Vi lever i ett slit-och-släng-samhälle

I INDUSTRILÄNDERNA slänger man mängder av sopor och skräp. För att ta ett belysande exempel – tänk dig den årliga sopmängden i USA. Det har sagts att ”en vattenmängd med motsvarande vikt skulle fylla 68 000 simbassänger som är 50 meter långa”. För några år sedan beräknade man att enbart invånarna i New York årligen slängde så mycket sopor att det skulle vara tillräckligt för att begrava hela den väldiga Central Park under 4 meter sopor och avfall! *

Det är inte att undra på att USA har kallats ”ett varnande exempel för resten av världen”, när det handlar om att vara ”ett konsumtions- och slit-och-släng-samhälle”. Men detta gäller inte bara USA. Man beräknar att Tysklands sopor utan svårighet skulle kunna fylla ett godståg lika långt som sträckan från Berlin till Afrikas kust – ungefär 1 800 mil – varje år. Och i Storbritannien har man beräknat att på ett år slänger en familj bestående av fyra personer lika mycket papper som man får ut av sex träd.

 Utvecklingsländer går inte säkra för sopöversvämningen. I tidskriften Time kunde man läsa: ”Den verkligt dåliga nyheten är att de flesta av jordens 6 miljarder människor bara har påbörjat sin vandring i de sopbemängda fotspår som USA och resten av den utvecklade världen har lämnat efter sig.” Ja, vare sig vi vill ha det så eller inte är de flesta av oss i dag en del av ett slit-och-släng-samhälle.

Människor har naturligtvis haft saker att slänga i alla tider. Men i dag är konserverad och förpackad mat och andra varor mer lättillgängliga än tidigare, och det gör att engångsförpackningar finns överallt. Mängden dagstidningar, tidskrifter, reklamblad och annat tryckt material har också ökat i snabb takt.

Vår industrialiserade och vetenskapliga värld har också skapat nya sorters sopor. I den tyska dagstidningen Die Welt hävdar man att ”omkring nio miljoner bilar skrotas inom EU-länderna varje år”. Det är ingen lätt uppgift att bli av med dem. En fråga som är ännu mer problematisk är hur man på ett säkert sätt kan bli av med radioaktivt eller kemiskt avfall. År 1991 rapporterades det att USA hade ”berg av kärnavfall, men ingen plats för slutförvaring”. Det sades att en miljon behållare med livsfarliga ämnen förvarades temporärt med ständig ”risk för att komma bort, bli stulna och skada miljön på grund av felaktig hantering”. Enbart under 1999 producerades över 40 miljoner ton farligt avfall från sammanlagt omkring 20 000 företag i USA.

 En annan bidragande faktor är världens befolkning, som har ökat dramatiskt under de senaste hundra åren. Fler människor – mer sopor! Och en stor del av befolkningen är inriktad på konsumtion. Worldwatch Institute gav nyligen följande sammanfattning: ”Enbart sedan 1950 har vi använt mer varor och fler tjänster än under hela den övriga mänskliga historien.”

Med största säkerhet är det få av dem som lever i utvecklade länder som vill avstå från alla sådana ”varor och tjänster” som är tillgängliga. Tänk bara på hur bekvämt det är att gå till affären, välja bland alla varor som redan är färdigförpackade och sedan ta hem dem i en pappers- eller plastkasse. Om man plötsligt inte kunde göra det längre, skulle man snart inse hur beroende man har blivit av sådana förpackningar. Och i den utsträckning som sådana förpackningar är mer hygieniska, kan de åtminstone indirekt bidra till förbättrad hälsa.

Finns det ändå – trots sådana fördelar – anledning till oro över att vårt nutida slit-och-släng-samhälle kanske har gått för långt? Ja, tydligen, eftersom de olika lösningar som man har tagit fram för att komma till rätta med sopfloden knappt har haft någon effekt alls på dess flöde. Men det värsta är att de attityder som ligger bakom dagens konsumtionssamhälle kan föra med sig betydligt större problem.

[Fotnot]

[Bild på sidan 4]

Säker förvaring av miljöfarligt avfall är en stor utmaning