Metoder för att tillvarata regnvatten – förr och nu

FRÅN VAKNA!:S MEDARBETARE I INDIEN

I ÅRTUSENDEN har samma vatten återanvänts genom att det har avdunstat från jorden och havet, bildat moln och fallit ner i form av nederbörd. Det här ekonomiska systemet ger mer än tillräckligt med vatten åt alla på jorden. Varför plågas då mänskligheten av en så stor vattenbrist? Vilka lösningar finns det? För att få svar på detta skall vi se på vattensituationen i Indien.

 Med en befolkning på över en miljard inser Indien att dess vattentillgångar har nått en kritisk gräns. Var kommer Indiens vatten från? Långt uppe i norra Indien fylls floderna under våren av vatten från smältande snö och glaciärer i Himalaya. Men den största delen av den indiska subkontinenten är beroende av årliga monsunregn för att bevattna den torra jorden, fylla brunnar och sjöar och öka vattenståndet i de mäktiga floder som genomkorsar landet. Monsunregnen i Indien är nyckfulla och beskrivs som ett frustrerande fenomen som är mycket svårt att förutsäga, och det trots alla framsteg inom modern teknik, från satelliter till kraftfulla superdatorer.

En normal monsunperiod varar mellan tre och fyra månader, men i stället för ett jämnt regn över hela perioden faller mycket av regnet som våldsamma störtskurar under korta perioder. Detta leder till att dammar fylls upp och vattnet måste släppas ut. Floderna rinner över sina bräddar och översvämmar fält och hem. Eftersom den moderna industrialiseringen och urbaniseringen har medfört omfattande avskogning, finns det ofta inte tillräckligt med träd som kan behålla det dyrbara regnet i sina rötter och sedan gradvis låta det tränga ner i jorden. Skyfall spolar därför bort matjorden och medför jorderosion. Bottenslam byggs upp i sjöar och dammar och gör dessa grundare så att de rymmer mindre vatten. Det här innebär att en stor mängd av det dyrbara regnvattnet går förlorat.

Sedan är monsunperioden över. Under resten av året är det solsken varje dag och månader av brännande hetta. Marken torkar snabbt upp, och jorden hårdnar och spricker. Forsande floder blir till rännilar i breda, sandiga flodbäddar. Vattenfall försvinner. Man måste borra djupare och djupare brunnar för att kunna få upp vatten, och grundvattennivån sjunker. När det regnar för lite blir det torka, skördar slår fel, boskap dör, och bybor flyttar till städerna och ökar på vattenproblemen där.

Men det har inte alltid varit så här. I forna tider lärde sig människor i Indien att det var bäst att inte vara beroende enbart av floder och sjöar, vilka torkade upp när monsunperioden var över. De utvecklade konsten att fånga upp regnet där det föll, använda det för omedelbara behov och lagra det för perioder då det slutat regna. Det här var att tillvarata regnvatten.

Behovet av att tillvarata regnvatten i dag

Man skulle kunna tro att det med modern teknik och byggandet av stora dammar, fördämningar och bevattningskanaler, vilket är vanligt i Indien, inte skulle finnas något intresse för att ta till vara regnvatten med gamla metoder. De flesta av dessa metoder föll i glömska när människor kunde få vatten från en kran i sina hem eller byar. Men det finns anledning till oro. Stora vattenförvaltningsprojekt har under de senaste 50 åren inte kunnat hålla jämna steg med den växande befolkningens behov och den snabba förändringen från ett nästan totalt jordbrukssamhälle till ett industrialiserat samhälle. Man har inte kunnat spara tillräckligt med vatten för att tillgodose landets behov.

 Nu inser miljövårdare och berörda myndigheter behovet av att uppmuntra människor att spara vatten. Man uppmuntrar invånarna att tillvarata regnvatten i hem, fabriker, skolor och överallt där det går att i liten skala samla upp vatten. Därför är det i många städer och delstater obligatoriskt att i alla nya byggnader ha anläggningar för att tillvarata regnvatten.

Miljontals liter regnvatten faller i områden där det inte sparas, utan bara avdunstar eller rinner ut i havet. Men för att ta till vara regnvatten följer enskilda individer nu principen att fånga det där det faller. Och till skillnad från vatten i dammar och kanaler, som måste betalas och som därför har blivit en dyrbar börda för de fattiga, är detta vatten gratis.

Engagemang

Många oroade människor i Indien är därför engagerade i att tillvarata vatten. Några har blivit erkända internationellt genom att de har fått pris, som fallet är med Rajendra Singh som 2001 fick ta emot det prestigefyllda Magsaysaypriset för samhällsutveckling. Genom att arbeta med en icke-statlig organisation, som han själv startat, hade Singh fått liv i den nästan försvunna Aravarifloden i staten Rajasthan, en verklig välsignelse för en stat med 8 procent av landets befolkning och med endast 1 procent av dess vattentillgångar. Under en period på 15 år planterade Singhs grupp träd och byggde 3 500 dammar, traditionella johads för att samla upp vatten, vilket var till nytta för byborna i området. Det är också andra som arbetar med att spara vatten, för det mesta obemärkt men med tillfredsställelsen av att veta att de hjälper till.

Industrimän ser nyttan av att tillvarata regnvatten för att komplettera städernas vattentillgångar. I en fabrik i utkanten av Bangalore i södra Indien har man byggt ett billigt system för att tillvarata regnvatten från taket. Regnvatten som förr forsade ut på vägarna och försvann leds nu in i en tank som rymmer omkring 40 000 liter. Under monsunperioden filtreras varje dag 6 000 liter regnvatten, som sedan kan användas till disk och rengöring i fabrikens matservering. För detta ändamål tas inget vatten från stadens vattentillgångar.

Det är en droppe i havet, kanske du säger. Men föreställ dig att du har ett bankkonto där pengar sätts in en gång om året. För att täcka dina dagliga behov måste du ta ut från ditt konto, men efter hand tar du ut mer än vad som sätts in. Och en dag kommer du att ha en övertrassering på kontot. Men om du får arbete några månader, med mer betalt än du behöver för att täcka dina dagliga behov, har du en chans att bygga upp ditt konto. Tillämpa nu denna princip på att spara vatten. Multiplicera dina små besparingar miljontals gånger, och vad får du då? Vattentäkter som fylls på, en höjning av grundvattennivån, grundvattenreservoarer som fylls och ett vattenförråd att ta till när ”lönen” i form av regnvatten upphör. Kom ihåg att tillgången på vatten är begränsad, och när vattnet är slut finns det ingen möjlighet till övertrassering.

Den permanenta lösningen

Vår planet sörjer rikligt för sina invånares behov. Men människans girighet och kortsynthet har under århundradenas gång skapat hemska levnadsförhållanden för miljontals av jordens invånare. Trots ansträngningar av uppriktiga människor, är det tydligt att människan inte har förmågan att helt få bukt med jordens miljöproblem. Lyckligtvis har jordens Skapare lovat att ”störta dem i fördärvet som fördärvar jorden” och att återställa balansen i vattnets kretslopp, så att ”vatten” kommer att bryta fram ”i vildmarken ... och regnfloder på ökenslätten”. Ja, ”den mark som var förbränd av hetta” kommer att bli ”som en vassrik göl och den törstiga marken som vattenkällor”. Då kommer vattnet att tillvaratas på ett sätt som blir till välsignelse för alla. (Uppenbarelseboken 11:18; Jesaja 35:6, 7)

 [Ruta/Bilder på sidan 21]

Man återupplivar gamla metoder för att tillvarata regnvatten

VATTEN FRÅN TAKEN: Enkelt och billigt. Svagt sluttande tak får vattnet att rinna ner i takrännor, stuprör och speciellt behandlade behållare. Filter av ståltrådsnät, sand, grus och träkol renar vattnet. Vattnet leds ner i reservoarer under jorden eller ovan jord. Dessa tillsluts för att stänga ute luft, solljus och organiskt material. Alun används i dem för att minska grumligheten och klorkalk för att döda bakterier. Detta vatten kan användas till trädgårdsskötsel, spolning av toaletter och tvättning av kläder. Ytterligare behandling kan göra det drickbart. Överskottsvatten kan samlas upp i brunnar eller ledas ner i jorden för att fylla på grundvattnet. Det här är den vanligaste metoden i städerna.

NAULAS: Stenmurar byggs tvärs över ett vattendrag för att dämma upp vattnet. Skuggande träd som planteras utmed sidorna minskar avdunstningen, och medicinalväxter som kastas ner i de små uppdämda dammarna renar vattnet.

RAPATS, GENOMSIPPRANDE RESERVOARER: Små reservoarer som byggs på sandig eller klippig mark för att samla upp regnvatten. En del av vattnet används, men återstoden av vattnet rinner igenom ner till grundvattnet som fyller på brunnarna.

BHANDARAS: Underjordiska behållare som byggs för att fånga upp vattnet från källor och sedan leda det till städernas vattenförråd.

QANATS: Vertikala schakt i bergiga områden för att fånga upp regnvatten. Vattnet samlas upp i underjordiska kanaler, vilka för i väg det med självtryck långa vägar till förrådsbrunnar.

SYSTEM AV DAMMAR: Dammar som rinner över till en rad lägre liggande dammar för att fånga upp regnvattnet som leds genom kanaler.

[Bildkälla]

Genom tillmötesgående från S. Vishwanath, Rainwater Club, Bangalore, Indien

[Bildkälla på sidan 19]

UN/DPI Foto av Evan Schneider

[Bildkälla på sidan 20]

UN/DPI Foto av Evan Schneider