Trädet som står upp och ner

FRÅN VAKNA!:S MEDARBETARE I AUSTRALIEN

MITT i ett torrt och ogästvänligt landskap växer det knubbiga australiska boabträdet. Det ser märkligt ut och är nästan lite fult. Under den torra årstiden, när det saknar löv, ser det knappt ut som ett träd, utan mer som en märklig varelse med tentakler som sträcker sig mot himlen. En aboriginsk legend säger att en förbannelse en gång uttalades över trädet och att det ställdes upp och ner.

Medan träden är unga är de relativt smala och fina. Men allteftersom åren går blir de gråa stammarna uppsvällda, slitna och ärrade. Upptäcktsresanden George Grey skrev 1837 att boabträd ”ser ut att lida av något slags sjukdom”. Varför skiljer de sig så från andra träd, och varför är de så uppskattade av invånarna i Australiens vildmark?

Ett förkortat namn

Boabträd växer naturligt i Afrika, på Madagaskar och i nordvästra Australien. I de flesta länder kallas de baobab, men australierna har länge använt namnet boab. De tidiga bosättarna i vildmarken tyckte om att förkorta namn, och en del säger skämtsamt att det var för att de inte ville riskera att svälja de ständigt närvarande flugorna. Baobab blev alltså boab, och det nya namnet blev snart en del av den allmänna vokabulären.

Boabträd kallas också ”döda råttans träd”. Varför detta mindre smickrande namn? På håll kan de hängande frökapslarna se ut som döda råttor som har hängts upp i svansen. Och när blommorna krossas eller skadas börjar de jäsa och luktar då som ruttet kött. Men i oskadat skick är de stora och vita och doftar gott.

Utformade för extrema miljöer

Boabträd trivs i den avlägsna Kimberleyregionen i Western Australia och i grannstaten Northern Territory. Där finns det i huvudsak två årstider – regnperioden, som är förhållandevis kort med kraftiga monsunregn, och torrperioden.

Boabträd har en fantastisk förmåga att återhämta sig. De kan leva i flera hundra år. ”Även om trädet urholkas av en brand eller blir helt ringbarkat brukar det överleva, och när det har reparerat skadan  fortsätter det att växa”, säger växtfysiologen D. A. Hearne. * Han tillägger: ”Trädet är så livskraftigt att om det inte blir helt fördärvat fortsätter det att växa nästan normalt.” Ett boabträd som stod i en packlår i väntan på att skeppas i väg kämpade så för sin överlevnad att det sköt ut rötter genom spjälorna och ner i marken.

Boabträd växer på steniga flodbäddar, på klippiga sluttningar och på sandslätter, och de blir ofta högre än de omgivande träden. På Kimberleyplatån finns det boabträd som är över 25 meter höga och nästan lika stora i omkrets.

Förklaringen till trädens tjocka stammar är vatten. Den mjuka och svampiga veden kan lagra stora mängder vätska. När trädet har sugit upp vatten efter monsunregnen ser man tydligt att stammen har svällt. Under torrperioden krymper den sakta tillbaka till sin tidigare storlek.

Under de kärva vintermånaderna överlever många träd genom att fälla sina löv. Detta gäller även boabträdet, som fäller löven under den långa torra årstiden. När torrperioden är slut får det nya löv och börjar blomma. Det här är ett tydligt tecken på att regnperioden är nära, och lokalbefolkningen kallar ibland boabträdet för kalenderträdet.

Blommorna slår ut på natten och lever bara i några timmar. Efter soluppgången börjar de vissna. Frökapslarna blir till frukter som faller till marken, spricker och sprider sina frön.

Ett livräddande träd

Aboriginerna i Kimberley har länge använt kärnor, löv, kåda och rötter från boabträdet i sin kost. Innan kärnorna torkar har de ett mjukt, vitt innanmäte som går bra att äta. Under torrperioderna tuggade aboriginerna det trådiga träet och rötterna, som innehöll värdefull fukt. Under rikliga regnperioder kunde de ibland hitta vatten som samlats i hålor i trädet och vid grenarnas bas.

År 1856 drabbades männen i Augustus Gregorys expedition till Kimberleyplatån av skörbjugg. De kokade då innanmätet från boabfrukter till ”en angenäm sylt”. Fruktköttet är rikt på C-vitamin, och männen blev snart friska.

Ett fönster mot det förgångna

Längre tillbaka fungerade boabträd som praktiska ”anslagstavlor” för både aboriginer och européer. År 1820 lade sjömätningsfartyget Mermaid till vid Kimberleykusten för reparationer. Amiralitetet krävde att besättningen lämnade ett tydligt tecken på att de hade landstigit, och kapten Phillip Parker King ristade därför inskriften ”HMC Mermaid 1820” på stammen av ett stort boabträd.

Vid den tiden hade Mermaidträdet, som det kom att kallas, en omkrets på knappt 9 meter. I dag är omkretsen drygt 12 meter. Inskriften är inte lika  tydlig längre, men den finns ändå kvar som ett minnesmärke över tidiga upptäcktsresande. En del meddelanden som karvats djupt in i gamla boabträd är fortfarande synliga, och turister från hela världen kommer för att se dem.

När europeiska nybyggare kom till Kimberleyplatån fick de spretiga boabträden tjäna som vägvisare, mötesplatser och lägerplatser i en okänd och främmande terräng. Kringflyttande boskapsskötare lät djuren vila under boabträd som bar inskrifter med så tjusiga namn som Oriental Hotel, Club Hotel och Royal Hotel.

När fientliga aboriginer stal den tyske nybyggaren August Lucanus båt 1886 såg det ut som om hans ressällskap skulle tvingas vandra de 10 milen till staden Wyndham. Längs vägen fanns floder och vattendrag med krokodiler. Lucanus skrev senare att han och hans sällskap hade läst en tidig upptäcktsresandes dagbok och visste ”att han hade lämnat några snickarverktyg nära Pitt Springs under ett stort boabträd, där hans initialer var inristade”. Otroligt nog lyckades männen hitta trädet och verktygen. De ”högg ner ett stort och fint boabträd”, och på fem dagar byggde de en kanot. Den flöt bra, och alla kom hem välbehållna.

Två av de mest kända boabträden är de så kallade fängelseträden, Derby Prison Tree och Wyndham Prison Tree, som båda är uppkallade efter närliggande städer. De här enorma och ihåliga träden kan rymma flera människor, och många menar att man förvarade fångar i dem på 1800-talet. En del historiker ifrågasätter det, men hur som helst är träden imponerande, och de är populära utflyktsmål för turister.

Boabkonst

En gång i tiden brukade man rista in bilder och meddelanden på boabträdens stammar. Men dagens konstnärer skonar träden och använder i stället de äggformade frukterna, som också kallas nötter, som kan vara upp till 25 centimeter långa och 15 centimeter i diameter.

Konstnären plockar en lämplig nöt från ett träd och ristar detaljerade bilder i det bruna skalet med hjälp av en fickkniv. Populära motiv är människor, inhemska djur och aboriginska jaktscener. Konstverken säljs till turister och butiker i området, och de är eftertraktade som samlarobjekt.

Det är sant att boabträdet inte är lika storslaget som sekvojaträdet, lika ståtligt som poppeln eller lika färggrant som en lönn på hösten. Men på sitt eget unika sätt är det tåliga trädet ändå en värdefull tillgång i vildmarken, en heder för sin Skapare och kanske också en antydan om att vår Skapare har sinne för humor.

[Fotnot]

[Bild på sidan 17]

Blommorna slår ut på natten och dör bara några timmar senare

[Bild på sidan 18]

Boabnöt med inristad bild av en kragagam