Ett religiöst dilemma i Brasilien under kolonialtiden

FRÅN VAKNA!:S MEDARBETARE I BRASILIEN

DEN 30 november 1996 samlades representanter från Conference on World Mission and Evangelism, organiserad av Kyrkornas världsråd, i en hamn i Salvador, Brasilien. Valet av plats var betydelsefullt. Under tidigare århundraden hade miljontals afrikaner sålts som slavar i just den här hamnen. ”Här samlade havet upp deras tårar”, sade en präst med hänsyftning på slavarnas olycksaliga resa. På den här speciella minnesdagen uttryckte man sina samvetskval över det en talare kallade den kristna världens skandalösa delaktighet i slaveri. Hur var religionen inblandad i slavhandeln i Brasilien under kolonialtiden?

Att ”frälsa förtappade själar”

År 1441 – nästan 60 år innan Brasilien upptäcktes – tillfångatog den portugisiske sjöfararen Antão Gonçalves den första gruppen afrikaner och förde dem med båt till Portugal. Det var inte många i det medeltida samhället som ifrågasatte om det var moraliskt rätt att förslava krigsfångar, särskilt inte när det gällde sådana som kyrkan kallade ”hedningar”. Men under de följande 20 åren krävde den lönande slavhandeln som pågick i fredstid ett sanktionerande. Somliga menade att de genom att förslava afrikaner skulle ”frälsa förtappade själar”, eftersom de befriade dem från deras hedniska levnadssätt.

Den romerska påvebullan, som påven Nikolaus V utfärdade den 8 januari 1455, gav formellt stöd åt den redan blomstrande slavhandeln. Kyrkan var alltså inget bålverk mot slaveriet. Tvärtom var några av prästerna ”lidelsefulla förespråkare” för slaveriet, enligt den brasilianske historikern João Dornas Filho. När portugisiska kolonister bosatte sig i Brasilien, var alltså situationen sådan att slaveriet kunde spridas dit.

”Det enda alternativet”

År 1549 blev nyanlända jesuitiska missionärer upprörda över att mycket av arbetskraften i Brasilien bestod av människor som tagits till fånga och gjorts till slavar. Jordägare hade helt enkelt samlat ihop dem och tvingat dem att arbeta på sina gårdar och sockerplantager. ”De flesta oroas i sitt samvete på grund av slavarna som är i deras ägo”, skrev den jesuitiske ledaren Manuel de Nóbrega år 1550. Ändå behöll jordägarna sin förslavade arbetskraft, även om det innebar att de kanske inte skulle få absolution, syndaförlåtelse, av kyrkan.

Det dröjde inte länge förrän jesuiterna i Brasilien ställdes inför ett dilemma. Begränsade ekonomiska tillgångar gjorde det svårt för dem att fortsätta med sin välgörenhet. En lösning var att bruka jordegendomar som myndigheterna hade skänkt och använda vinsterna från produktionen till att finansiera religiösa aktiviteter. Men vilka skulle arbeta på de här jordbruken? ”Det enda alternativet var negerslavar – en lösning som medförde samvetsbetänkligheter av moralisk natur, vilket den jesuitiske ledaren i Brasilien beslutade sig för att ignorera”, säger den portugisiske historikern Jorge Couto.

Jesuiterna fogade sina röster till en växande kör av jordägare som högljutt krävde att få afrikanska slavar. De indianska slavarna verkade ha svårt att anpassa sig till att arbeta intensivt med jordbruk, och de gjorde ofta uppror eller  försvann helt enkelt in i skogarna. * Afrikaner däremot hade använts med framgång på sockerplantager på de portugisiska öarna i Atlanten. ”De rymde inte, och de hade inte heller någonstans att rymma”, sade en skribent på den tiden.

Så kom det sig att importen av afrikanska slavar stadigt ökade med kyrkans välsignelse. Brasilien blev starkt beroende av den transatlantiska slavhandeln. År 1768 fanns det 1 205 slavar på egendomen Santa Cruz, som ägdes av jesuiter. Benediktinerna och karmeliterna skaffade sig också egendomar och ett stort antal slavar. ”Klostren är fulla av slavar”, utropade Joaquim Nabuco, som på 1800-talet kämpade för slaveriets avskaffande i Brasilien.

Eftersom det rådde stor konkurrens inom jordbruket, tvingade slavägarna på kyrkornas egendomar ofta på ett brutalt sätt slavarna till hårt arbete. En professor i historia, Stuart Schwartz, säger att till och med många av de präster som protesterade mot den dåliga behandlingen av slavarna ”hade låga tankar om afrikaner” och ”menade att disciplin, aga och arbete var det enda sättet att få bukt med slavarnas vidskeplighet, slöhet och brist på civilisation”.

Slaveriets teologi

När prästerskapet strävade efter att få kristna värderingar att stämma överens med ett system som byggde på obarmhärtig exploatering, skapades ett moraliskt stöd för slaveri, vilket en teolog kallade slaveriets teologi. Eftersom resorna med de överfulla och osanitära slavskeppen krävde många slavars liv, insisterade kyrkan på att döpa afrikanerna innan de sändes över till Nya världen. * De nyomvända fick givetvis sällan någon religiös undervisning före dopet. – Se rutan ”Snabbkristna”.

I alla händelser innebar slavarnas långa arbetsdagar och korta livstid att de hade små möjligheter att utöva sin nya tro. Men kyrkans lärosatser om att kropp och själ var åtskilda slätade över det här problemet. ”Visst försmäktar afrikanerna under ett grymt slaveri, men deras själar är fria”, resonerade  prästerna. ”Slavar borde därför godta sin förnedring med glädje som en del av Guds plan för att förbereda dem för salighet.”

Under tiden påminde kyrkan slavägarna om deras moraliska förpliktelse att låta sina slavar gå i kyrkan, fira religiösa högtider och gifta sig. Prästerna kritiserade svår misshandel, men de var också noga med att betona faran med att vara alltför mild. ”Låt det förekomma prygel, kedjor och bojor, allt i sin rätta tid och i vederbörlig ordning och med måttfullhet, så skall ni se hur tjänarnas upproriskhet raskt tyglas”, rådde en jesuitpräst.

Det var inte många som övervägde att använda mindre smärtsamma metoder att omvända afrikaner. De ivriga anhängarna av slaveriet, däribland den brasilianske biskopen Azeredo Coutinho, menade faktiskt att slavhandlarna gjorde slavarna en tjänst! Coutinho frågade i sitt kraftfulla försvar av slaveriet, utgivet 1796: ”Skulle det vara bättre och mer passande om kristenheten lät [afrikaner] dö i hedendom och avgudadyrkan än i vår heliga religion?” Den framträdande jesuitiske missionären António Vieira uppmanade afrikanerna: ”Prisa Gud för att ... han har fört er hit [till det här landet], där ni, efter att ha blivit undervisade i tron, lever som kristna och blir frälsta.”

Slaveriets pris

Kyrkan hade hoppats att kunna ”frälsa förtappade själar” genom att godkänna slaveriet. Ironiskt nog medförde det bara söndringar, för afrikanerna höll mycket hårt fast vid sina religiösa sedvänjor och trosuppfattningar. Därför är det än i dag många i Brasilien som utövar synkretism – en sammanslagning av katolicism och afrikanska stamreligioner.

Även om kyrkans accepterande av så kallade ekonomiska nödvändigheter i Brasilien under kolonialtiden för vissa på den tiden tycktes vara en klok hållning, har det på lång sikt visat sig vara katastrofalt. Det lidande och den död som den här inställningen orsakade väcker frågor om kyrkans etiska principer, och det finns inget tillfredsställande svar på dessa frågor. Enligt en historiker innebar godkännandet av slaveriet att man lade sig till med samma inställning som dem som profeten Jesaja fördömde på grund av att de sade: ”Gott är ont och ont är gott.” (Jesaja 5:20)

 Förtryck är oförenligt med Bibelns principer

Bibeln framhåller att Jehova Gud inte godkänner att ”människa har ... makt över människa till hennes skada”, och detta inbegriper tyranniskt slaveri. (Predikaren 8:9) Så till exempel fastslog Guds lag till Israel att det var belagt med dödsstraff att kidnappa eller sälja en människa. (2 Moseboken 21:16) Det är sant att det förekom slaveri bland Guds folk i forna tider, men det hade inga likheter med den tyranniska form av slaveri som tas upp i den här artikeln. Det faktum att en del israelitiska slavar valde att stanna hos sin herre när de hade rätt att bli fria är en tydlig indikation på att slaveriet bland Guds folk inte var förtryckande. (5 Moseboken 15:12–17) Att påstå att det slaveri som förekom i Israel rättfärdigar den omänskliga grymhet som har visats historien igenom skulle därför vara en grov förvrängning av Bibelns budskap. *

Jehova Gud lovar i sitt ord, Bibeln, att alla former av slaveri snart skall upphöra. Vi kan verkligen vara glada över att människor i Guds nya värld inte kommer att leva ett liv fullt av rädsla under en tyrannisk och sträng herre. De kommer i stället att ”sitta, var och en under sin vinstock och under sitt fikonträd, och det kommer inte att finnas någon som får dem att skälva”. (Mika 4:4)

[Fotnoter]

[Infälld text på sidan 15]

Jehova Gud lovar att alla former av slaveri snart skall försvinna

[Ruta/Bilder på sidan 13]

FÖR GUD ELLER FÖR GULDET?

Fernão de Oliveira, en lärd portugis på 1500-talet, hävdade att det var girighet – inte evangelisk glöd – som drev slavhandlarna. Fartyg från Europa lastade med färdigvaror fick lasten utbytt mot slavar i afrikanska hamnar. Slavarna fraktades sedan till Amerika och lämnades i utbyte mot socker, som sedan fördes med tillbaka till Europa för att säljas. Den här triangelhandeln gav stora vinster åt både handelsmännen och den portugisiska staten. Även kyrkan vann på detta, för prästerna tog betalt per person när de döpte afrikanska slavar innan dessa skickades över till Amerika.

[Ruta på sidan 14]

”SNABBKRISTNA”?

”I början av 1600-talet blev det vanligt att man döpte afrikanska slavar innan de skickades i väg”, skriver historikern Hugh Thomas i sin bok The Slave Trade. ”Slavarna fick i allmänhet inte någon undervisning över huvud taget före den här ceremonin, och många, kanske de flesta av dem, visste inte ens att det fanns något sådant som en kristen Gud. Dopet var alltså bara en meningslös ceremoni.”

Professor Thomas framhåller att slavarna vanligtvis fördes till en kyrka, där en kateket – som ofta själv var slav – talade till slavarna på deras eget språk om deras omvändelse. Han tillägger: ”Sedan gick en präst in bland slavarna och gav dem alla ett kristet namn, vilket tidigare hade skrivits på en papperslapp. Han strödde också ut salt på tungan på dem, och därefter bestänkte han dem med vigvatten. Slutligen kunde han säga genom en tolk: ’Betänk att ni nu är Kristi barn. Ni skall nu påbörja er resa till portugisiskt område, där ni kommer att undervisas i den kristna läran. Tänk aldrig mer på den plats ni kommer från. Ät inte hundar, råttor eller hästar. Var förnöjsamma.’”

[Bild på sidan 13]

Påven Nikolaus V

[Bildkälla]

Culver Pictures

[Bild på sidan 15]

Offentlig prygling, avbildad av Johann Rugendas, ett ögonvittne som levde på 1800-talet

[Bildkälla på sidan 15]

Målningar av slavar på sidorna 13 och 15: Malerische Reise in Brasilien, av Johann Moritz Rugendas, genom vänligt tillmötesgående från Biblioteca Mário de Andrade, São Paulo, Brasilien