Stora förändringar i landskapet
Stora förändringar i landskapet
FRÅN VAKNA!:S MEDARBETARE I TYSKLAND
”DET krossade nästan min hustrus hjärta att behöva lämna vårt hem. Michaela, vår 11-åriga dotter, tog det också mycket hårt. Men vi hade inget val”, säger Dieter. Handlar det här om en familj som tvingats fly från ett krigshärjat område? Nej, den här familjen bor i ett gruvdistrikt i Tyskland.
Under de senaste 55 åren har omkring 33 000 människor i Rhenlandet i Tyskland fått dela samma öde som Dieter och hans familj. De har blivit förflyttade för att bereda plats för dagbrott där man bryter lignit, eller brunkol. Industrins ökande energibehov gör att man varje år bryter 180 miljoner ton brunkol i dagbrott enbart i Tyskland. Det motsvarar 25 gånger vikten av Cheopspyramiden i Egypten.
Hur påverkar det här landskapet och människorna som bor där? Brockhaus Enzyklopädie uppger: ”Storskalig dagbrottsbrytning medför ofta omfattande folkförflyttning och drastiska förändringar.” * Vi skall se lite närmare på dagbrottsbrytningen i Rhenlandet och hur människor har berörts av den.
Brunkolsbrytning i dagbrott
Området mellan Köln och Aachen i nedre Rhendalen är det största brunkolsfältet i Europa. Det är nästan lika stort som Gotland eller storhertigdömet Luxemburg. Brunkolen finns under markytan och är täckt av lager med grus, sand eller lera, som först måste avlägsnas.
För att avlägsna de överliggande jordlagren och komma åt brunkolen använder man skophjullastare. På en dag kan en enda skophjullastare fylla 16 000 lastbilar. För att förhindra att sidorna rasar in när dagbrottet blir djupare gör man horisontella avsatser, så kallade pallar. På bilden här ovan kan du se de jättelika skophjullastarna som arbetar på pallarna. De är bland världens största maskiner. Med sina 95 meter är de nästan lika höga som ett trettiovåningshus.
När jordmassorna har grävts upp, förs de bort med hjälp av bandtransportörer. Försök tänka dig in i hur mycket som måste transporteras. För varje kubikmeter kol som bryts i Rhenlandet måste mer än sex kubikmeter jordmassor avlägsnas. Det går undan på bandtransportörerna – vi skulle få svårt att hänga med även om vi cyklade. Bandtransportörerna sammanstrålar vid en
uppsamlingsplats. Därifrån transporteras de olika materialen till kolförråd, lastas på järnvägsvagnar och förs till kraftverk eller förvaras på en upplagsplats. Det mesta av brunkolen förs till kraftverk där den används för att producera elektricitet.Så långt det är möjligt använder man de överliggande jordlagren till att fylla igen brotten. Maskinerna som används när man fyller igen ett dagbrott sprider ut jorden lager för lager till dess brottet är fyllt. Resterande jordmassor samlas i högar som kan bli 200 meter höga. Det är en verklig utmaning för landskapsarkitekterna att få jordhögarna att smälta in i landskapet och göra dem användbara för jord- och skogsbruk.
Sänkning av grundvattennivån
Brytning i dagbrott medför oundvikligen stora ingrepp i landskapet och i naturens kretslopp. För att hålla dagbrottet torrt sänks grundvattennivån så att den är under brottets lägsta nivå. Den mängd vatten som varje år pumpas upp i Tyskland i det här syftet skulle kunna fylla hela Berlins vattenbehov under tre och ett halvt års tid. Det stora vattenuttaget oroar miljövårdare, som i synnerhet är bekymrade över hotet mot den närbelägna naturparken Maas-Schwalm-Nette, som ligger på gränsen mellan Tyskland och Nederländerna. Parken, som är en naturlig våtmark, är hemvist för många växter och fåglar.
Ansvariga för dagbrottsbrytningen har försäkrat att det inte finns någon anledning till oro. För att ersätta det vatten som pumpas upp under brytningen låter man vatten sippra ner i marken inte långt från brottet. Detta gör man delvis med hjälp av speciella brunnar. På det sättet hoppas man förhindra att området torkar ut.
Ett nytt landskap tar form
Jorden förändras hela tiden. Omkring 25 miljarder ton sediment förs ut i haven varje år utan att vi lägger märke till det. Men för en person som står och tittar ut över kanten på ett dagbrott är förändringarna i landskapet mer uppenbara. Här tar ett nytt landskap form. Vad har det inneburit för kolområdet i Rhenlandet?
I området mellan Köln och Aachen har platser där man tidigare brutit kol återställts och blivit jordbruksmark, skogar och parker. Dessutom har man avlett vattendrag och dragit om vägar och järnvägar. Lignite Mining in the Rhineland förklarar: ”[Landåtervinning] handlar inte om att försöka reproducera naturen. Människan kan bara hjälpa naturen på traven. Den största delen av arbetet gör naturen själv.” Hittills har mer än 65 procent av området blivit användbart igen och är till största delen jordbruksmark. För det ändamålet har ett två meter djupt bördigt matjordsskikt fördelats så jämt som möjligt över utgrävningsjorden. Under flera års tid brukades jorden av företagsägda lantbruk, och först därefter gjordes området tillgängligt för andra jordbrukare.
Delar av de nya skogarna och konstgjorda sjöarna har blivit naturvårdsområden som skyddas enligt lag. En del utrotningshotade
arter har till och med etablerat sig i de återställda områdena. Den utsökta aspfjärilen och trastsångaren är bara två av dem. Dessutom växer till exempel vattenbläddra och johannesnycklar här. Invånarna i Köln och Bonn har upptäckt att det före detta dagbrottet är ett ställe där de kan vila och koppla av.Att börja om på nytt
En av de största utmaningarna i samband med brytning av kol i dagbrott är att alla människor som bor rakt ovanför kolfyndigheten måste flytta. Hela samhällen måste flytta innan brytningen kan påbörjas.
Folkförflyttning kräver omfattande planering som börjar 10 till 15 år i förväg. Man försöker att inte splittra samhällen när de flyttas till en ny plats. Erfarenheten har visat att omkring hälften av dem som berörs vill ha kvar så mycket som möjligt av det gamla, medan andra ser förflyttningen som en möjlighet att börja om på nytt någon annanstans. De som tvingas flytta blir kompenserade, men det går inte att sätta ett pris på allt. Hur kan man kompenseras för förlusten av en vacker utsikt från vardagsrummet eller den nära gemenskap man har med sina grannar? Allt kan vara annorlunda på det nya stället.
Det handlar inte bara om att flytta hus – gruvdriften förändrar miljön för alltid. Föräldrar kan inte längre visa sina barn var de växte upp och var de gick i skolan. Barndomshemmet är borta för alltid. Hur klarar människor av den här situationen? Vakna! har intervjuat några av dem.
Friedhelm bor i en by som skall flyttas. Vid hans ålder är det ingen tilltalande tanke att behöva bygga ett hus för andra gången. ”Vi lärde oss mycket när vi byggde det första huset, men vi har inte längre krafter att bygga ett nytt hus”, säger Inge, hans hustru. Att bygga ett nytt hus, och kanske bo på en byggarbetsplats under flera års tid, är inte lätt.
Werner och Margarethe tror att de flesta vinner ekonomiskt på en förflyttning. Men en del grupper – äldre, jordbrukare och egna företagare – drabbas hårdare än andra. För somliga som har ett eget företag kan det helt enkelt vara för dyrt att börja om på ett nytt ställe. En jordbrukare som fick flytta för över 20 år sedan har drivit sitt nya jordbruk på återställt land sedan dess. Han säger att han tycker att det hela har utvecklats relativt bra. Hans inställning är: ”Gör det bästa möjliga av situationen, man kan ändå inte vrida klockan tillbaka.”
Det är verkligen sant. Med tiden började Dieter och hans familj, som nämndes i inledningen, känna sig hemma på den nya platsen. De är bara tre av alla dem som av egen erfarenhet kan säga: Dagbrottsbrytning för med sig stora förändringar för landskapet och för de människor som bor där.
[Fotnot]
^ § 5 Dagbrottsbrytning och dess påverkan på miljön är på sina håll en politisk fråga. Vakna! intar en neutral ståndpunkt i sådana frågor.
[Bild på sidan 21]
En skophjullastare gräver efter brunkol
[Bildkälla]
Rheinbraun AG
[Bilder på sidan 23]
Ett dagbrott fylls med bördig jord
Ett före detta dagbrott
[Bildkälla]
Alla bilder: Rheinbraun AG