Eremitibisen en hotad flyttfågel

EN FAMILJ på fem medlemmar gör sig redo att påbörja en lång resa, och vänner har kommit för att säga adjö. Familjen kastar en sista blick på den plats där de bott så länge och ger sig sedan av. Åskådarna ser dem försvinna vid horisonten.

Vi befinner oss i Birecik i Turkiet, en stad nära floden Eufrat, där det finns en station för uppfödning av eremitibisar, en hotad art. Den familj som just har gett sig av är en grupp eremitibisar. Varje fågel har en satellitsändare fäst vid foten. Vännerna som säger adjö – personalen på stationen och besökare – tittar oroligt på när fåglarna flyger i väg mot okända öden, oroliga för att familjen kanske inte kommer tillbaka hem.

Vad för slags fågel är eremitibisen? Vart flyttar den? Och varför är man så intresserad av dess flyttning?

Lär känna vår befjädrade vän

När eremitibisens ungar kläcks har de fjädrar på huvudet, men när de är fullvuxna har de inte längre kvar de här fjädrarna. På resten av kroppen har eremitibisen svarta fjädrar som skimrar i brons, grönt och violett i solljuset. Benen och näbben och huvudet med undantag av pannan är röda. Eremitibisen har också långa, hängande fjädrar på bakhuvudet.

Ibisen är fullvuxen efter tre till fyra år. Normalt lever den mellan 25 och 30 år. Den äter insekter, ödlor och även små däggdjur. Honorna lägger ett till tre ägg om året och ruvar dem omkring fyra veckor. Ibisarna har ett ovanligt drag – de lever i livslånga parförhållanden. När den ena parten dör, sörjer den andra förlusten. Man har många gånger observerat att den överlevande fågeln svälter sig till  döds eller till och med tar livet av sig genom att kasta sig ut från en hög klippa.

Invånarna i Birecik kan berätta för dig att eremitibisens återkomst från vinterkvarteret firades med en fest ända fram till 1900-talets början. Fåglarnas återkomst betraktades som ett säkert vårtecken. Under firandet i mitten av februari drogs båtar upp på land från floden Eufrat till ackompanjemang av trummor och åtföljt av stora festligheter.

På den tiden var flockarna av eremitibisar så talrika att de såg ut som ett enormt svart moln i skyn. Men under de senaste 100 åren – i synnerhet under de senaste 50 åren – har antalet fåglar sjunkit drastiskt. Det fanns en gång 500–600 häckande par i kolonin i Birecik, men populationen decimerades kraftigt under 1950-talet i och med att man började använda bekämpningsmedel i jordbruket. I dag finns det bara ett fåtal ibisar kvar i världen.

Räddningsförsök i Turkiet

Stationen för uppfödning av ibisar i Birecik inrättades 1977. Fåglarna tilläts flytta varje år fram till 1990, då endast en fågel återvände. Sedan hindrade man fåglarna att flytta. Vid den tidpunkt då de normalt skulle påbörja flyttningen, mellan juli och augusti, fångade personalen in dem och höll dem kvar i burar. Fåglarna släpptes ut ur burarna i februari eller mars året därpå, då de skulle ha återvänt.

År 1997 beslöt man att göra ett försök och låta fåglar flytta. Av de 25 fåglar som släpptes såg man tyvärr ingen igen. Från och med 1998 har man fortsatt att hålla kvar alla fåglarna i burar för att hindra dem från att flytta. Kolonin blomstrar trots allt. För närvarande har stationen en population på närmare hundra fåglar.

Eremitibisens framtid

När det gäller den familj som nämndes i inledningen återvände tyvärr bara två av de fem medlemmarna. År 2008 lät man en annan grupp fåglar flytta. Tragiskt nog kom de inte tillbaka. Det rapporterades att de kom så långt söderut som till Jordanien, men att de dog av förgiftning. Det här betyder att eremitibisens framtid fortfarande är hotad, trots ökningen av populationen på uppfödningsstationen och alla ansträngningar från forskares och myndigheters sida.

Som de här försöken visat har eremitibisarna inte förlorat sin flyttningsinstinkt, trots att de med tanke på sin egen säkerhet hindras att flytta. Det bekräftar sanningen i Bibelns ord i Jeremia 8:7: ”Storken under himlen känner sina bestämda tider; och turturduvan och tornseglaren och bulbylen iakttar noga den tid då de skall komma.”

[Bildkälla på sidan 10]

Vänster: Richard Bartz; höger: © PREAU Louis-Marie/age fotostock