Jag går gärna över berg och dalar!

BERÄTTAT AV CLAIRE VAVY

MADAGASKAR, som ligger omkring 40 mil utanför Moçambiques kust i Östafrika, är en bergig ö med tät regnskog. Jag föddes på öns östra sida i den lilla byn Betoko II. År 1987, när jag var 15, flyttade jag till staden Mahanoro ute vid kusten för att gå i skolan.

Jag bodde där tillsammans med min storebror Celestin, som hade börjat studera Bibeln tillsammans med Jehovas vittnen. Två år senare blev jag ett Jehovas vittne, och jag ville göra allt jag kunde i tjänsten för Jehova Gud.

Ansträngningar för att nå mina mål

Ett av mina första mål var att hjälpa min familj i Betoko II, och jag bad ofta till Jehova om hjälp att kunna göra det. Men jag kunde bara komma hem under loven, och det var en besvärlig resa på tio mil. Man kunde åka med något motorfordon de första fyra milen, men de resterande sex milen bestod av en smal stig uppe i bergen, och man var tvungen att gå.

Jag fick ta mig uppför många branta backar, och bitvis var den knaggliga stigen inte bredare än min egen fot var lång. Om jag började tidigt på dagen och fortsatte tills det började skymma, hann jag för det mesta gå omkring fyra mil. Jag hade med mig närmare 20 kilo packning och bar en del av den på huvudet, en del på ryggen och resten i händerna. Det var mest biblisk litteratur som jag sedan lämnade till släktingar och andra intresserade. Jag blev känd utmed stigen som ”hon med mycket packning”.

Till en början ville min familj inte höra något om min nyvunna tro, trots att jag var så entusiastisk. Men de ändrade sig snart och började ställa så många frågor att vi ibland inte kom i säng förrän klockan två på natten.

Ett minnesvärt besök

Under lovet i december 1990 skulle jag besöka min familj i Betoko II, och jag kom dit den 24 december. De var glada över att få träffa mig igen, och de trodde att jag hade kommit för att fira jul med dem. Men deras glädje förbyttes  i besvikelse när jag förklarade att jag inte skulle vara med och fira jul. Eftersom sammanhållningen var stark i byn, skämdes de för att behöva förklara för de andra byborna varför jag inte skulle vara med. Därför tänkte jag att det var bäst att berätta det själv. Men hur skulle jag bära mig åt?

Jag kände mig osäker, särskilt för att jag var så ung. Jag undrade om det skulle vara bra att berätta om min tro när byborna samlades i kyrkan nästa dag. Jag bad en lång, innerlig bön till Jehova om att få hans vägledning. Sedan frågade jag min äldre bror Paul som undervisade i kyrkan: ”Tror du att det skulle vara bra om jag förklarade för dem som är i kyrkan i morgon varför jag inte firar jul?” Han pratade med några om det, och de gick med på det.

Nästa dag när gudstjänsten var över hämtade de mig till kyrkan. Jag bad till Jehova igen och tog med mig en hel del biblisk litteratur. Efter några inledande ord började jag med att tacka alla för att de hade hjälpt mig att få djup respekt för Bibeln. Jag berättade att jag hade fortsatt att studera Bibeln när jag hade flyttat in till staden och att jag hade upptäckt många sanningar i Bibeln som vi inte hade fått lära oss tidigare.

Jag passade på att förklara det bibliska löftet om evigt liv i ett paradis på jorden (Psalm 37:29; Uppenbarelseboken 21:3, 4), varför vissa trogna människor tas till himlen (Johannes 14:2, 3; Uppenbarelseboken 5:9, 10; 14:1, 3) och Bibelns lära att de döda är omedvetna och befinner sig i ett sömnliknande tillstånd och att de därför inte kan lida (Predikaren 9:5, 10; Johannes 11:11–14, 38–44). Jag berättade också att de första kristna inte firade jul och att julen har ett hedniskt ursprung.

När jag hade avslutat min framställning sade många att det jag hade sagt var sant, och en del av dem ställde följdfrågor. Efteråt visade jag litteraturen som jag hade med mig och berättade att det var Jehovas vittnen som hade gett ut den och att den skulle användas vid bibelstudium. Jag sade att jag gärna skulle hjälpa dem som ville studera Bibeln. Många tog emot litteratur.

En överraskning

En kvinna som jag inte hade sett förut kom fram till mig och sade: ”Min syster, som bor i en annan by, tillhör samma religion som du.” Jag frågade överraskad: ”Jaså, i vilken by?”

”I Andranomafana”, svarade hon. Det är en by som ligger omkring 3 mil från Betoko II.

Jag sade till kvinnan att hennes syster förmodligen tillhörde något annat religiöst samfund, eftersom alla Jehovas vittnen i området känner varandra. Men kvinnan insisterade på att hennes syster hade pratat med henne om samma saker som jag hade förklarat i kyrkan. Jag bad om hennes systers namn och adress, eftersom jag gärna ville ta mig till hennes by så fort jag kunde. Mamma övertalade mig att vänta någon dag, för vägen dit var besvärlig, och enda sättet att ta sig dit var till fots. Men två dagar senare var jag på väg till Andranomafana tillsammans med min bror Charles.

När vi kom fram, frågade vi några bybor: ”Finns det några Jehovas vittnen här?” Jag blev besviken när de svarade att det bara fanns  katoliker, pingstvänner och evangeliska frikyrkor i byn.

Men sedan sade en kvinna: ”Om ni letar efter Jehovas vittnen, är det nog Marceline och hennes familj ni söker.” Det var just det namnet jag hade fått!

Någon gick och hämtade Marceline. Hon kom strax, men hon verkade lite ängslig. Alla byborna samlade sig runt oss. De trodde nämligen att vi var myndighetspersoner som hade kommit för att fråga ut henne. Lite senare fick jag veta att hon och hennes familj hade blivit förföljda i byn för att de hade en ”kättersk” lära.

Marceline tog oss en bit bort från folksamlingen för att vi skulle kunna tala ostört. När jag frågade om hon var ett Jehovas vittne, sade hon att hon var det. Sedan gick hon och hämtade boken Sanningen som leder till evigt liv, som Jehovas vittnen tidigare använde som kursmaterial vid bibelstudier, och några äldre nummer av Vakttornet. De var nästan sönderlästa. ”Vilken tidskrift studerade ni i söndags?” frågade jag.

”De här numren är de enda vi har, och vi studerar dem om och om igen”, svarade hon. Först då berättade jag för Marceline att jag också var ett vittne. Hon blev så glad! När jag sade att jag gärna skulle vilja träffa den man som anordnade deras möten, sade hon att han bodde i ett annat område, ännu längre bort.

Ytterligare en överraskning

Följande dag började Marceline och jag vår färd tillsammans för att besöka mannen. Han blev mycket förvånad och glad över att vi hade kommit för att träffa honom. Det visade sig att han faktiskt var ett Jehovas vittne som hade flyttat dit från Toamasina, en kuststad omkring 20 mil bort på nordöstra sidan av ön. För flera år sedan hade han plötsligt förlorat sitt arbete, och han och hans familj hade tvingats att flytta tillbaka. Han hade då satt i gång att predika, leda bibelstudier och ordna möten.

Alla i familjen blev väldigt glada när de fick de senaste numren av Vakttornet som jag hade med mig. Jag visade också boken Du kan få leva för evigt i paradiset på jorden, som vi då använde som vårt främsta bibelstudiehjälpmedel.  De hade inte sett boken förut. Följande söndag återvände jag till Andranomafana för att vara med vid deras möte. Jag uppmuntrade dem att kontakta Jehovas vittnens avdelningskontor i huvudstaden Antananarivo, eftersom bröderna där inte kände till den här lilla gruppen.

Från och med januari 1991 började jag ta mig till Andranomafana från Mahanoro nästan varje månad för att förse gruppen med de senaste numren av Vakttornet och annan litteratur. Det var en resa på omkring 13 mil enkel väg, och i nio mil måste jag gå uppför och nerför branta, knaggliga kullar och genom tät skog, och när det regnade blev det halt och slipprigt i den tjocka leran.

Min packning blev allt tyngre när de som ville ha litteratur och tidskrifter blev allt fler. Men efter varje färd kände jag mig mycket tillfreds och glad, vilket mer än väl kompenserade min trötthet och mina värkande muskler. Det var verkligen roligt att se hur glada alla i gruppen blev när de fick någon ny publikation och hur de tog emot Bibelns sanningar!

Jag börjar i heltidstjänsten

Den 1 september 1992 blev jag pionjär, som Jehovas vittnen kallar dem som förkunnar på heltid. Jag var pionjär i Mahanoro, men jag fortsatte att ha kontakt med mina släktingar i Betoko II genom att skriva till dem. Med tiden började vi studera per brev, och de frågade om jag ville flytta tillbaka till byn för att hjälpa dem. Det ville jag, men först ville jag vara säker på att deras önskan att studera Bibeln och göra andliga framsteg verkligen var uppriktig. Därför stannade jag kvar i Mahanoro ett tag och fortsatte som pionjär.

Mot slutet av 1993 fick jag privilegiet att gå igenom en två veckor lång kurs för pionjärer i Antananarivo. Efter den inbjöds jag att ansöka om att bli pionjär med särskilt uppdrag, och då kunde jag ha fått ett förordnande var som helst i landet. Men jag tvekade, eftersom jag gärna ville hjälpa mina släktingar i Betoko II som bodde långt ifrån närmsta församling. Därför återvände jag till Mahanoro och fortsatte att tjäna som pionjär där.

Lite längre fram, när kretstillsyningsmannen var på besök, frågade jag honom om han tyckte att jag skulle flytta tillbaka för att hjälpa mina släktingar. Vid det laget hade det bildats en församling i Andranomafana, och han föreslog att jag skulle flytta dit. Då kunde jag tillhöra församlingen där och samtidigt predika i Betoko II. Jag började min tjänst där den 1 september 1994. Min bror Paul, han som brukade undervisa i kyrkan, följde samma månad med mig till en områdessammankomst. Det dröjde inte länge förrän 30 personer var i gång i predikoarbetet i Andranomafana, och på söndagarna var i medeltal 65 närvarande vid mötena.

Jag fortsätter att vandra

Strax efter det att jag hade flyttat tillbaka till Betoko II blev fyra av mina syskon kvalificerade att ta del i tjänsten som Jehovas vittnen, och de blev snart döpta. Nu när jag bodde i Betoko II gick jag med jämna mellanrum till Anosibe An’ala för att hämta litteratur och tidskrifter, en vandring på omkring 5 mil i båda riktningarna. Det var visserligen tröttsamt, men den glädje jag upplevde när jag såg den andliga tillväxten i området var värd all möda.

I dag finns det en blomstrande församling i Betoko II där i medeltal 45 är närvarande vid mötena på söndagarna. Alla mina nära släktingar i området är nu Jehovas vittnen, och de flesta av dem är reguljära pionjärer. En yngre bror är pionjär med särskilt uppdrag. Den 1 november 2001 blev jag också pionjär med särskilt uppdrag, och jag blev förordnad till byn Antanambao-Manampotsy. Men jag kunde lämna Betoko II med glatt hjärta.

När jag började få kunskap om Bibelns sanningar 1987 fanns det knappt 3 000 vittnen på Madagaskar, men nu finns det fler än 14 000. Som så många av dessa är jag tacksam för privilegiet att få använda min tid och mina krafter till att gå över berg och dalar för att hjälpa andra. Och jag tackar Jehova för att han har välsignat mina ansträngningar.

[Bilder på sidorna 24, 25]

Jag hade ofta mer än 15 kilo packning när jag gick de 6 milen till min hemby

[Bild på sidan 25]

Min storebror Paul

[Bild på sidan 26]

Min bror Charles

[Bild på sidan 26]

Tillsammans med några i min familj som nu är Jehovas vittnen