Ett ovanligt möte med en skygg jägare

FRÅN VAKNA!:S MEDARBETARE I CANADA

TITTA! Där borta på ängen”, viskade jag ivrigt. Min fru och jag paddlade kanot längs den majestätiska floden Nechako i British Columbia och njöt av den ofördärvade naturen. Plötsligt hoppade ett djur fram från ingenstans för att sätta klorna i en oförsiktig hare. Blixtsnabbt skuttade haren i väg för att sätta sig i säkerhet. Rovdjuret kände vår närvaro och blev som paralyserat för ett ögonblick. Det stirrade kyligt på oss och morrade som om det ville säga: ”Tack för att ni förstörde min frukost.” Sedan försvann det tyst in i mörkret bland buskarna. ”Vad var det?” frågade min fru. ”Ett lodjur”, svarade jag. Då hördes ännu ett morrande, den här gången längre och högre. Det ekade genom den kyliga morgonluften och fick oss att känna kalla kårar efter ryggen.

En ovanlig syn

Det här var verkligen ett ovanligt möte. En gång i tiden levde lodjuret i skogarna och bergsområdena runt hela norra halvklotet, men i dag finns det bara i vissa isolerade områden i världen. * Det har setts i mer eller mindre svårtillgängliga områden i Asien och Europa och så långt söderut som i Spaniens bergsområden. Men de flesta lodjur finns i Sibirien och i de täta, sammanhängande skogarna i norra Canada och Alaska. Ett uppslagsverk om vildkatter säger följande: ”Lodjuret behöver två sorters skog för att trivas: Områden av snårig, äldre skog där det kan finna skydd och en plats att föda sina ungar på, men även grönskande ängar och ungskog där det kan jaga harar.”

Vissa fullvuxna lodjur är omkring sex gånger så stora som en vanlig tamkatt och når ungefär  upp till låren på en vuxen människa. En nordamerikansk hane kan väga mellan 10 och 15 kilo och en hona mellan 5 och 10 kilo. De är ungefär hälften så stora som sina europeiska släktingar. En del av de här katterna kan bli en meter långa.

Ett utmärkande drag är kindskägget, som gör att lon skiljer sig avsevärt från de flesta andra kattdjur. Ansiktet, som är bredare och kortare än de flesta andra katters, ger det bedrägliga intrycket att lon är blyg och mild. Under vintern får det nordamerikanska lodjuret ett decimetertjockt lager mjuk päls, och den är vanligtvis ljusgrå med mörkgrå markeringar i ansiktet. Det eurasiska lodjuret kan ha ljusbrun färg med mörkbruna markeringar. Ett annat kännetecken är den korta svansen som är ungefär en decimeter lång och har en svart tofs i änden. Du lägger säkert märke till de triangelformade öronen som har små svarta tofsar högst upp. De fungerar ungefär som antenner, eftersom de hjälper till att lokalisera ljud som kommer från små bytesdjur.

Förmåga att hålla sig dold och smyga sig på gör att den här vanligtvis ensamme jägaren kan fånga sitt byte. De stora tassarna med klorna  indragna i trampdynorna fungerar ungefär som snöskor och gör att lodjuret lätt kan springa över snödrivorna. De långa och kraftiga bakbenen gör att det kan accelerera snabbt och hoppa så långt som tre meter. Det kan också svänga runt i luften för att ändra riktning när det jagar. Men en jakt är vanligtvis mycket kort. Lodjuret drar sig tillbaka om det inte har lyckats fånga bytet efter omkring fem språng. Ofta måste det faktiskt jaga mellan tre och tio harar innan det fångar någon. En förlorad möjlighet betyder därför en tom mage. När det väl har fångat sitt byte, använder det sin kraftfulla korta käke, som har 28 tänder, varav 4 är huggtänder, för att hugga bytet i halsen.

Lodjuret jagar huvudsakligen strax före gryningen eller direkt efter skymningen. Som de flesta kattdjur ser det bra i svagt ljus. För att kunna se på natten behöver det faktiskt bara en sjättedel så mycket ljus som människor. Kattögon har ett speciellt membran bakom näthinnan som fungerar som en spegel och återkastar ljuset genom näthinnan för bästa möjliga nattseende. Det här gör att ögonen tycks lysa i mörkret när de tittar direkt på en. I en bok om världens vildkatter heter det: ”Lodjuret använder synen för att lokalisera bytesdjur på långa avstånd. Det kan troligtvis se en mus på 75 meters avstånd och en hare på 300 meters avstånd – ungefär som tre fotbollsplaner.”

Det kanadensiska lodjurets favoritföda är snöskoharen, och det dödar i genomsnitt två sådana på tre dagar. En välnärd lo kan leva upp till 15 år. Eftersom den är en anpassningsbar jägare, äter den också möss, sorkar, skogsfågel, änder, bävrar och ekorrar. Det finns även uppgifter om att en del lodjur har dödat rådjur, vilket har gjort att de fått ett rykte om sig att vara vildsinta och aggressiva jägare.

Att förstå och bevara lodjuret

När en hona är redo att para sig, signalerar hon det genom doftmarkeringar och läten. När hon har parat sig, får hon en kull på omkring fyra ungar, och när det finns gott om föda kan hon vid sällsynta tillfällen få upp till sju ungar. Intressant nog blir kullarna mindre när det inte finns så gott om föda.

Lodjuret är skyggt till sin natur, och det drar sig undan från områden där det finns människor. De ansträngningar som gjorts för att bevara det har hjälpt det att leva vidare i många områden i British Columbia. Dessutom kan modern skogsavverkningsteknik också bidra till dess fortlevnad, eftersom de små avverkningsytorna i skogen blir till ängar där harar kan äta. Och när antalet harar ökar, ökar även antalet lodjur.

Det här intressanta djuret är en viktig del av ett invecklat ekosystem. Precis som andra rovdjur är det beroende av sina bytesdjur. Som en naturbok förklarar är lodjuret också indirekt beroende av det gräs och de kvistar som bytesdjuren äter. Likaså är det beroende av de organismer i jorden som ger näring åt de växter som är föda för bytesdjuren. Ja, naturens komplexitet lär oss vikten av att leva i harmoni med vår miljö och att bevara den för sådana djur som lodjuret.

[Fotnot]