ihop pengarna. Innan du kom bad jag till Gud om vägledning, och nu har jag fått svar på min bön. Jag har bestämt mig. Studierna får vänta. Jag tänker bevara mig moraliskt ren.” Hon tog tacksamt emot ytterligare andlig hjälp.

Sedan dess har många andra javaneser, och även sundaneser och kineser, gjort förändringar i sitt liv för att kunna leva i enlighet med de sunda normerna i Guds ord. Det har i sin tur gett dem inre frid och verklig lycka, precis som Gud har lovat. (Jesaja 48:17, 18)

 Dajakerna på Borneo

Från Java flyttade Josef och jag till Kalimantan, en indonesisk provins på Borneo, som är världens tredje största ö (efter Grönland och Nya Guinea). Där finns täta djungler, klippiga berg och mäktiga floder. Befolkningen består av kineser, muslimska malajer och även det inhemska dajakfolket, som till stor del bor längs floderna och som en gång i tiden var beryktade huvudjägare.

För att nå de avlägsna dajaksamhällena brukade vi färdas med båt eller kanot utmed oförstörda djungelfloder. Stora krokodiler låg och gassade sig på strandbankarna, apor kikade ner på oss från träden, och fåglarna visade upp sina praktfulla fjäderdräkter. Ja, missionärstjänsten där var ett äventyr!

De flesta dajakfamiljer bodde i hus som var gjorda av bushmaterial och stod på pålar. En del hus var små, andra var långhus där flera familjer bodde. Många hade aldrig tidigare sett en europé, så Josef blev lite av en kändis. Barnen sprang genom byn och ropade ”Pastorn! Pastorn!” Alla kom då ut för att lyssna på vad den vite besökaren hade att säga. Josef använde lokala vittnen som tolkar, och de ordnade sedan så att alla intresserade fick ett bibelstudium.

Nästa anhalt: Papua Nya Guinea

På grund av allt större press från religiösa motståndare förbjöd den indonesiska regeringen Jehovas vittnen i december 1976. Josef och jag blev då skickade till Papua Nya Guinea.

Efter att ha kommit till huvudstaden, Port Moresby, gick vi en tvåmånaderskurs i hiri motu, ett lokalt handelsspråk. Därefter flyttade vi till Daru, en liten ö i en avlägsen västlig provins. Där träffade jag Eunice, en storväxt härlig kvinna vars tänder hade färgats rödsvarta efter många års betelnötstuggande. När hon fick veta att Gud vill att hans tjänare ska vara fysiskt, moraliskt och andligt rena slutade hon upp med den här lasten och blev en trogen kristen. (2 Korinthierna 7:1) Varje gång vi såg sådana här ödmjuka människor tillämpa det de lärde sig från Bibeln framstod sanningen i Psalm 34:8 ännu tydligare: ”Smaka och se att Jehova är god.”

Efter en tid blev Josef resande tillsyningsman igen, och då besökte vi i stort sett alla delar av Papua Nya Guinea, ett land där det talas omkring 800 språk. För att kunna samtala med fler människor utökade vi språkrepertoaren med ytterligare ett språk – tok pisin, landets lingua franca. Vi tog oss till de olika städerna och byarna till fots eller med bil, båt, kanot eller mindre flygplan. Vi kämpade med tryckande hetta och myggor och fick med jämna mellanrum en släng av malaria.

År 1985 tackade vi ja till ännu ett missionärsuppdrag och flyttade till Salomonöarna, öster om Papua Nya Guinea. Där arbetade vi vid Jehovas vittnens avdelningskontor och besökte också de olika öarna för att uppmuntra församlingarna och för att vara med vid kristna sammankomster. Återigen fick vi ta tjuren vid hornen och lära oss ett nytt språk – den här gången det lokala pidginspråket. Men det var verkligen underbart att få samtala med de bibelälskande människorna på de här öarna.

Den svåraste resan

År 2001 upphävdes förbudet mot Jehovas vittnen i Indonesien, och vi återvände till Jakarta. Men kort därefter fick min käre man diagnosen malignt melanom, en aggressiv form av hudcancer. Vi reste då till Tyskland, Josefs hemland, för att han skulle få vård. Men 2005, på vår 33-åriga bröllopsdag, somnade han sorgligt nog in i döden. Han blev 62 år och hade varit 40 år i heltidstjänsten. Nu väntar han på en uppståndelse i paradiset i den nya världen. (Johannes 11:11–14)

Jag har stannat kvar i Jakarta och fortsätter som missionär. Jag saknar min man oerhört mycket. Men att undervisa andra om de dyrbara sanningarna i Guds ord hjälper mig att gå vidare, för det här arbetet ger mig djup tillfredsställelse och mening i livet. Ja, Jehova har verkligen gett mig ett underbart och färgstarkt liv.

[Fotnot]

[Karta på sidan 25]

(För formaterad text, se publikationen)

INDONESIEN

Java

JAKARTA

Cirebon

Sumatra

Padang

Tobasjön

Borneo

PAPUA NYA GUINEA

PORT MORESBY

Daru

SALOMONÖARNA

[Bild på sidan 26]

Herawati och några som hon studerade Bibeln med på Salomonöarna.

[Bild på sidan 26]

Josef och Herawati i Nederländerna kort före hans död 2005.