Recife – sockerstaden

FRÅN VAKNA!:S MEDARBETARE I BRASILIEN

”GULD, ära och evangeliet” var inte de enda drivkrafterna bakom kolonisationen av Nord- och Sydamerika. De högre klasserna i Europa ville ha socker. Från mitten av 1400-talet hade inkomster från detta söta ämne som framställdes på öarna i Atlanten fyllt de portugisiska kassakistorna. År 1516 beslöt sig därför kung Manuel I av Portugal för att börja framställa socker i sina territorier i Nya världen.

De första sockerbruken uppfördes visserligen i södra Brasilien, men det var delstaten Pernambuco * i nordöstra Brasilien som blev centrum för en ny ”sockerkultur”. Det varma klimatet, den rikliga nederbörden, de mjuka bergssluttningarna och den bördiga siltrika jordmånen bidrog till att sockerrören växte bra. De tropiska regnskogarna utmed kusterna fick ge vika för sockerplantager som bredde ut sig över sluttningarna och högslätterna runt floden Capibaribes deltaområde.

År 1537 upprättade sjömän och fiskare en liten koloni. Den var belägen längst ut på den smala landremsa som sträcker sig söderut från Olinda, som då var Pernambucos huvudstad. Den hade Capibaribefloden i väst och var skyddad från Atlanten bakom ett stort korallrev i öst. Därför kom hamnen att bli känd som Povo dos Arrecifes (Revbyn) och längre fram som Recife. Det var här som man lagerhöll det råsocker som forslats nedströms från sockerplantagerna innan det skeppades över till Europa.

Välståndet i Pernambuco drog snart till sig ovälkomna besökare. Recife intogs och plundrades först av franska pirater 1561 och sedan, 1595, av den engelske köpmannen sir James Lancaster, som ibland omtalas som pirat. Det sägs att Lancaster seglade i väg med bytet, som han hade lastat på sin egen flotta och 12 andra skepp som han ”lånat” av franska och portugisiska köpmän. I avskräckande syfte byggde man flera fort på näset mellan Recife och Olinda, men till föga nytta.

 Sockerkriget

I början av 1600-talet var Pernambuco, som då, liksom Portugal, lydde under Spanien, det största och rikaste sockerproducerande området i världen och ståtade med 121 sockerbruk. Recife hade blivit den mest trafikerade hamnen i de portugisiska kolonierna i Amerika.

Brasiliens socker, som mestadels raffinerades i Nederländerna, föll européerna mer och mer i smaken. När vapenvilan mellan Nederländerna och Spanien upphörde 1621 råkade den här lönsamma handeln i farozonen. Det nederländska västindiska kompaniet (hädanefter kallat Kompaniet) hade fått till stånd ett handelsmonopol med Afrika och Amerika samma år. Kompaniet lade fram ett förslag i ett dokument med den avslöjande titeln: ”Varför västindiska kompaniet så snart som möjligt bör ta Brasilien ifrån kungen av Spanien”. Tillsammans med dokumentet fanns det en ”Lista över vad Brasilien kan producera”. Sockerkriget stod för dörren!

Den 14 februari 1630 kunde man se en flotta bestående av 65 skepp under Kompaniets flagg utanför Pernambucos kust, och efter en kort strid kunde Kompaniet placera sin flagga på brasiliansk mark. För de invaderande kolonisterna verkade Recife med dess fort, närliggande öar och floder säkrare än Olindas kullar och öppna vidder. Därför brände holländarna ner Olinda till grunden den 25 november 1631 och flyttade sitt administrativa centrum till Recife. Det kom att bli en vändpunkt för Recife.

Det var ont om mark, så för att klara av tillströmningen växte kolonin på höjden. Man återanvände material från ruinerna av Olinda och byggde höga, smala två- och trevåningshus, så kallade sobrados, som var vanliga i europeiska huvudstäder vid den tiden. Men 1637 fanns det praktiskt taget ingen mark kvar att bygga på i Recife. Det var då som den nye generalguvernören, den tyskfödde greven Johan Maurits av Nassau, anlände med planer på att bygga den mest kosmopolitiska och moderna staden i Sydamerika.

 Staden som Maurits byggde

Det tog bara sju år att bygga staden, som han kallade Mauricia, och den var byggd i europeisk stil, med stenlagda vägar, en marknadsplats, två palats, ett zoo med djur importerade från Afrika och delar av Brasilien, botaniska trädgårdar, ett observatorium (det första i Amerika), ett museum, två sjukhus och ett bibliotek. Maurits byggde  sin stad på ön Antônio Vaz, några hundra meter utanför Recife. De två broar som han lät bygga för att förbinda Recife, Mauricia och fastlandet var en imponerande ingenjörsbedrift på den tiden. (Se rutan ”Maurits av Nassau och den flygande kon”.)

Maurits var långt ifrån någon typisk vinningslysten erövrare, och han kallade sitt nya hem för ”det vackra Brasilien som inte har sin motsvarighet någonstans på jorden”. Hans passion för landet, som Kompaniet hade gett honom i uppdrag att exploatera, kommer till uttryck i målningar av Frans Post och Albert Eckhout, som var bland de kulturpersoner som Maurits tog med sig från Europa. Under hans beskydd framställde en grupp på 46 konstnärer, vetenskapsmän och hantverkare ett överflöd av böcker, målningar och kartor som visade nyfikna européer vilken imponerande natur Pernambuco hade.

Mauricia och Recife hade ekonomisk tillväxt under Johan Maurits styre. Tack vare lån från Kompaniet kunde man återuppbygga de sockerbruk som hade förstörts under invasionen. Slavhandeln, sockret och bresiljeträet fick snart Recife att myllra av engelska myndighetspersoner, svenska äventyrare, skotska köpmän och tyska och franska affärsmän.

Den religiösa toleransen under Maurits förvaltning drog också till sig judiska investerare och flyktingar från Europa och Nordafrika. Under en kort tid kunde en blomstrande sefardisk koloni öppet församlas i två synagogor, som var de första i Amerika. Det fanns så många judar i Recife att stadens affärscentrum kallades Rua dos Judeus (Judarnas gata).

Fientlighet mellan Brasilien och Nederländerna

Trots Maurits goda rykte som administratör påstod Kompaniets ledning att hans entusiasm för Brasilien fick honom att fatta ekonomiskt dåliga beslut. Kompaniets delägare fick dålig utdelning på sina investeringar. Maurits avgick och återvände till Nederländerna i maj 1644. Hans avfärd medförde stor besvikelse – till och med från portugisernas sida – och var början till slutet för Nederländernas inflytande i Brasilien. Sockerrörsskörden slog fel flera år i rad, det blev en nedgång i den internationella handeln med socker, och plantageägarna hade stora skulder till Kompaniet. Detta fick plantageägarna att planera ett uppror, som till slut ledde till att holländarna drevs ut ur landet 1654. *

 Maurits trädgårdar och stora delar av staden som han byggt förstördes i striden, men något hade förändrats. Holländarnas begär efter socker hade flyttat Pernambucos centrum från Olinda till öarna i Capibaribeflodens deltaområde och hade lagt grunden till en ny huvudstad. Recife hade växt och blivit en stad och ett viktigt ekonomiskt centrum.

Spår från det förflutna

Vid första anblicken ser man ingen likhet mellan dagens Recife och den lilla fiskekoloni som betjänade Olinda på 1500-talet. I dag är staden med sina 1 300 000 invånare ett av Brasiliens största industri-, ekonomi- och turistcentra. Sockerplantagerna utmed Capibaribes stränder har sedan länge uppslukats av bostadsområden och har bara lämnat efter sig sina namn och några få pittoreska bostäder där plantageägare bodde. Recifes handelscentrum, som finns på öarna Recife och Santo Antônio och i stadsdelen Boa Vista på fastlandet, har på grund av vanskötsel och kraftig modernisering förlorat mycket av sin arkitektur från kolonialtiden.

Men floderna, öarna och korallreven som lockade holländarna är fortfarande något som karakteriserar Recife, och bland stadens moderna byggnader kan man se spår av dess söta förflutna. Forte do Brum, ett fyrkantigt nederländskt fort som ursprungligen byggdes vid havet för att försvara hamnen, har avskilts från havet av fyllnadsmassor och står nu som en historisk lämning bland alla moderna byggnader. Rua dos Judeus, som numera heter Rua do Bom Jesus, har kvar samma sträckning som på 1500-talet, och de färgglada sobrados som ligger utmed gatan och som klarat sig undan stadsförnyelsen ser man till att bevara.

För dem som vill forska djupare i Recifes historia finns det utställningar som visar holländska kartor och beskriver sådant som är minnesvärt, till exempel Forte das Cinco Pontas, som färdigställdes av Kompaniets legosoldater 1630, och det anspråkslösa institutet för arkeologi, historia och geografi. Ett museum (Museo do Homem do Nordeste) skildrar sockerindustrins utveckling från dess ringa början till de moderna industrianläggningarna och ger en liten bild av hur slavarna, ”sockerbaronernas händer och fötter”, hade det.

Socker väcker inte lika starka känslor som förr. Den förtjänst som lockade västindiska kompaniet och de pirater som ville överta sockerhandeln har minskat. Det är inte många som avundas de ekonomiska, sociala och miljömässiga problem som den gamla sockerkulturen förde med sig. Men trots det dominerar socker fortfarande inom jordbruket utmed Pernambucos kust. Inte så långt utanför Recife skördas enorma sockerrörsfält på ungefär samma sätt som under de senaste 500 åren, vilket är en påminnelse om att Recife kom till för sockrets skull.

[Fotnoter]

[Ruta/Bild på sidan 25]

Maurits av Nassau och den flygande kon

”Till en början var man tvungen att använda små båtar för att ta sig mellan Mauricia och Recife, och det innebar ett stort hinder för handeln. Idén med att bygga en bro mottogs med glädje av alla, och arbetet utfördes snabbt. Invigningsceremonin skulle hållas på en söndag, och på programmet hade man ett inslag som skulle väcka publikens nyfikenhet – en flygande ko!

På eftermiddagen spelades musik, och gatorna var prydda med serpentiner. Folk strömmade till bron. Även om alla imponerades av den nya bron ville de se den flygande kon. Somliga undrade hur det skulle gå till. ’Det är en synd att säga att en ko kan flyga som en ängel’, sade en äldre kvinna.

På utsatt tid kom en gul ko med horn och en lång svans ut från det övre fönstret på ett hus som stod vid kajen. ’Där är den!’ ropade alla. Alla tittade uppåt – såväl adelsmän som ofrälse och slavar. Plötsligt brast man ut i skratt. Kon var bara en pappersballong fylld med varmluft.

Maurits skämt hade roat folket och även tjänat ett gott syfte. Alla som hade gått över bron för att se den flygande kon hade betalat en liten avgift, och pengarna täckte en stor del av kostnaderna för det lovvärda bygget.”

[Bildkällor]

Ur boken Terra Pernambucana (Landet Pernambuco), av Mário Sette.

Maurits av Nassau: ACERVO FUNDAÇÃO JOAQUIM NABUCO–RECIFE

[Ruta på sidan 27]

Amerikas Venedig

”Recife är liksom Venedig en stad som höjer sig ur vattnet och som reflekteras i vattnet, en stad där man känner havets puls.” – Joaquim Nabuco, brasiliansk statsman.

Alltsedan man på 1500-talet använde sig av de första fyllnadsmassorna och byggde fördämningar, har en strid utkämpats mellan byggare och havet, sumpmarkerna och floderna. Det har fått till följd att Pernambucos huvudstad nu har 66 kanaler och 39 broar. Dagens Recife breder ut sig över ett deltaområde som består av floderna Capibaribe, Beberibe, Jiquiá, Tejipió och Jaboatão. Eftersom Recife ligger i genomsnitt bara två meter över havets nivå, översvämmas fortfarande några av de större gatorna på grund av tidvattnet och häftiga skyfall. Den äldsta, ursprungliga stadsdelen lyckades klamra sig fast vid fastlandet i århundraden med hjälp av en liten landremsa men skildes ironiskt nog från fastlandet när hamnen byggdes ut 1960.

[Bild på sidan 23]

Ovan: Rua do Bom Jesus

[Bild på sidan 23]

Nedan: Rua da Aurora

[Bild på sidan 24]

Nederländska västindiska kompaniets flotta invaderar Olinda (till höger) och Recife (till vänster) 1630

[Bild på sidorna 24, 25]

”Recife är liksom Venedig en stad som höjer sig ur vattnet och som reflekteras i vattnet”

[Bilder på sidan 26]

Forte do Brum och (nederst) Forte das Cinco Pontas

[Bildkällor på sidan 23]

Överst: Foto: NATANAEL GUEDES/P.C.R.; nederst: Bruno Veiga/Tyba/socialphotos.com; karta: Mountain High Maps® Copyright © 1997 Digital Wisdom, Inc.

[Bildkällor på sidan 24]

Flotta: ACERVO FUNDAÇÃO JOAQUIM NABUCO–RECIFE; nederst: MUNDOimagem