Gå direkt till innehållet

Gå direkt till innehållsförteckningen

Den ständiga kampen för bättre hälsa

Den ständiga kampen för bättre hälsa

Den ständiga kampen för bättre hälsa

JOANNE som bodde i New York hade tuberkulos. Men hon var inte ett typiskt tuberkulosfall. Hon hade en form av tuberkulos med en muterad bakteriestam som är resistent mot praktiskt taget alla läkemedel och som leder till döden för hälften av de drabbade. Men ändå gick hon inte till sin läkare regelbundet, och hon hade redan hunnit smitta andra. ”Hon borde låsas in!” sade hennes frustrerade läkare.

Tuberkulos är en mycket gammal dråpare. Miljoner människor har lidit och dött av sjukdomen. Man har funnit spår av den hos mumier i det forntida Egypten och Peru. Varje år dör omkring två miljoner människor på grund av tuberkulosstammar som åter har dykt upp.

I en hydda i Afrika låg Carlitos i sin säng med svetten pärlande i pannan. Malaria hade gjort honom så svag att han inte ens orkade gråta längre. Hans oroliga föräldrar hade inga pengar till medicin, och det fanns ingen läkarmottagning i närheten där deras lille son kunde få vård. Febern gav inte med sig, och han dog inom två dygn.

Närmare en miljon barn som Carlitos dör varje år på grund av malaria. I östafrikanska byar får barn varje månad i genomsnitt 50 till 80 bett av myggor som bär på malaria. De här myggorna sprider sig till nya områden, och malariamedel är inte längre lika effektiva. Uppskattningsvis 300 miljoner människor lider av akut malaria.

Kenneth, en 30-årig man som bodde i San Francisco i Kalifornien, sökte läkarhjälp för första gången 1980. Han led av diarré och trötthet. Ett år senare var han död. Trots att han fick specialistvård tynade han bort och dog till sist i lunginflammation.

Två år senare och 1 600 mil från San Francisco började en ung kvinna i norra Tanzania få liknande symtom. Inom några veckor kunde hon inte längre stå på benen, och strax därefter var även hon död. Tydligen var det en man som sålt tyger, bland annat ett med namnet Juliana i mönstret, som smittat henne och andra kvinnor i byn. Byborna kallade därför den mystiska sjukdomen ”Julianas sjukdom”.

Både Kenneth och den här kvinnan i Tanzania led av samma sjukdom: aids. I början av 1980-talet, när läkarvetenskapen tycktes ha fått kontroll över de farligaste mikroberna, dök den här sjukdomen upp som ett nytt hot mot mänskligheten. Inom tjugo år hade aidspandemin börjat få samma omfattning som den farsot som svepte över Eurasien på 1300-talet – en farsot som Europa aldrig har kunnat glömma.

Digerdöden

Utbrottet av den farsot som kallades stora döden kan spåras tillbaka till 1347, då ett skepp från Krim anlände till Messina på Sicilien. Förutom den ordinarie lasten fanns också pesten ombord. * Snart spreds pesten, digerdöden, över hela Italien.

Följande år beskrev Agnolo di Tura från Siena i Italien fasorna i sin hemstad: ”I maj slog döden till i Siena. Den var fasansfull och förskräckande. Offren dog nästan omedelbart. De dog i hundratal, dag som natt. Jag begravde mina fem barn med mina egna händer, och många andra fick göra likaledes. Ingen grät, oavsett förlust, då nästan alla väntade sig döden. Det var så många som dog att alla trodde att det var världens undergång.”

Vissa historiker menar att pesten spred sig över Europa inom loppet av fyra år och att omkring en tredjedel av Europas befolkning miste livet, kanske mellan 20 och 30 miljoner människor. Till och med på en så avlägset belägen ö som Island dog en stor del av befolkningen. När det gällde Fjärran Östern sägs det att befolkningen i Kina, på grund av pesten och den hungersnöd som följde den i spåren, minskade från 123 miljoner i början av 1200-talet till 65 miljoner under 1300-talet.

Ingen tidigare epidemi, inget tidigare krig och ingen tidigare hungersnöd hade någonsin orsakat ett så omfattande lidande. ”Det var en katastrof utan dess like i människans historia. Från en fjärdedel till uppemot hälften av befolkningen i Europa, Nordafrika och delar av Asien dog”, sägs det i boken Man and Microbes.

Nord- och Sydamerika undkom pestens härjningar tack vare det isolerade läget mot resten av världen. Men när fartyg började färdas över Atlanten blev det snart slut på friden. På 1500-talet bröt en våg av epidemier ut i Amerika, och de visade sig rentav vara mer dödliga än pesten.

Smittkoppor drabbar Amerika

Columbus kom till Västindien 1492. Han beskrev urbefolkningen och sade att de hade ett trevligt utseende med fina drag, var av medellängd och hade muskulösa kroppar. Men trots att de såg friska och starka ut var de mottagliga för sjukdomar från Europa.

År 1518 bröt en smittkoppsepidemi ut på ön Hispaniola. Indianbefolkningen hade aldrig utsatts för smittkoppor, och följderna blev katastrofala. En spanjor som var ögonvittne beräknade att det bara var tusen som överlevde på ön. Epidemin spred sig snart till Mexico och Peru med samma resultat.

På 1600-talet, när nybyggare kom till det som nu är Massachusetts i Nordamerika, upptäckte de att smittkoppor i princip hade tömt området på invånare. ”Urinnevånarna har nästan allesammans dött av smittkoppor”, skrev John Winthrop, som var ledare för de nybyggare som kom till Massachusetts.

Andra epidemier följde på smittkoppsepidemin. Enligt en källa hade sjukdomar som oavsiktligt förts in i landet av människor från andra länder utplånat 90 procent av befolkningen i Nord- och Sydamerika inom ett århundrade efter Columbus ankomst. Befolkningen i Mexico minskade från 30 till 3 miljoner och i Peru från 8 miljoner till en miljon. Indianerna var naturligtvis inte de enda som föll offer för smittkoppor. ”Under människans historia har smittkoppor tagit hundratals miljoner människors liv, långt fler än alla de som dog av pest ... och i krig under 1900-talet sammantaget”, sägs det i boken Scourge—The Once and Future Threat of Smallpox.

Kriget ännu inte vunnet

Nu för tiden kanske man tycker att de fruktansvärda pest- och smittkoppsepidemierna hör till de avslutade kapitlen i historien. Under 1900-talet vann människan många slag i kriget mot infektionssjukdomar, särskilt i industriländer. Läkare upptäckte orsakerna till de flesta sjukdomarna, och de upptäckte också sätt att bota dem. (Se rutan här nedan.) Nya vacciner och ny antibiotika verkade nästan vara mirakelmediciner som kunde ta kål på till och med den mest envisa sjukdom.

Men dr Richard Krause, tidigare ansvarig för ett institut för allergi- och infektionssjukdomar i USA, säger: ”Sjukdomar är en lika säkert återkommande företeelse som död och skatter.” Tuberkulos och malaria är inte utrotade. Och aidspandemin har varit en grym påminnelse om att svåra sjukdomar fortfarande hemsöker världen. ”Infektionssjukdomar fortsätter att vara den främsta dödsorsaken i världen, och så kommer det att förbli under en lång tid framöver”, sägs det i boken Man and Microbes.

Vissa läkare befarar att trots de enastående landvinningar som gjorts i kampen mot sjukdomar under de senaste årtiondena, är framstegen kanske endast tillfälliga. ”Farorna med infektionssjukdomar har inte minskat – de ökar”, säger epidemiologen Robert Shope. Följande artikel kommer att förklara varför.

[Fotnot]

^ § 10 Det fanns olika former av pest, som böldpest och lungpest. Loppor, som i huvudsak hade råttor som värddjur, spred böldpest, och små luftburna droppar från infekterade personer spred oftast lungpest.

[Infälld text på sidan 5]

Inom tjugo år hade aidspandemin börjat få samma omfattning som den farsot som svepte över Eurasien på 1300-talet

[Ruta/Bilder på sidan 6]

Kunskap kontra vidskepelse

Under 1300-talet, när pesten hotade påvens hov i Avignon, sade hans läkare till honom att planeterna Saturnus, Jupiter och Mars som stod i konjunktion i vattumannens tecken var den främsta orsaken till farsoten.

Omkring fyra hundra år senare gick George Washington till sängs med halsont. Tre framstående läkare behandlade infektionen genom att tappa honom på två liter blod. Inom bara några timmar var han död. Åderlåtning var medicinsk praxis i 2 500 år, ända från Hippokrates till mitten av 1800-talet.

Även om vidskepligheter och sedvänjor fördröjde den medicinska utvecklingen, arbetade hängivna läkare hårt för att upptäcka orsakerna till infektionssjukdomar och hitta botemedel mot dem. Här följer några exempel på sådana viktiga medicinska genombrott.

Smittkoppor. År 1798 utvecklade Edward Jenner ett verksamt vaccin mot smittkoppor. Under 1900-talet har vacciner varit effektiva medel för att motverka andra sjukdomar som polio, gula febern, mässlingen och röda hund.

Tuberkulos. År 1882 upptäckte Robert Koch tuberkelbakterien och utvecklade ett test för att diagnostisera sjukdomen. Omkring 60 år senare upptäcktes streptomycin, ett effektivt antibiotikum mot tuberkulos. Det var dessutom effektivt mot böldpest.

Malaria. Från 1600-talet och framåt har kinin, utvunnet från barken på kinaträdet, räddat livet på miljoner människor som lidit av malaria. År 1897 upptäckte Ronald Ross att myggor av släktet Anopheles var bärare av malaria, och man vidtog senare åtgärder för att begränsa beståndet av myggor och på så sätt minska dödligheten i tropiska länder.

[Bilder]

Karta över stjärntecknen (ovan) och åderlåtning

[Bildkälla]

Bilder: Biblioteca Histórica ”Marqués de Valdecilla”

[Bilder på sidan 3]

I dag dör två miljoner varje år på grund av resistenta tuberkulosstammar

[Bildkälla]

Röntgen: New Jersey Medical School–National Tuberculosis Center; foto av man: WHO/Thierry Falise

[Bild på sidan 4]

På en tysk gravyr från omkring 1500 ser man en läkare som bär en mask till skydd mot pesten. Näbben innehöll parfym

[Bildkälla]

Godo-Foto

[Bild på sidan 4]

Den bakterie som orsakade böldpest

[Bildkälla]

© Gary Gaugler/Visuals Unlimited