Gå direkt till innehållet

Gå direkt till innehållsförteckningen

Svårigheterna under krigsåren förberedde mig för livet

Svårigheterna under krigsåren förberedde mig för livet

Svårigheterna under krigsåren förberedde mig för livet

BERÄTTAT AV ERNST KRÖMER

”Det här är ert rum.” Med de orden hälsades min kamrat och jag välkomna till Gabon i Västafrika. Det fanns bara plats för en madrass. Vi bodde i det rummet i sex månader.

LIVET på en lantgård under andra världskriget förberedde mig för att klara av svåra förhållanden. Efter krigsutbrottet 1939 dröjde det inte länge förrän Nazityskland ockuperade Polen. Jag var fyra år då. Vår familj bestod av mina föräldrar, min yngre bror och syster och mina två äldre systrar. Far varnade oss och sade att vi skulle bereda oss på svåra tider om Tyskland förlorade kriget.

Vi bodde i Löwenstein, en liten tysk by i Niederschlesien, som nu är en del av Polen. På vår gård, som var ungefär 25 hektar, odlade vi säd och födde upp boskap. Far arbetade också som administratör för bönderna i området. När nazisterna tog över kontrollen, anlitade de far för att organisera böndernas insatser i kriget.

Far hade tjänat i kavalleriet under första världskriget, men tack vare att han nu arbetade under nazisternas ledning slapp han att bli inkallad. Mina föräldrar hade för länge sedan begärt sitt utträde ur kyrkan, eftersom de var besvikna över prästernas agerande under första världskriget. Som en följd av detta växte jag upp utan något intresse för religion.

Jag började skolan 1941, men jag hatade den och tyckte att det fanns intressantare saker att göra än att titta på en svart tavla. I början av 1945, bara några månader innan kriget slutade, blev Breslau (nu Wrocław), den största staden i Niederschlesien, belägrat av ryssarna. En lördagskväll kunde vi se hur staden, närmare fem mil bort, var helt upplyst av granateld och explosionerna från de bomber som flygplanen släppte. Inom kort blev vi tvungna att fly upp bland bergen. När kriget var slut återvände vi hem till Löwenstein.

Efterkrigstiden

Tiden efter kriget var fruktansvärd. Kvinnor blev våldtagna, och plundring hörde till vardagen. De flesta av våra boskapsdjur blev stulna.

Far arresterades i juli 1945. Efter att ha utsatts för brutala förhör i sju nätter släpptes han. Tre månader senare blev han återigen arresterad och bortförd. Efter det återsåg vi honom aldrig. Två polska män tog över vår gård och gjorde anspråk på äganderätten. I april 1946 fick alla tyska invånare i byn order om att ge sig i väg och ta med sig bara det de kunde bära.

Mor, som hade varit beredd på det här, greps inte av panik. Hon hade en stor hjulförsedd korg som innehöll sängkläder, och vi andra hade var sin ryggsäck som var fylld med det vi behövde. Den polska milisen föste in oss i boskapsvagnar – 30 personer i varje vagn. Omkring två veckor senare kom vi fram till vår destinationsort i nordvästra Tyskland, inte långt från Nederländerna.

Myndigheterna anvisade vår familj, inbegripet våra släktingar – allt som allt 19 personer – att bo i två rum på en lantgård som låg ungefär åtta kilometer från Quakenbrück. Så småningom blev några i vår utvidgade familj placerade hos andra bönder, och vi blev mindre trångbodda.

Mor gjorde stora uppoffringar för oss barn, ofta genom att hon gav oss sin mat. Vi hade brist på ved den första vintern. Väggarna och taket var täckta med ett tjockt lager is, och rummen såg ut som isgrottor. Vi klarade oss tack vare att vi hade varma sängkläder.

Vi får kontakt med Jehovas vittnen

År 1949 fick mor ett nummer av Vakttornet av en av mina fastrar. I en av artiklarna påmindes hon om hur hon under kriget hört Hitler i ett radiotal fördöma ”en avföda”, en grupp människor, som förutsade Tysklands fall. Mor hade undrat vilka de här människorna var. När hon läste Vakttornet och fick reda på att de var Jehovas vittnen, väcktes hennes intresse, och hon bestämde sig för att studera Bibeln tillsammans med dem.

En dag i april 1954 träffade jag det gifta par som studerade med mor. Efter studiet tackade jag ja till broschyren Kan du få leva för evigt i lycka på jorden? och en prenumeration på tidskriften Vakttornet. Jag läste broschyren och blev övertygad om att jag hade funnit sanningen. Jag gav den därför till min arbetsgivare för att hon också skulle få läsa den. När jag frågade vad hon tyckte om den, sade hon: ”Innehållet är mycket tilltalande, men det är alldeles för bra för att vara sant. Jag kan helt enkelt inte tro på det.”

”Jag är i alla fall säker på att det här är sanningen”, svarade jag, ”och jag vill leva efter den.” Hon skakade på huvudet och sade: ”Det här budskapet passar en mild person. Du är alldeles för vild för att bli ett vittne.” Men jag började göra förändringar i livet.

Det fanns inga vittnen i området där jag bodde, men jag studerade på egen hand och cyklade ungefär en mil varje vecka för att vara med vid deras möten. Längre fram var jag med vid en kretssammankomst, där flera församlingar av Jehovas vittnen var samlade för tillbedjan. Där tog jag för första gången del i att förkunna offentligt. Och det dröjde inte länge förrän jag gjorde det regelbundet. Den 14 juli 1954 blev mor och jag döpta. Längre fram, vid 80 års ålder, blev också min mormor ett vittne.

Mitt arbete på gården var alltför tidskrävande, så jag slutade och fick anställning vid ett skogsreservat. Vår familj flyttade senare till Reutlingen, en liten stad i närheten av Stuttgart. Det var medan vi bodde där som även min yngre syster, Ingrid, blev ett vittne, det enda av mina syskon som har blivit det.

Jag börjar i heltidstjänsten

År 1957 fick mor till slut en juridisk bekräftelse på att far var död. Tack vare det kunde hon få änkepension, vilket gjorde att hon klarade sig utan mitt ekonomiska stöd. I och med att jag inte längre hade någon sådan förpliktelse tog jag ett deltidsarbete och började som pionjär i april 1957. Längre fram fick jag en inbjudan att tjäna som pionjär med särskilt uppdrag. När en av mina medförkunnare fick reda på det bad han mig komma till sitt kontor och sade: ”Jag är säker på att du kan behöva lite hjälp.” Han gav mig 500 tyska mark. De räckte för att jag skulle kunna köpa de kläder jag behövde, och jag hade ändå 200 mark kvar.

År 1960 ställde jag mig till förfogande för att tjäna i Österrike, där jag fick förkunna i det lilla samhället Scheibbs och en kort tid i staden Linz. Men senare samma år råkade jag ut för en motorcykelolycka och bröt höger ben. Efter en rad operationer kunde jag fortsätta på mitt tilldelade distrikt. Men 1962 blev jag tvungen att återvända till Reutlingen för att reda ut en del immigrationsproblem. Under tiden jag var där fick jag genomgå ännu en operation för att avlägsna ett metallstift som hade satts in i benet. Jag gjorde ett uppehåll i pionjärtjänsten i sex månader för att arbeta och tjäna ihop pengar till sjukvårdskostnaderna.

När en resande tillsyningsman besökte den församling som jag tillhörde, föreslog han att jag skulle ansöka om att få komma till Jehovas vittnens avdelningskontor som då låg i Wiesbaden i Tyskland. Jag gjorde som han föreslog, och två veckor senare fick jag ett telegram med beskedet att jag kunde komma så snart som möjligt. En vecka senare, i maj 1963, kom jag till det tyska avdelningskontoret, som kallas Betel, och fick arbeta med att trycka tidskrifter vid en rotationspress.

Jag antar nya utmaningar

Betel var den bästa plats jag någonsin hade bott på, och jag anpassade mig snabbt till det krävande arbetet. År 1965 reste jag till Spanien och tog i hemlighet med mig biblisk litteratur, eftersom förkunnararbetet var förbjudet där. Den resan gjorde att jag ville lära mig ett nytt språk, och jag valde engelska. Jag tog vara på varje tillfälle att förbättra mina språkkunskaper. Ungefär vid den här tiden bildades den första engelska gruppen i Tyskland, och jag förenade mig med den. Första gången som jag studerade Vakttornsstudieartiklarna på engelska tog det sju timmar. Nästa gång tog det bara fem timmar, och då tyckte jag att jag hade gjort framsteg.

År 1966 blev jag inbjuden till Gileadskolans 43:e klass, en skola i USA vars syfte är att förbereda Jehovas vittnen för missionärsarbete. Efter avslutningen i april 1967 förordnades Günther Reschke och jag att tjäna i Gabon i Västafrika. När vi anlände till Libreville, huvudstaden i Gabon, bodde vi i det pyttelilla rum som beskrivs i inledningen, och våra kläder hängde vi i matrummet. Sex månader senare flyttade vi till ett annat missionärshem.

Min största utmaning i Gabon var att lära mig franska. Till slut, efter mycket möda, kunde jag i någon mån behärska språket. År 1970 blev så vårt förkunnararbete i Gabon plötsligt förbjudet, och vi missionärer fick två veckor på oss att lämna landet.

Vidare till Centralafrikanska republiken

Jag och andra missionärer förordnades att tjäna i Centralafrikanska republiken. Landets officiella språk var franska, men för att kunna förkunna för det stora flertalet var vi tvungna att lära oss sango. Vi skickades i väg för att öppna ett missionärshem i staden Bambari, närmare 30 mil från huvudstaden, Bangui. I Bambari fanns varken elektricitet eller rinnande vatten, men de två församlingarna där behövde vår hjälp. Mina erfarenheter från krigstidens Europa gjorde att det inte var så svårt för mig att klara av levnadsförhållandena i Bambari och på de andra platserna som vi därefter flyttade till.

Efter två år i Bambari blev jag förordnad att besöka församlingar som resande tillsyningsman. Det fanns ungefär 40 församlingar i landet, och jag stannade en vecka i var och en av de församlingar som jag hade förordnats att besöka. Jag hade en liten bil, men när grusvägarna blev alltför dåliga använde jag allmänna transportmedel.

Bangui var det enda stället i landet där man kunde få sin bil reparerad. Eftersom mitt förordnande krävde att jag gjorde långa resor, köpte jag några reparationshandböcker, skaffade en del verktyg och utförde de flesta reparationer själv. En gång gick lagerhuset till ett stödlager på kardanaxeln sönder, vilket gjorde att bilen inte gick att köra. Jag var ungefär sex mil från närmaste bebyggelse, så jag gick ut i skogen och högg av en bit av ett hårt träslag och gjorde ett nytt lagerhus. Jag använde mängder med smörjfett och höll det hela på plats med hjälp av metalltråd och kunde fortsätta min resa.

Det var en särskild utmaning att tjäna i bushen, eller på landsbygden, eftersom det vanligtvis bara var ett fåtal som kunde läsa och skriva. I en församling fanns det bara en enda person som kunde läsa, och han hade ett talfel. Den veckan var Vakttornsstudieartikeln ovanligt svår, men det var trosstärkande att se församlingens uppriktiga ansträngningar när det gällde att förstå de detaljer som behandlades.

Efteråt frågade jag vännerna i gruppen hur de kunde få behållning av mötena när de inte till fullo förstod allt. Svaret jag fick var underbart: ”Vi blir uppmuntrade av varandra.” (Hebréerna 10:23–25)

Trots att många av mina kristna bröder inte var läs- och skrivkunniga, lärde de mig mycket om livet. Jag kom att inse värdet av Bibelns råd att sätta andra högre än sig själv. (Filipperna 2:3) Mina afrikanska bröder lärde mig verkligen mycket om kärlek, omtänksamhet och gästfrihet och om att överleva ute i bushen. Avslutningsorden av broder Nathan Knorr på min Gileadexamen har kommit att få en mycket större innebörd för mig. Han sade: ”Vi skall vara ödmjuka och aldrig tro att vi vet allt. Det gör vi inte. Vi har så mycket att lära oss.”

Livet i den afrikanska bushen

Under mina besök i de olika församlingarna bodde jag hos de inhemska bröderna. Den vecka som jag var på besök var det ofta någon form av fest, särskilt för barnen. Det berodde på att värdförsamlingen brukade jaga eller fiska och göra en särskild ansträngning för att det skulle finnas gott om mat åt alla.

I och med att jag bodde hos bröderna i deras hyddor fick jag smaka på allt från termiter till elefantkött. Apa stod regelbundet på menyn. Vildsvin och piggsvin smakade särskilt gott. Det var naturligtvis inte fest varje dag. Till att börja med tog det ett tag innan jag hade vant mig vid den här dieten, men när jag väl hade gjort det kunde magen smälta nästan allt som jag blev serverad. Jag lärde mig att det är bra för magen att äta papaya med kärnorna i.

I bushen får man räkna med att allt kan hända. Vid ett tillfälle blev jag misstänkt för att vara en mammy-water, som tros vara en död persons ande som går igen och lever i vattnet. Människor tror att den kan slå omkull och dränka en människa. Så en gång när jag gick upp ur vattnet efter att ha badat, fick en flicka som kom för att hämta vatten syn på mig, och hon sprang skrikande därifrån. När en medbroder försökte förklara att jag inte var någon ande utan att jag var på besök för att förkunna, kunde de inte tro det. Deras argument var: ”En vit man skulle aldrig komma hela vägen hit ut till bushen.”

Det hände ofta att jag sov ute i det fria, eftersom luften var så frisk. Jag hade alltid med mig ett moskitnät, för det skyddade även mot ormar, skorpioner, råttor och annat. Det hände flera gånger att jag blev utsatt för en invasion av vandrarmyror, men moskitnätet skyddade mig. En natt riktade jag min ficklampa mot nätet och såg att det var täckt av myror. Jag lade snabbt benen på ryggen, eftersom myrorna, trots att de är små, till och med kan ta död på lejon.

Medan jag var i den södra delen av Centralafrikanska republiken, i närheten av Kongofloden, förkunnade jag för pygméerna, vilka i hög grad är beroende av det jorden ger. De är jaktexperter och vet vad som går att äta och vad som inte går att äta. En del av dem talade sango och ville gärna lyssna till Bibelns budskap. De brukade samtycka till att vi skulle komma tillbaka, men när vi gjorde det upptäckte vi att de hade flyttat till något annat ställe. Det var inga pygméer som blev Jehovas vittnen just då, men jag fick senare reda på att några av dem blev det i Republiken Kongo.

Jag tjänade som kretstillsyningsman i Centralafrikanska republiken i fem år. Jag reste över hela landet och besökte huvudsakligen församlingar ute i bushen.

Vid avdelningskontoret i Nigeria

I maj 1977 blev jag inbjuden att tjäna vid Jehovas vittnens avdelningskontor i Lagos i Nigeria. I det här landet, som är det mest tättbefolkade landet i Afrika, fanns det då nästan 100 000 Jehovas vittnen, och ungefär 80 personer arbetade vid avdelningskontoret. Jag fick till uppgift att arbeta i bilverkstaden, vilket bland annat innebar att hålla fordonen i gott skick.

År 1979 fick jag åter arbeta med jordbruk, det slags arbete som jag hade haft under min uppväxt i Europa. Gården där maten till medarbetarna vid avdelningskontoret odlades låg vid staden Ilaro, omkring åtta mil från Lagos. Där lärde jag mig att det är stor skillnad mellan att bruka jorden i en tropisk regnskog och att göra det i Europa. Efter att ha arbetat där i tre och ett halvt år kom jag tillbaka till Lagos och till arbetet i bilverkstaden.

År 1986 blev jag förflyttad till Igieduma, omkring 36 mil från Lagos, där ett stort nytt avdelningskontor höll på att byggas. Anläggningen överlämnades i januari 1990. I anläggningen ingår ett tryckeri, en mindre lantgård och bostadshus som har plats för över 500 personer. Den ligger på en 60 hektar stor tomt, omgiven av en nästan två meter hög mur. För närvarande har jag tillsyn över gården och skötseln av tomten och har till min hjälp en arbetsstyrka på ungefär 35 personer.

Jag har nu bott i Nigeria i omkring 27 år, och jag har verkligen tyckt om mina olika arbetsuppgifter vid avdelningskontoret. Jag är mycket glad över att min mor har förblivit trogen mot Jehova och att min yngre syster, Ingrid, som var pionjär med särskilt uppdrag i 14 år, fortfarande tjänar Jehova tillsammans med sin man.

Trots alla utmaningar har jag verkligen uppskattat att få tjäna Jehova och mina andliga bröder i Västafrika. Jag är tacksam över att jag hittills har haft god hälsa, och jag ber om att jag skall kunna behålla den och kunna fortsätta att aktivt tjäna vår store Gud, Jehova.

[Karta på sidan 21]

(För formaterad text, se publikationen)

Nigeria

Centralafrikanska republiken

Gabon

[Bildkälla]

Mountain High Maps® Copyright © 1997 Digital Wisdom, Inc.

[Bild på sidan 18]

Tillsammans med min mor, Gertrud, och min syster Ingrid 1939

[Bild på sidan 20]

I missionärstjänsten i Gabon

[Bild på sidan 20]

I Centralafrikanska republiken bodde jag i byar som den här