Tahiti och sökandet efter paradiset

I flera dagar hade skeppet kastats hit och dit av Stilla havets kraftiga vågor. I den brännheta solen upprepade sjömännen uthålligt samma enformiga rutin och var säkert utleda på det sura vinet, det stinkande vattnet och den ruttna maten. Plötsligt skar ett gällt rop genom luften: ”Land! Land i sikte över babords bog!” Långt bort i fjärran kunde man skönja de vaga konturerna av toppen av en ö. Några timmar senare rådde det inget tvivel om saken. En ö var i sikte.

 Tahiti har varit liktydigt med ordet ”paradis” ända sedan européerna fick syn på ön. Louis Antoine de Bougainville, den franske upptäcktsresanden på 1700-talet som ledde expeditionen som beskrevs i inledningen, skrev senare: ”Jag trodde att jag hade kommit till Edens lustgård.” Nu, över två hundra år senare, fortsätter Tahiti att locka till sig besökare. Likt sina föregångare kommer många för att söka efter paradiset.

Men varför är vi människor så fascinerade av drömmen om paradiset? Och hur kom det sig att Tahiti ansågs vara en uppfyllelse av den drömmen? För att få svar på de här frågorna skall vi gå tillbaka till början av mänsklighetens existens.

Det förlorade paradiset

Det finns goda skäl till att vi tilltalas av ordet ”paradis”. Vi är helt enkelt skapade för att leva i ett paradis! Enligt Bibeln välsignade Gud våra första föräldrar med ett hem som beskrivs som ett ”paradis” – en vacker park eller trädgård. (1 Moseboken 2:8) Den här parken upptog uppenbarligen en del av ett område som kallades Eden, som betyder ”ljuvlighet”. Även om många nutida kännare är benägna att betrakta Eden som en myt, framställer Bibeln det som en historisk verklighet och ger geografiska ledtrådar till var det ursprungligen låg. (1 Moseboken 2:10–14) Två av de floder som beskrivs  – floderna Pison och Gihon – kan inte längre identifieras. Så exakt var trädgården låg är fortfarande en gåta.

Våra första föräldrar gjorde uppror mot Gud, och det ledde till att paradiset gick förlorat för oss alla. (1 Moseboken 3:1–23) Men ändå har människan kvar sin längtan efter ett paradis. Spår av den bibliska skildringen förekommer till och med i många länders mytologi. Grekerna utvecklade myten om en guldålder – en lycklig tid då människorna levde ett behagligt, fridfullt liv.

Många har försökt hitta den för länge sedan förlorade Edens trädgård. En del har sökt efter den i Etiopien – men naturligtvis utan framgång. Enligt en legend fann Brendan, en prästman på 500-talet, paradiset på en ö i sydvästra Atlanten. Enligt andra legender låg paradiset gömt på ett högt berg. Den kände upptäcktsresanden Christofer Columbus kände sig frustrerad över motsägelserna i de här legenderna och klagade: ”Jag har inte funnit och inte heller någonsin läst några skrifter på latin eller grekiska som med säkerhet angett i vilket hörn av världen det jordiska paradiset står att finna.” Han blev längre fram övertygad om att det låg någonstans söder om ekvatorn.

Efter sin tredje resa till Nya världen sade Columbus: ”Det här landet verkar vara det jordiska paradiset, för det passar in på den beskrivning som helgonen och de lärda teologerna har gett och som jag har nämnt.” Men Nya världen visade sig inte vara det paradis som Columbus föreställde sig.

Utopiska framtidsvisioner

Några av de lärda gav ändå inte upp. I stället för att förespråka att man skulle återvända till Eden introducerade de idén om ett framtida paradis, som människor byggt upp. Författare började skriva uppdiktade historier om ”perfekta” samhällen – en välkommen kontrast till de korrupta samhällen de levde i. Men inga av dessa påhittade idealsamhällen var riktigt Edenlika. De här visionärerna gjorde sig ingen föreställning om ett liv i frihet i en oändlig park, utan de drömde om ett effektivt organiserat stadsliknande paradis. På 1500-talet skildrade den brittiske statsmannen sir Thomas More en påhittad resa till ett land som han kallade Utopia, ett namn som betyder ”ingenstans”.

Längre fram byggde författare vidare på Mores tankar och lade till några av sina egna idéer. Sedan dess har en rad europeiska författare målat upp olika beskrivningar av utopiska samhällen. Men inte heller de här ”idealsamhällena” var några ljuvliga trädgårdar. Här försökte man i stället skapa lycka genom organisation och sträng kontroll. Men det i sin tur innebar att människans nyskapande förmåga och frihet hämmades. Enligt Henri Baudet, professor i historia, avslöjar ändå drömmar om utopiska samhällen ”en aldrig avtagande längtan efter ett bättre liv ... och ett rättfärdigare samhälle”.

Tahiti – en legend föds

På 1700-talet erbjöd det outforskade Söderhavet upptäcktsresanden en sista chans att finna ett oupptäckt paradis. Men när Bougainville seglade i väg mot Stilla havet i december 1766, var hans motiv i första hand att utforska och erövra nya kolonier och att öppna nya marknader.

Efter att ha seglat i flera månader kom Bougainville till Tahiti. Han hade inte kunnat kasta ankar vid de andra öarna han hade sett på grund av korallreven. Men Tahiti erbjöd en säker hamn. Där möttes de utslitna sjömännen av ett vänligt folk och ett överflöd av förnödenheter. För de här sjömännen överträffade verkligheten fantasin. Tahiti var inte bara ett tropiskt paradis, utan hade också många drag som påminde om de uppdiktade idealsamhällena.

Tahiti var exempelvis ett ösamhälle, alldeles som de utopiska länder som framställdes i fantasiskildringarna. Dessutom såg ön verkligen ut  som ett paradis. Hundratals strömmande floder och vattenfall låg insprängda i ett ymnigt, andlöst vackert landskap. Den frodiga tropiska vegetationen tycktes växa utan att människorna behövde möda sig. Öns idylliska skönhet förhöjdes ytterligare av det hälsosamma klimatet och frånvaron av andra vanliga tropiska faror. Här fanns det inga ormar, farliga insekter eller aktiva vulkaner.

Sedan var det tahitierna själva – långa, vackra och friska. De tandlösa sjömännen med svullet tandkött till följd av skörbjugg blev imponerade av tahitiernas vita tänder. Dessutom var invånarna glada till sin läggning, och genom sin gästfrihet vann de snabbt sjömännens hjärtan. Det föreföll också, åtminstone vid ett ytligt betraktande, som om tahitierna var jämställda – en av grunderna i den utopiska litteraturen. Fattigdom var ett okänt begrepp. Tahitierna levde utan sexuella restriktioner. Så därför kunde sjömännen ha omoraliska förbindelser med några av de vackra tahitiska kvinnorna.

Ja, för Bougainville och hans besättning tycktes Tahiti vara det återvunna Eden. Bougainville lämnade därför ön, ivrig att få berätta för världen om det paradis han hade hittat. När han hade fullbordat sin tre år långa resa runt jorden, publicerade han en berättelse om sina äventyr. Boken blev en bästsäljare, och den gav upphov åt myten om att den här exotiska ön var fulländad på alla sätt. Paradiset hade gått förlorat, men det verkade som om Tahiti var paradiset nu!

Farorna med myter

Men myter stämmer sällan med verkligheten. Tahitierna led av sjukdomar och dog precis som alla andra. I stället för att vara jämställda levde de i en strikt, och ibland despotisk, social hierarki. De utkämpade stamkrig, och det förekom människooffer. Tahitierna var som människor i allmänhet, och alla var inte påfallande vackra eller stiliga. Och historikern K. R. Howe tror att de kvinnor som Bougainvilles män träffade på antagligen hade ”blivit beordrade att prostituera sig” för att inkräktarna skulle hålla sig lugna.

Ändå växte myten om ”det nyvunna paradiset”. Författare och konstnärer, som den franske målaren Paul Gauguin, strömmade dit. Gauguins färgstarka bilder av livet på Tahiti bidrog till att öka öns popularitet. Vilka konsekvenser har detta fått för Tahiti? Myten gav en stereotyp bild av ön och dess befolkning. Vid sin hemkomst brukade de som besökt ön i allmänhet få kommentaren: ”Berätta om dina äventyr med tahitikvinnorna.”

Paradiset – Är hoppet förlorat?

På senare år har Tahiti ställts inför nya utmaningar. I början av 1980-talet drabbades ön av cykloner, som skadade korallreven. Men de största hoten har kommit från människan själv. Byggprojekt har lett till jorderosion och miljöförstöring. Donna Leong, en expert på avfallshantering, säger: ”Turistindustrin skapar enorma mängder med avfallsprodukter. ... Om det inte görs något åt miljöförstöringen, kommer Tahiti och de andra öarna inte längre att vara den ymniga florans och faunans och de kristallklara lagunernas land.”

Men hoppet om ett återställt paradis är inte ute. Jesus Kristus gav ju en ångerfull syndare löftet: ”Du skall vara med mig i paradiset.” (Lukas 23:43) Jesus syftade inte på något strängt utopiskt samhälle, som beskrivs i fantasiskildringar, utan på ett världsomfattande paradis som en himmelsk regering har tillsyn över. * De mer än 1 700 Jehovas vittnen som finns på Tahiti har satt sitt hopp till det här framtida paradiset. De talar gärna med andra om det hoppet. För även om ön har många paradisiska drag, bleknar den i jämförelse med det världsomfattande paradis som Gud snart kommer att införa. Sökandet efter det paradiset är inte förgäves.

[Fotnot]

[Bild på sidan 16]

Tahiti såg ut att vara ett idylliskt paradis

[Bildkälla]

En målning av William Hodges från 1766

Yale center for British Art, Paul Mellon Collection, USA/Foto: Bridgeman Art Library

[Bild på sidan 17]

De vänliga tahitierna tog gästfritt emot Louis Antoine de Bougainville

[Bildkälla]

Med tillstånd av National Library of Australia, NK 5066

 [Bild på sidan 18]

Jehovas vittnen talar gärna med andra om det framtida paradiset

[Bildkälla på sidan 17]

Foto genom tillmötesgående från Tahiti Tourisme

[Bildkälla på sidan 19]

Sidan 18: Kanotisterna, vattenfallet och bakgrundsfotot: Genom tillmötesgående från Tahiti Tourisme