Salt från Saharas jord

GENOM vindrutan på vår fyrhjulsdrivna bil ser vi stolpar glimta förbi. Stolparna markerar vägen när sandstormar skymmer sikten, och sandstormar är mycket vanliga här i Saharaöknen.

Vägen vi färdas på följer en gammal karavanväg som går från staden Agadez, i centrala delen av Niger, till algeriska gränsen och sedan in i Algeriet. Vårt mål är den lilla byn Teguidda-n-Tessoumt, som är ensligt belägen 20 mil nordväst om Agadez. Byns femtio familjer följer gamla, traditionella metoder när de framställer värdefullt salt från Saharas jord.

Konstgjorda kullar och pastellfärgade dammar

Framför oss på ökenslätten får vi syn på små kullar som visar att vi nått vårt mål. Vår guide parkerar bilen nära en 10 meter hög kulle och ber oss komma ut och gå upp på kullen för att få en överblick över byn. Medan vi vandrar uppför sluttningen förklarar han att den här kullen, och de andra som liknar den, har bildats av de jordmassor som blivit kvar efter många års saltutvinning i området.

Här uppe på höjden är utsikten fascinerande. Så gott som hela byn nedanför – marken, inhägnaderna, husväggarna, taken – har samma färg som bränd lera. Det enda som avviker är de gröna löven på de två träd som står som vakter vid byns båda ändar. Och inhägnaderna och husen är verkligen gjorda av lera. Den enahanda färgen på byggnaderna står i skarp kontrast till de hundratals närbelägna saltdammarnas ljusa pastelltoner. Det är full aktivitet i området. Alla – män, kvinnor och barn – arbetar hårt.

En ovanlig utvinningsprocess

Medan vi går ner från utsiktsplatsen förklarar guiden det traditionella tillvägagångssätt att utvinna salt som byborna följer. ”Det finns egentligen bara två typer av dammar”, säger han. ”I de större dammarna, som är omkring 2 meter i diameter, häller man salthaltigt vatten. De mindre dammarna är avdunstningsdammar. Vattnet som kommer från de 20 källorna i området är ganska salt. Men saltet kommer i huvudsak från jorden, inte från vattnet, och det är det som gör det här sättet att utvinna salt så ovanligt.” Exakt hur utvinner man saltet från jorden?

 Vi lägger märke till en man som tippar jord i en stor damm full med vatten från en källa. Han trampar blandningen med fötterna som när man trampar vindruvor. När han är nöjd med resultatet låter han den salta blandningen stå några timmar. Stora dammar fyllda till brädden med samma sorts lervälling finns runt omkring. Innehållet i dammarna har olika bruna nyanser – dammarna ändrar färg allteftersom leran sjunker till botten.

I närheten ser vi en annan man som öser det salta vattnet från en damm till mindre dammar. Han använder ett kärl gjort av en kalebass. Det är vanligtvis män som sköter den här delen av processen. Männen ansvarar också för underhållet av dammarna. En del dammar är naturliga fördjupningar i marken, medan andra är grävda i marken ner till berget. När det inte går att gräva lägger männen i stället upp lera i en ring ovanpå berget. De formar leran för hand till en mur och slår sedan med en käpp på muren tills den är massiv och stadig. De här dammarna måste repareras eller byggas om varje år.

Vad har kvinnorna för arbetsuppgifter? De ser till att det finns tillräckligt med salt jord redo för utvinningsprocessen, och det innebär tunga lyft. De för också bort saltet från avdunstningsdammarna. Sedan rengör de dammarna noggrant och gör dem klara för nästa omgång.

Under tiden springer barnen omkring bland de mindre dammarna. Deras uppgift är att övervaka avdunstningen. Allteftersom vattnet avdunstar från dammarna bildas kristaller på ytan. Om det här kristallskiktet får finnas kvar, kommer det att hindra den fortsatta avdunstningen. Därför stänker barnen vatten på ytan för att bryta upp kristallskiktet och få kristallerna att sjunka till botten. Avdunstningen fortsätter tills bara det dyrbara saltet finns kvar.

Varför har dammarna så olika färger? Guiden förklarar: ”Det finns i stort sett tre olika sorters lera, eller jord, i det här området, och varje sort färgar vattnet på sitt sätt. Dessutom varierar färgen beroende på hur hög salthalten är i lösningen. I några av dammarna växer det också alger som färgar vattnet.” Vi lägger också märke till att dammarnas färg skiftar allteftersom solens brännande strålar reflekteras i olika vinklar.

Salt som pengar

Tillbaka i byn formar kvinnorna det fuktiga saltet till kakor som får torka i den heta solen. De renar inte saltet, och därför har kakorna en brunaktig färg. Vi lägger märke till att kakorna får olika form – ovala, runda eller trekantiga. En av kvinnorna förklarar att de ovala och runda säljs, medan de trekantiga läggs undan och blir presenter.

Vilka köper saltet? Nomader och salthandlare som färdas genom Teguidda-n-Tessoumt säljer livsmedel och andra varor mot salt som betalning. Men det mesta av saltet säljs på marknader i de större städerna i utkanten av öknen. Det obehandlade saltet från den här byn kommer förmodligen inte att konsumeras av människor. I stället kommer det att användas som ett tillskott i djurfoder.

När vi går tillbaka till bilen ser vi en man som gräver upp den lera som återstår i en av dammarna som tömts på saltvatten. Han fraktar leran till en dumpningsplats och lämnar på så sätt ett litet bidrag till de konstgjorda kullarna. När vi kör i väg tänker vi på hur dessa kullar vittnar om att generationer av människor som framställt salt har levt, arbetat och dött i Teguidda-n-Tessoumt. – Från en av våra läsare.

[Infälld text på sidan 22]

”Saltet kommer i huvudsak från jorden, inte från vattnet, och det är det som gör det här sättet att utvinna salt så ovanligt”

[Karta på sidan 21]

(För formaterad text, se publikationen)

SAHARA

NIGER

Agadez

Teguidda-n-Tessoumt

[Bildkälla]

Enligt NASA/Visible Earth imagery

 [Bild på sidan 23]

Framställning av värdefullt salt från Saharas jord

[Bildkälla]

© Victor Englebert

[Bild på sidan 23]

Dammarna där vattnet avdunstar har många olika färger

[Bildkälla]

© Ioseba Egibar/age fotostock

[Bild på sidan 23]

Saltkakor torkar i den brännande solen