Hur jag fick min andliga törst släckt

BERÄTTAT AV LUCIA MOUSSANETT

OMGIVEN av bergen i det nordvästra hörnet av Italien, i närheten av de schweiziska alperna och inte långt från Frankrikes berömda Mont Blanc, ligger regionen Valle d’Aosta. Där föddes jag 1941 i det lilla samhället Challant St. Anselme.

Jag var äldst av fem barn, och mina fyra syskon var bröder. Mor var en hårt arbetande kvinna och hängiven katolik. Far kom också från en religiös familj. Två av hans systrar var nunnor. Mina föräldrar gjorde många materiella uppoffringar för min skull; de gjorde det bland annat möjligt för mig att få en utbildning. I vårt lilla samhälle fanns det inga skolor, så när jag blev 11 år skickade mina föräldrar mig till en internatskola som drevs av nunnor.

Där studerade jag bland annat latin och franska. Sedan, när jag var omkring 15 år, började jag på allvar fundera över hur jag skulle kunna tjäna Gud. Jag kom fram till att det bästa sättet var att gå i kloster. Men den idén tyckte inte mina föräldrar om, eftersom det skulle innebära att mor själv fick ta hand om mina bröder. Mina föräldrar hade hoppats att min utbildning skulle leda till ett bra arbete och ekonomiskt stöd till familjen.

Även om mina föräldrars reaktion gjorde mig ledsen, ville jag att mitt liv skulle ha en  verklig mening och kände att Gud borde komma i första hand. År 1961 sökte jag mig därför till ett romersk-katolskt kloster.

Mitt liv som nunna

Under de första månaderna studerade jag kyrkans normer och regler och utförde praktiskt arbete på olika ställen i klostret. I augusti 1961 inledde jag min prövotid som novis och började bära den traditionella nunnedräkten. Jag föreslog också att mitt namn skulle ändras till Ines, min mors namn. När det var godkänt, blev jag känd som syster Ines.

Även om de flesta noviser hade praktiska arbeten i klostret, hade jag tillräcklig utbildning för att arbeta som grundskollärare. Två år senare, i augusti 1963, avlade jag mina nunnelöften och blev nunna i San Giuseppe-orden i Aosta i Italien. Genom klostret fick jag senare hjälp att få ytterligare utbildning, och jag skickades till universitetet Maria Santissima Assunta i Rom.

När jag återvände till Aosta 1967, efter att ha avslutat mina studier i Rom, började jag undervisa i en gymnasieskola. År 1976 blev jag erbjuden att bli skolans rektor. Även om jag fortfarande undervisade vissa klasser, flyttades jag över till skoladministrationen och blev medlem av skolstyrelsen i Valle d’Aosta.

Min uppriktiga önskan var att hjälpa de fattiga, och jag hade stor medkänsla med dem. Därför organiserade jag olika sociala program, bland annat ett som gav stöd åt obotligt sjuka som inte hade några anhöriga. Jag gjorde också anordningar för att invandrarbarn skulle få privatundervisning. Förutom detta hjälpte jag till att ordna arbete och husrum åt de fattiga och blev engagerad i att se till att medicinsk hjälp gavs åt de behövande. Jag försökte leva mitt liv i harmoni med kyrkans religiösa principer.

Vid den tiden godtog jag katolsk teologi, inbegripet kyrkans läror om treenigheten och själens odödlighet och den katolska uppfattningen om människans eviga framtid. Då tillät också den katolska teologin pluralism i fråga om tro – vilket innebar att godta andra religioner och samexistera med dem.

Saker som började oroa mig

Men en del saker inom katolska kyrkan oroade mig. Innan någon blev döpt och konfirmerad var det till exempel tänkt att föräldrar och barn skulle sätta sig in i vad dessa steg innebar. Men flertalet av dem kom aldrig till undervisningen, och andra gjorde ingen ansträngning för att lära sig något. Dessutom förekom det att vissa, som inte godkändes för dop och konfirmation av en församling, helt enkelt vände sig till en annan församling för att bli döpta och konfirmerade. I mina ögon vittnade det här om ytlighet och hyckleri.

Emellanåt brukade jag fråga både mig själv och andra nunnor: ”Borde vi inte predika evangeliet i stället för att engagera oss i allt möjligt annat?” ”Vi predikar genom våra goda gärningar”, var det svar som jag fick.

Jag hade dessutom svårt att tro att jag skulle vara tvungen att gå till en präst för att bekänna mina synder. Jag resonerade som så att jag borde kunna tala med Gud om sådana personliga angelägenheter. Vidare hade jag svårt att acceptera idén med att memorera och upprepa böner. Jag hade också svårt att tro att påven var ofelbar. Allteftersom tiden gick sade jag till mig själv att jag borde hålla fast vid min egen trosuppfattning i sådana frågor och helt enkelt gå vidare med mitt religiösa liv.

En önskan att få kunskap i Bibeln

Jag har alltid haft djup respekt för Bibeln och en längtan efter att få lära känna den. Varje gång jag var tvungen att fatta ett beslut eller kände behov av att få Guds stöd läste jag Bibeln. Även om vi aldrig studerade Bibeln i klostret, läste jag den på egen hand. Berättelsen i Jesaja 43:10–12, där Jehova Gud sade: ”Ni är mina vittnen”, gjorde alltid intryck på mig. Men vid den tiden förstod jag inte den fulla innebörden i dessa ord.

I mitten på 1960-talet, medan jag studerade vid universitetet i Rom, gick jag en fyra år lång teologikurs som bekostades av Vatikanen. Men Bibeln fanns inte med bland läroböckerna. När jag återvände till Aosta besökte jag många ekumeniska möten, även sådana som understöddes av samkyrkliga och icke-katolska  organisationer. Det här gjorde att min längtan efter att förstå vad Bibeln lär blev ännu starkare. Det rådde stor förvirring bland dessa grupper som alla påstod att de undervisade om samma bok!

Min kunskap i Bibeln ökar

År 1982 kom ett Jehovas vittne till centret där jag ägnade mig åt socialt arbete och försökte få med mig i ett resonemang om Bibeln. Även om jag var mycket upptagen, blev jag intresserad av erbjudandet att få kunskap i Bibeln. Så därför sade jag: ”Kom gärna och besök mig på skolan, och när jag har en håltimme kan vi resonera lite mer.”

Även om denna kvinna besökte mig, fanns det ingen ”håltimme” i mitt schema. Senare fick mor veta att hon hade cancer, och det gjorde att jag längre fram tog tjänstledigt för att hjälpa henne. Efter hennes död i april 1983 återvände jag till mitt arbete, men vid den tiden hade vittnena förlorat kontakten med mig. Men det dröjde inte länge förrän ett annat Jehovas vittne, i 25-årsåldern, kom på besök och talade med mig om Bibeln. Jag hade läst Uppenbarelseboken i Bibeln och frågade henne därför: ”Vilka är de 144 000 som det talas om här i Uppenbarelseboken, kapitel 14?”

Jag hade fått lära mig att alla goda människor skulle komma till himlen, och därför såg jag ingen logik i att 144 000 av dessa av allt att döma skulle separeras från de övriga i himlen. Jag ville få svar på frågor som: ”Vilka är dessa 144 000?” och ”Vad skall de göra?” Dessa frågor fortsatte att fara runt i huvudet på mig. Förkunnaren fortsatte att försöka få tag i mig, men eftersom jag sällan var hemma lyckades hon aldrig.

Efter en tid lämnade hon min adress till Marco, en äldste i den församling som hon tillhörde. Så till slut, i februari 1985, träffade han mig. Eftersom jag var upptagen, hade vi bara ett kort samtal på några minuter, men vi bestämde en tid då vi skulle träffas igen. Han och hans fru, Lina, besökte mig senare regelbundet och hjälpte mig att förstå Bibeln. Det dröjde inte länge förrän jag kunde se att vissa grundläggande katolska läror, till exempel treenigheten, själens odödlighet och helvetet, inte hade sin grund i Bibeln.

Tillsammans med Jehovas vittnen

När jag var med vid ett av Jehovas vittnens möten i deras Rikets sal, märkte jag att det var helt annorlunda där jämfört med hur det var inom katolska kyrkan. Alla, och inte bara en kör, sjöng. Sedan deltog de i själva mötet. Jag började också inse att hela organisationen utgjordes av ”bröder” och ”systrar”. De visade alla verklig omtanke om varandra. Det här imponerade på mig.

Under den här tiden gick jag på möten i mina nunnekläder. Det syntes att en del blev berörda av att se en nunna i Rikets sal. Jag upplevde den glädje och tillfredsställelse som kommer av att få känna kärleken från en stor familj. Under mitt bibelstudium började jag också förstå att många av de principer som jag hade byggt mitt liv på inte var i harmoni med Guds ord. Bibeln säger till exempel ingenting om att Guds tjänare skall ha speciella kläder. Skillnaden var påtaglig mellan kyrkans hierarki och ceremoniella prakt och det Bibeln lär om ödmjuka äldste som tar ledningen i församlingen.

Det kändes som om jag stod i kvicksand, utan fast mark under fötterna. Det verkade ofattbart att jag hade varit vilseledd i 24 år. Ändå urskilde jag tydligt sanningens klang i Bibeln. Jag skrämdes av tanken på att vid 44 års ålder vara tvungen att börja ett nytt liv. Men hur skulle jag kunna fortsätta att gå med förbundna ögon, nu när jag hade förstått vad Bibeln egentligen lär?

Ett mycket viktigt beslut

Jag insåg att om jag lämnade klostret skulle det betyda att jag inte skulle ha någonting, vare sig materiella saker eller pengar. Men jag påminde mig Davids ord där han säger att han aldrig sett ”den rättfärdige helt övergiven eller hans avkomma söka efter bröd”. (Psalm 37:25) Jag visste att jag skulle förlora ett mått av fysisk trygghet, men jag satte min förtröstan till Gud och sade till mig själv: ”Vad behöver jag egentligen vara rädd för?”

Mina släktingar trodde att jag hade blivit galen. Även om detta plågade mig, påminde jag  mig det Jesus sade: ”Den som är fäst vid far eller mor mer än vid mig är mig inte värdig.” (Matteus 10:37) Samtidigt fick jag styrka och uppmuntran av att Jehovas vittnen visade sin vänskap på ett enkelt och naturligt sätt. När de såg mig på gatan i min nunnedräkt, gjorde de sig särskilt besvär med att komma fram och hälsa på mig. Det här fick mig att känna ännu större närhet till brödraskapet och att jag var en del av deras familj.

Till sist gick jag till klosterföreståndaren och förklarade varför jag hade beslutat mig för att lämna klostret. Fastän jag erbjöd mig att visa henne från Bibeln varför jag hade tagit det här beslutet, vägrade hon att lyssna och sade: ”Om jag vill få förståelse för någonting i Bibeln, så vänder jag mig till en bibelkännare!”

Inom katolska kyrkan var man chockad av mitt beslut. De anklagade mig för att vara omoralisk och för att ha förlorat förståndet. Men de som kände mig visste att anklagelserna var falska. De som jag hade arbetat tillsammans med reagerade på olika sätt. En del tyckte att det jag gjorde var modigt. Andra var plågade, för de menade att jag hade slagit in på fel väg. Vissa tyckte till och med synd om mig.

Den 4 juli 1985 lämnade jag katolska kyrkan. Eftersom vittnena kände till hur andra som tagit detta steg hade blivit behandlade, fruktade de för min säkerhet och höll mig gömd i ungefär en månad. De hämtade mig till mötena och körde mig sedan tillbaka dit där jag bodde. Jag höll mig gömd tills känslorna hade lagt sig. Därefter, den 1 augusti 1985, började jag ta del i förkunnartjänsten tillsammans med Jehovas vittnen.

När jag senare i augusti det året var med vid Jehovas vittnens områdessammankomst, hade nyhetsmedier fått reda på att jag hade lämnat kyrkan och publicerade nyheten. När jag slutligen lät döpa mig den 14 december 1985, tyckte man på den lokala TV-stationen och tidningen att det var mycket upprörande. Därför publicerade man nyheten igen för att försäkra sig om att alla skulle få reda på vad jag hade gjort.

När jag lämnade klostret, ägde jag absolut ingenting materiellt sett. Jag hade inget arbete, ingenstans att bo och ingen pension. Så i ungefär ett år arbetade jag med att sköta  en funktionshindrad kvinna. I juli 1986 blev jag pionjär, som Jehovas vittnens heltidsförkunnare kallas. Jag flyttade till ett område där det fanns en liten, nybildad församling. Där gav jag privatlektioner i bland annat språk, och fick på så sätt nytta av min utbildning. Det här gjorde att jag fick ett flexibelt schema.

Jag hjälper till på ett utländskt distrikt

Nu när jag hade lärt känna Bibelns sanning, ville jag dela med mig av den till så många som möjligt. Eftersom jag talade franska, funderade jag på att hjälpa till i något afrikanskt land där man talar franska. Men så 1992 fick Jehovas vittnen lagligt erkännande i grannlandet Albanien. Vid slutet av det året blev en liten grupp pionjärer från Italien förordnade att tjäna där. Bland dessa var Mario och Cristina Fazio som var från den församling som jag tillhörde. De uppmuntrade mig att komma dit och hälsa på och överväga mina egna möjligheter att hjälpa till i Albanien. Så efter noggrann eftertanke och bön lämnade jag vid 52 års ålder återigen en relativt trygg tillvaro för att börja ett liv i en helt annan miljö.

Detta var i mars 1993. I samma ögonblick som jag kom fram insåg jag att även om jag geografiskt sett inte var långt från mitt hemland var jag i en helt annan värld. Människor gick till fots vart de än skulle, och de talade albanska, ett språk som för mig var fullständigt obegripligt. Landet genomgick stora förändringar och gick från ett politiskt system till ett annat. Men människor törstade efter Bibelns sanning, och de älskade att läsa och studera. De som studerade Bibeln gjorde snabba andliga framsteg, och det värmde mitt hjärta och hjälpte mig att finna mig till rätta i denna nya miljö.

När jag kom till huvudstaden, Tirana, 1993 fanns det bara en församling i Albanien, och det fanns bara lite drygt 100 Jehovas vittnen utspridda över landet. Den månaden hölls det första kretsmötet i Tirana med 585 närvarande och 42 som blev döpta. Trots att jag inte förstod någonting, var det rörande att höra vittnena sjunga och se att de var så uppmärksamma. I april firades åminnelsen av Jesu död, och 1 318 var närvarande! Från och med då blomstrade den kristna verksamheten i Albanien.

Jag brukade titta ut över Tirana från min balkong på fjärde våningen och tänka för mig själv: ”När kommer vi att kunna nå ut till alla dessa människor?” Jehova Gud tog hand om den saken. Nu finns det 23 församlingar av Jehovas vittnen i Tirana. I landet som helhet finns det 68 församlingar och inte mindre än 22 grupper med sammanlagt 2 846 Jehovas vittnen. Den här stora ökningen har skett på bara några år! Och vid Åminnelsen 2002 hade vi en närvarosiffra på 12 795!

Under dessa tio år i Albanien har det varit en stor glädje för mig att hjälpa minst 40 personer fram till dopet. Flera av dem tjänar nu som pionjärer och i andra former av heltidstjänst. Genom åren har sex grupper av pionjärer från Italien varit förordnade att hjälpa till med arbetet i Albanien. För varje grupp gjordes anordningar för en tre månader lång språkkurs, och jag har varit inbjuden att undervisa de senaste fyra klasserna.

När mina vänner först hörde talas om mitt beslut att lämna kyrkan, reagerade de väldigt starkt. Men när de efter alla dessa år ser att jag är lugn och tillfreds har deras attityd mjuknat. Glädjande nog är mina närmaste, däribland en faster på 93 år som fortfarande är nunna, också mycket mer tillmötesgående.

Från det att jag lärde känna Jehova har han tagit hand om mig under många olika omständigheter! Han visade mig vägen till sin organisation. När jag ser tillbaka minns jag min längtan efter att hjälpa de fattiga, missgynnade och behövande och min önskan att vara fullt upptagen i tjänst för Gud. Jag tackar därför Jehova för att han har sett till att min andliga törst har blivit släckt.

[Bild på sidan 21]

En albansk familj som jag har studerat Bibeln med. Elva har blivit döpta

[Bild på sidan 21]

De flesta av dessa kvinnor som jag studerade Bibeln med i Albanien är nu i heltidstjänsten