Där jag först fick höra namnet Jehova

Berättat av Pavol Kovár

Det var med knapp nöd som vi klarade oss fram till vårt provisoriska skyddsrum under det intensiva bombanfallet. När bomberna föll allt tätare och vårt skyddsrum skakade, bad en medfånge högt: ”Rädda oss Jehova! Rädda oss för ditt heliga namns skull!”

DET var den 8 januari 1945, och jag var krigsfånge i den österrikiska staden Linz. Vi var omkring 250 personer i det skyddsrummet, och alla överlevde bombanfallet. När vi kom ut såg vi förödelse överallt. Den innerliga bön som jag hade hört hade gjort djupt intryck på mig, och det trots att jag aldrig fick reda på vem som bad den. Låt mig berätta lite om min bakgrund innan jag berättar om hur jag till slut fick lära mig vem Jehova är.

Jag föddes den 28 september 1921 i närheten av byn Krajné i västra Slovakien, som då var en del av Tjeckoslovakien. Mina föräldrar var protestanter som tog sin religion på allvar. Far läste i familjebibeln varje söndagsmorgon, och mor och vi fyra barn lyssnade uppmärksamt. Men jag kan inte komma ihåg att far någon gång använde namnet Jehova. Vi levde under enkla förhållanden, men vi var nöjda med det lilla vi hade.

När andra världskriget började 1939 blev människor rädda. Många kom mycket väl ihåg det lidande som första världskriget hade vållat omkring 20 år tidigare. År 1942 blev jag inkallad till militärtjänst i den slovakiska armén. Trots att Slovakien officiellt hade ställt sig på Tysklands sida gjorde man i augusti 1944 ett försök att återinföra demokrati. När detta misslyckades var jag bland de tusentals tillfångatagna slovakiska soldater som fördes till områden som kontrollerades av tyskarna. Jag hamnade i Gusen, ett läger i anslutning till det illa beryktade koncentrationslägret Mauthausen i närheten av Linz.

Krigsfånge

Vi fick i uppdrag att arbeta vid en flygplansfabrik som låg inte långt  ifrån byn Sankt Georgen an der Gusen. Där arbetade jag vid ett sågverk. Våra matransoner var små, och i januari 1945 blev de ännu mindre, då den nazistiska armén förlorade på alla fronter. Den enda varma mat vi fick var lite soppa. Varje morgon kom arbetare från huvudlägret i Mauthausen. Vakterna slog ofta ihjäl de arbetare som var för svaga för att arbeta. Senare kastade medfångar liken i en vagn och transporterade dem till krematoriet.

Trots allt elände hade vi förhoppningar om att kriget snart skulle vara över. Den 5 maj 1945, fyra månader efter det bombanfall som beskrevs i början, vaknade jag av mycket oväsen och sprang ut på gården. Vakterna hade försvunnit, deras vapen låg i en hög och portarna stod på vid gavel. Vi kunde se det andra lägret på andra sidan av en äng. Frisläppta fångar sprang från det lägret likt bin från en brinnande bikupa. Efter befrielsen följde grym vedergällning. Den slakt som ägde rum har etsat sig fast i mitt sinne.

Fångar tog hämnd genom att slå ihjäl kapos, dvs. de fångar som hade samarbetat med fångvaktarna. Dessa kapos hade ofta varit grymmare än de nazistiska fångvaktarna själva. Jag såg när en fånge slog ihjäl en kapo medan han skrek: ”Han dödade min far. Vi hade överlevt tillsammans här, och för bara två dagar sedan dödade han honom!” På kvällen var ängen fylld av döda kroppar av kapos och andra fångar – hundratals kroppar. Innan vi sedan gav oss i väg gick vi igenom koncentrationslägret och tittade på det man hade använt för att avrätta fångarna – i synnerhet gaskamrarna – och ugnarna.

Jag får kunskap om den sanne Guden

I slutet av maj 1945 var jag åter hemma. Under den tid jag varit borta hade mina föräldrar inte bara lärt känna Guds namn, det namn jag hade hört i bunkern, utan de hade också blivit Jehovas vittnen. Kort tid efter det att jag kommit tillbaka träffade jag Olga, en flicka som älskade Gud, och ett år senare var vi gifta. Hennes entusiasm för Bibelns sanning fick mig att fortsätta att inhämta kunskap om Jehova. Under en av våra sista sammankomster innan den nya kommunistregimen 1949 förbjöd vårt predikoarbete blev Olga och jag tillsammans med omkring 50 andra döpta i floden Váh i Piešťany. Vi fick så småningom två döttrar, Olga och Vlasta.

Ján Sebín, ett vittne som hade varit med om att reorganisera predikoarbetet efter andra världskriget, var ofta hemma hos oss, och vi samarbetade mycket i tjänsten. Trots ökad förföljelse från kommunisterna fortsatte vi att predika. Vi var diskreta när vi talade med människor om Bibelns sanning, och snart hade vi många bibelstudier. När Ján flyttade fortsatte min hustru och jag att leda dessa studier. Längre fram träffade vi ofta dessa kära vänner och deras barn och barnbarn vid våra sammankomster. Detta skänkte oss mycket stor glädje!

Särskild tjänst

År 1953 hade många av de vittnen som hade tagit ledningen i predikoarbetet blivit fängslade. Jag blev därför ombedd att hjälpa till med tjänsten i ett område som låg omkring 15 mil från vårt hem. Varannan lördag när jag på  eftermiddagen hade slutat mitt förvärvsarbete tog jag tåget från staden Nové Mesto nad Váhom och reste till staden Martin i norra delen av centrala Slovakien. Där undervisade jag i Bibeln till sena kvällen och under hela söndagen. På söndagskvällen tog jag tåget tillbaka till Nové Mesto. Jag kom vanligtvis dit omkring midnatt och fick då övernatta hos ett gästfritt äldre par. På morgonen gick jag så raka vägen till mitt förvärvsarbete och återvände till min familj i byn Krajné på måndagskvällen. De veckoslut då jag var borta tog Olga hand om våra döttrar.

År 1956 blev jag så ombedd att tjäna som kretstillsyningsman, ett arbete som innebar att besöka församlingar i vår trakt för att stärka dem andligen. Eftersom många som hade tjänat i den här uppgiften hade blivit fängslade, insåg jag behovet av att tacka ja. Min hustru och jag var övertygade om att Jehova skulle hjälpa vår familj.

Enligt kommunistisk lag måste alla medborgare ha ett förvärvsarbete. De styrande betraktade dem som inte hade ett arbete som parasiter och skickade dem i fängelse. Jag fortsatte därför med mitt förvärvsarbete. Två veckoslut varje månad var jag hemma hos min familj och tog del i andlig verksamhet och gjorde andra saker tillsammans med dem, men de båda andra veckosluten besökte jag en av de sex närliggande församlingarna i kretsen.

Litteraturframställning under förbudstiden

Det var kretstillsyningsmännens ansvar att se till att alla församlingar i kretsen hade biblisk litteratur. Till en början skrevs tidskrifterna i huvudsak av för hand eller med skrivmaskin. Längre fram kunde vi få filmnegativ av Vakttornet och skicka dem till församlingarna. Tidskrifterna duplicerades sedan på fotopapper. Eftersom det kunde ge upphov till misstankar om man köpte stora mängder av sådant papper, måste de som gjorde dessa inköp vara både modiga och försiktiga.

Štefan Hučko tyckte om det här arbetet och var skicklig i det. För att ta ett exempel: Vid ett tillfälle återvände Štefan till en fotoaffär i en stad som låg långt ifrån hans hemstad för att köpa fotopapper, men det fanns inte något. Men precis som han skulle gå ut från affären fick han syn på den vänliga expedit som tidigare hade lovat att beställa papper åt honom. Just som Štefan skulle gå fram till henne fick han se en polis komma in i affären. Expediten fick samtidigt syn på Štefan och ropade glatt: ”Ni har tur. Vi har fått sändningen med det fotopapper ni behövde.”

Štefan tänkte snabbt och svarade: ”Jag är ledsen, men ni måste ha förväxlat mig med någon annan. Jag vill bara ha en filmrulle.”

Štefan återvände till sin bil, men han kunde inte förmå sig att åka därifrån utan att ha fått med sig den värdefulla sändning fotopapper som han hade kommit dit för. Han tog av sig sin rock och mössa och försökte förändra sitt utseende. Sedan gick han tillbaka till affären och direkt fram till expediten. ”Jag var här för en vecka sedan”, förklarade han, ”och ni lovade att beställa hem fotopapper åt mig. Har det kommit?”

”Ja då, det har det”, svarade hon. ”Men vet ni, för bara några minuter sedan var det en man här som såg ut precis som ni. Det är otroligt, han såg ut precis som om han var er tvillingbror!” Štefan tog snabbt den stora packen papper och gick, och han tackade Jehova för att han hade hjälpt honom.

Under 1980-talet började vi använda stencileringsapparater och små offsetpressar för att framställa biblisk litteratur i källare och andra utrymmen som inte var så lätta att upptäcka.  Med tiden kom vi att framställa nästan lika många exemplar av varje nummer av tidskrifterna och även av böckerna och broschyrerna som antalet vittnen eller rentav fler.

Ovälkomna besök

En dag på 1960-talet blev jag tillsagd att anmäla mig hos militäravdelningen på det företag där jag arbetade. Tre civilklädda män förhörde mig och frågade: ”Hur länge har du kommit tillsammans med Jehovas vittnen? Och vilka träffar du?” När jag inte nämnde några namn sade de att de skulle kontakta mig igen längre fram. Detta var mitt första möte med säkerhetspolisen, den hemliga polisen.

Kort därefter fördes jag från min arbetsplats till polisstationen. Jag fick ett blankt pappersark och blev tillsagd att skriva ner namnen på andra vittnen. När mannen kom tillbaka efter ungefär en timme var arket tomt, och jag förklarade att jag inte kunde ge dem några namn. Följande vecka hände samma sak. Men då blev jag misshandlad, och när jag gick sparkade de mig hela vägen genom korridoren.

Därefter fick jag vara i fred under ett år. Sedan skickade polisen en man för att besöka mig. Han hade varit min medfånge i det nazistiska koncentrationslägret. Han sade till mig: ”Vi måste ändra vår taktik mot er. Om vi sätter ett vittne i fängelse kommer det ut fem.” Det myndigheterna ville uppnå var att få åtminstone en viss kontroll över vårt arbete. Men jag var fast besluten att inte ge dem någon information som skulle kunna hjälpa dem med det.

Jag var under många år bland dem som då och då blev förhörda av den hemliga polisen. Ibland behandlade de oss som vänner, men vid andra tillfällen satte de någon av oss i fängelse. Som tur var blev jag aldrig fängslad, men dessa oönskade möten med polisen höll på ända till 1989, det år då kommunismen föll i Tjeckoslovakien.

Några veckor efter det fallet kom en högt uppsatt medlem av säkerhetspolisen från Bratislava och besökte mig. Han ursäktade sig och sade: ”Om jag hade fått bestämma, så skulle vi aldrig ha ställt till obehag för er.” Därefter tog han fram två kassar med konserverad frukt ur sin bil och gav mig.

Jehova, ett starkt torn

Trots att jag under mina 40 första år som ett Jehovas vittne fick tjäna under förbud har jag haft ett lyckligt och stimulerande liv. Det vi fick uppleva under dessa år tillsammans med våra trogna medtroende svetsade oss samman. Vi kom att uppskatta våra vänner och lita på varandra.

I mars 2003 förlorade jag min älskade hustru Olga. Under hela vårt äktenskap var hon en lojal kamrat. Vi var under alla dessa år fullt upptagna i den kristna tjänsten tillsammans. Jag fortsätter nu att tjäna som kristen äldste i vår församling och att söka efter förtjänta personer som jag kan delge Bibelns sanning. Namnet Jehova, som jag för första gången fick höra i en bunker under andra världskriget, har förblivit ett starkt torn för mig. * (Ordspråksboken 18:10)

[Fotnot]

[Bild på sidan 12]

År 1942 när jag var i den slovakiska armén

[Bild på sidan 12]

Längre fram var jag fängslad i Gusen (som syns i bakgrunden)

[Bildkälla]

© ČTK

[Bild på sidan 12]

Min far läste Bibeln för oss på söndagsmorgnarna

[Bild på sidan 13]

Vår bröllopsdag 1946

[Bild på sidan 15]

Tillsammans med Olga kort före hennes död