Havets klipska kameleont

”Polypen andas in dig. Han drar dig till sig och i sig, och bunden, fastgrodd, vanmäktig känner du dig långsamt tömmas i denna förfärliga säck, som är ett vidunder.” – HAVETS ARBETARE, AV VICTOR HUGO.

BLÄCKFISKEN är ett illa beryktat och förtalat djur. Forntida myter och sällsamma berättelser – som den här ovan – har inte gett någon rättvisande bild av den.

Inte ens den enorma stillahavsbläckfisken, som kan mäta upp till 6 meter och väga bortåt 50 kilo, utgör vanligtvis något hot mot människan. På senare år har de otroliga legenderna om detta åttaarmade ”monster” ersatts av fakta. Dykare och marinbiologer har lärt sig mycket om de många bläckfiskarter som finns.

Fånga byte och undvika fiender

I stället för att uppsluka människor livnär sig bläckfiskar, både tioarmade och åttaarmade, huvudsakligen på kräftdjur. De fångar bytet med hjälp av armarna som är försedda med en mängd sugskålar, omkring 200 per arm. Med hjälp av de här sugskålarna kan en liten bläckfisk flytta föremål som väger tjugo gånger dess egen vikt. Vissa bläckfiskar sprutar också gift som nästan omedelbart förlamar bytet. * När den äter river den sönder bytet med sina näbbliknande käkar.

Vad händer om bläckfisken upptäcker att den själv håller på att hamna på menyn? Den har en förvånande svaghet. Dess nästan genomskinliga blåa blod innehåller inte hemoglobin, utan hemocyanin, som har en sämre syrebärande förmåga, och därför blir den fort uttröttad. Men den har speciella förmågor som gör att den kan skydda sig mot sälar, valar och andra rovdjur.

En sådan förmåga är att den kan använda jetdrift. Vid fara skjuter bläckfisken sig bakåt genom att pressa ut vatten från sin kraftiga mantelhåla. En annan flykttaktik som det här sluga djuret utnyttjar är att släppa ut ett moln av bläck, vilket innehåller ett färgämne som inte är lösligt i havsvatten. Utom synhåll kan så bläckfisken fly åt sidan och sätta sig i säkerhet innan bläckmolnet skingras.

En mästare på att kamouflera sig

Bläckfisken föredrar naturligtvis att inte bli jagad alls. Hur kan den då gömma sig för rovdjur? Den berömde havsforskaren Jacques-Yves Cousteau skrev:  ”I Marseille, där vi började spela in filmen om bläckfiskarna, påstod de flesta dykarna att där överhuvudtaget inte fanns några, åtminstone inte nu längre. Bläckfiskarna kamouflerar sig faktiskt så väl att man kan simma sida vid sida med dem utan att se dem.” Hur lyckas bläckfiskarna utföra en sådan bedrift?

En fullvuxen bläckfisk har upp till två miljoner kromatoforer, eller färgceller, i huden – så många som 200 per kvadratmillimeter. Varje färgcell innehåller antingen rött, gult eller svart pigment, och genom att låta de omkringliggande musklerna dra ihop sig eller slappna av kan bläckfisken på bara ett par sekunder förändra sin hudfärg eller visa upp olika färgmönster.

Ironiskt nog verkar bläckfisken sakna färgseende. Trots det skiftar hudfärgen i en skala som innehåller långt fler färger än rött, gult och svart. Iridoforer, celler som innehåller reflekterande kristaller, bryter ljuset så att bläckfisken kan anta omgivningens färg. Och detta är inte allt. När en bläckfisk gömmer sig vid ett korallrev, kan den ändra strukturen på sin hud. I vanliga fall är huden slät, men i det här fallet drar den ihop huden så att den blir skrovlig och smälter ihop med korallernas taggiga yta.

Tar god vård om sitt hem

Det är inte förvånande att det kan vara svårt att upptäcka ett bläckfiskbo. Bläckfiskarna bygger för det mesta sina bon i skrevor och under stora stenar och använder sig av vad som finns till hands – tak och väggar kan vara gjorda av stenar, metallbitar, snäckskal, bitar från förlista skepp och skräp som kastats i havet.

När bläckfisken har byggt färdigt boet håller den mycket god ordning. Den sprutar ut vattenstrålar för att jämna till sandgolvet i boet, och efter måltiderna slänger den ut alla rester. För att testa djurets förmåga att hålla ordning gjorde Cousteaus dykarteam ett experiment. De tog bort några stenar i muren runt boet. Vad gjorde bläckfisken? Jo, långsamt, sten för sten, byggde den upp muren igen! Cousteau skrev: ”Så byggde han upp sin mur på nytt, ... tills den såg exakt likadan ut som den mur dykarna förstört.” Bläckfiskarna är kända för att hålla hemmet rent och prydligt. Om dykare får syn på ett bo där det har samlats sand eller skräp, så vet de att boet är tomt.

Honans sista hem

Det sista och viktigaste hemmet för en bläckfiskhona är vanligen det bo där hon tar hand om sin avkomma. Efter parningen, då hanen överför ett spermiepaket som lagras i honan till äggläggningen, kan hon leta i flera veckor tills hon hittar ett lämpligt bo. Därefter förstärker hon boet och klistrar fast klasar med tusentals ägg i taket. Den blåringade bläckfisken däremot bygger inget sådant bo. Honan föredrar det öppna havet där hennes färger syns lätt. De klara färgerna signalerar att  hon är giftig, vilket gör att rovdjuren håller sig på betryggande avstånd.

Bläckfiskhonan tar verkligen sin modersroll på allvar. När hon har lagt sina ägg tar hon sig inte ens tid att äta. Hon skyddar i stället sina ägg, rengör dem och förser dem med syre, förstärker boet och intar försvarsställning för att skydda äggen mot rovdjur. När bläckfiskhonans ägg har kläckts kommer hon att dö, men hon vårdar dem in i det sista. Cousteau sade: ”Aldrig ser man en bläckfiskhona överge sina ägg.”

Hos de flesta bläckfiskarter stiger de nykläckta, pyttesmå ungarna upp till vattenytan som plankton. Många blir uppätna av andra havsdjur. Men efter ett antal veckor återvänder de överlevande till havsbottnen och växer upp till fullvuxna bläckfiskar, med en livslängd på upp till tre år.

Hur intelligenta är de?

När man använder ordet ”intelligens” i samband med djur, menar somliga att det omfattar förmågan att lära sig av erfarenhet och att lösa problem. Lägg märke till vad Cousteau sade om bläckfisken: ”Den iakttar skarpt, har god omdömesförmåga. ... Den är misstänksam och försiktig. Denna rädsla varar dock inte så länge; om man bara inte vill den något illa, så lugnar den ned sig mycket fort. ... För att vinna förtroende hos ett däggdjur på land behöver man i allmänhet mycket längre tid.”

Bläckfiskarna har den mest avancerade hjärnan och de mest avancerade ögonen av alla ryggradslösa djur. Ögonen kan, i likhet med människors ögon, noga ställa in skärpan och anpassa sig till ljusförändringar. Bläckfiskens syncentrum tolkar synintrycken, och detta kombinerat med ett väl utvecklat känselsinne gör att den kan fatta förvånansvärt förståndiga beslut.

Flera forskare rapporterar att de har sett bläckfiskar lära sig att dra korken ur en flaska för att komma åt ett kräftdjur inne i den. Andra har redogjort för bläckfiskens förmåga att räkna ut hur den skall skruva av locket på en burk för att komma åt innehållet. Vid Vancouver Aquarium i Canada lämnade en bläckfisk sin bassäng på natten via ett avloppsrör för att kunna äta fisk i bassängen intill.

Med avseende på bläckfiskens intelligens dras följande slutsats i boken Upptäck naturens hemligheter: ”Vi tror ofta att primater har den högsta intelligensen, men det finns belägg för att den åttaarmade bläckfisken är ett av de intelligentaste djur som finns.”

Bläckfiskens intelligenta beteende påminner oss om de djur, om vilka Bibeln säger att de ”instinktivt är visa”. (Ordspråksboken 30:24) De är verkligen ett skapelsens under. Bland forskare och dykare är bläckfiskens rykte inte längre fläckat av Victor Hugos skräckskildring. De som studerar den här varelsen hyser snarare en djup aktning för denna havets klipska kameleont.

[Fotnot]

[Bild på sidan 15]

En blåringad bläckfisk

[Bildkälla]

© Jeffrey Rosenfeld

[Bild på sidan 16]

En perfekt kamouflerad stillahavsbläckfisk vid ett rev, rakt under munnen på en rovfisk. Ser du bläckfisken?

[Bilder på sidorna 16, 17]

Bläckfiskar skiftar i utseende och färg

[Bild på sidan 17]

Nykläckta, pyttesmå ungar på väg upp till ytan

[Bildkälla]

© Fred Bavendam

[Bildkälla på sidan 16]

Överst till vänster: © Roger T. Hanlon; ovan: © Jeffrey Rosenfeld