Massajerna – ett unikt och färgstarkt folk

FRÅN VAKNA!:S MEDARBETARE I KENYA

DEN unge massajpojkens gälla sång genljöd över dalgången och bars långa vägar av den tunga, fuktiga gryningsluften. Medan morgonsolen höjde sig, steg pojkens rikt modulerade röst i intensitet – det påminde om en sångfågel som sjunger för full hals i soluppgångens första strålar.

Jag lyssnade samtidigt som den stigande solen uppdagade att den unge massajherden stod bland sin fars boskap. Klädd i ett långt, rött tygstycke som delvis täckte hans kropp stod han på ett ben, likt en stork, lutad mot sitt spjut och sjöng för sin förnöjsamma hjord. Låt mig berätta mer för dig om de unika massajerna.

Välkommen till massajsamhället

Massajerna är ett färgstarkt herdefolk som har sitt hemvist på de vidsträckta vidderna i den östafrikanska gravsänkan – i Kenya och Tanzania. De är en kvarleva från en svunnen tid, och de lever huvudsakligen på samma sätt som deras förfäder har gjort i århundraden. Obekymrade om tidens gång låter de sitt liv styras av solens upp- och nedgång och av de ständigt skiftande årstiderna.

Massajernas skicklighet ligger bland annat i förmågan att överleva under de hårda levnadsförhållandena i gravsänkans oländiga terräng. Med långa, beslutsamma steg avverkar de enorma sträckor i sitt sökande efter gröna betesmarker och vattenkällor åt sin boskap. De vaktar boskapen bland gnuer, sebror, giraffer och andra slättdjur som delar deras hemvist.

Ett boskapsuppfödande folk

Massajerna tror att all boskap på jorden tillhör dem. Denna uppfattning härrör från en legend som säger att Gud från början hade tre söner och gav dem var sin gåva. Den förste sonen fick en pil för att jaga, den andre en hacka för att odla och den tredje en stav för att sköta boskap. Legenden berättar att denne tredje son blev anfader till massajfolket. Även om också andra stammar har boskap, tror massajerna att dessa djur i grund och botten tillhör dem.

I massajsamhället mäts en mans status och ställning efter storleken på hans hjord och det antal barn han har. En man med mindre  än 50 nötkreatur uppfattas faktiskt som fattig. Med hjälp av sina många barn och fruar hoppas massajmannen på att till slut kunna samla ihop en stor hjord på upp till tusen djur.

Massajfamiljens medlemmar bygger upp känslomässiga band till sin boskap. Varje enskilt djur har en säregen röst och ett personligt kynne som familjen väl känner till. Ofta brännmärks boskapen med långa kurviga linjer och invecklade figurer som gör att djurets skönhet upphöjs än mer. Man sjunger sånger som beskriver den fysiska skönheten hos enskilda djur i hjorden och som uttrycker tillgivenhet för dem. Tjurar med stora, böjda horn är särskilt prisade, och en ung kalv pysslar man om och ömmar för som om den var ett nyfött barn.

Enligt traditionen är det kvinnorna som bygger bostäderna av grenar sammanflätade med gräs som sedan täcks och isoleras med kodynga. Bostäderna har en oval, avlång form och byggs inuti en stor cirkelformad inhägnad som är till för att skydda boskapen som tillbringar natten i denna kraal. Inhägnaden består av taggiga grenar som skyddar både massajerna och deras boskap mot hyenor, leoparder och lejon på rov.

För sin överlevnad är massajerna helt beroende av att deras djur är friska och starka. Djurens mjölk dricks, och kodynga används, som redan nämnts, till att täcka och isolera bostäderna. Det är ovanligt att massajerna slaktar sina nötkreatur för att äta deras kött; däremot brukar man föda upp ett litet antal får och getter för att ha till föda. Men om ett nötkreatur dödas, tillvaratar och använder man allt från djuret. Horn används som kärl; hovar och ben formas till prydnadsföremål; skinn används till skor, kläder, sängöverkast och rep.

Färgstarkt och unikt

Massajerna är långa och smärta och har vackra fysiska drag, vilket gör dem till ett ståtligt folkslag. Deras kläder är fantastiskt färgrika. De har färgade tyger i intensiva skiftningar av rött och blått löst virade kring sina smidiga kroppar. Kvinnor smyckar sig vanligen med stora, runda, platta och pärlprydda halsringar och pannband i alla möjliga färger. Armar och fotleder kan vara hårt omlindade med tjocka spiralkedjor av koppar. Både män och kvinnor förlänger ofta sina örsnibbar genom att fästa tunga örringar och pärlprydda smycken i dem. Ockra,  ett rött mineral malt till pulver, blandas ofta med kofett och stryks sedan på kroppen i konstnärliga dekorationer.

I eldskenet kunde jag en kväll se hur en grupp massajer samlades för att dansa. De stod i en cirkel och rörde sig rytmiskt. Allteftersom dansens tempo intensifierades, rörde sig kvinnornas tunga pärlprydda halsringar rytmiskt upp och ner på deras axlar. Sedan dansade massajkrigarna, en efter en, in i cirkelns mitt, där de framförde serier av spektakulära lodräta hopp högt upp i luften. Dansandet kan fortsätta långt in på natten tills alla är helt utpumpade.

Massajernas familjeliv

Hela den heta dagen igenom sitter jag i skuggan av ett akacieträd tillsammans med en grupp massajkvinnor och betraktar dem när de syr fast avancerade pärlbroderier på beredda hudar. De skrattar och pratar och lägger knappt märke till de tjattrande vävarfåglarna som, alldeles ovanför dem, bygger sina bon av torra grässtrån. Kvinnorna har fullt upp hela dagen med att hämta vatten och ved, reparera sina bostäder och ta hand om barnen.

När solens hetta börjar avta, beger sig herdarna hem med sin boskap. När hjorden långsamt strövar hemåt, stiger ett rött dammoln mot skyn och belyses av de horisontella, avtagande, gulaktiga solstrålarna. När kvinnorna ser det röda dammolnet i fjärran, avslutar de genast sina arbeten och förbereder sig för att ta emot hjorden.

När boskapen väl är i säkerhet innanför kraalens inhägnad, går männen omkring bland sina djur och smeker tjurarnas horn och beundrar deras skönhet. En liten pojke tar tag i en spene på en av korna och sprutar en tunn stråle av varm mjölk in i munnen och får genast en utskällning av sin mamma. Unga  flickor skyndar in och ut i virrvarret av horn och hovar och mjölkar skickligt korna och fyller sina stora kalebasser så att de svämmar över.

På kvällen kurar vi alla ihop oss runt elden som värmer oss i den kyliga kvällsluften. Lukten från röken och grillat kött blandas med den skarpa lukten från nötkreaturen som ligger alldeles bredvid. En äldre man sitter och berättar massajhistorier och beskriver massajkrigares hjältemodiga bravader i det flydda. Han stannar upp bara när ett lejon ryter i fjärran, och sedan fortsätter han obekymrat att brodera ut sin detaljerade berättelse för sina förtjusta åhörare. Till slut försvinner de en efter en in i mörkret i sina kupolformade bostäder för att sova. Med undantag av den sovande hjordens lågmälda andning är natten helt tyst – allt är mättat av den vidsträckta öppna bushens mörker.

Massajernas uppväxt

När solen går upp är byn full av aktivitet. De små barnen leker i den kyliga morgonluften endast iförda pärlbroderade skärp och halsband. Deras skratt är ett rofyllt ljud för massajerna, som verkligen älskar sina barn och litar på att de skall infria deras framtida förhoppningar och bidra till deras överlevnad.

Att uppfostra barn är en kollektiv angelägenhet – vilken äldre person som helst i byn kan tillrättavisa och huta åt ett olydigt barn. Barnen uppfostras till att respektera de äldre, och de lär sig snabbt massajfamiljens levnadssätt och livsstil. De tidiga åren är bekymmerslösa, men allteftersom åren går, får de unga flickorna lära sig att ta hand om hushållsbestyren, medan pojkarna lärs upp att ta hand om och skydda boskapen. Föräldrar vidarebefordrar till sina barn kunskap i traditionell medicin och läkekonst och instruerar dem om olika massajritualer och traditioner som berör alla delar av en massajs liv.

Övergången till vuxenvärlden

Allteftersom ungdomarna blir äldre, lär de sig de sedvänjor och ceremonier som kommer att markera övergången från barndomen till vuxenlivet. Bland de ritualer som man får lära sig är de som har att göra med sjukdom, olycka, äktenskap och död. Massajerna tror att man kommer under förbannelse om man inte följer dessa ceremonier.

Massajföräldrar planerar ofta en dotters bröllop medan hon ännu är ett barn. Flickan lovas bort till en man som äger tillräckligt mycket boskap för att kunna betala det brudpris som hennes far begär. Ofta blir hon bortgift med en man som är mycket äldre, och hon får inta en plats bland alla andra fruar i hans hushåll.

Allteftersom de unga pojkarna i massajsamhället blir äldre umgås de med andra manliga ungdomar ur sin egen generation. Den speciella relation som de har till dessa jämnåriga kan vara livet ut. Tillsammans kommer de att övergå från att vara oerfarna pojkar till att bli vuxna krigare. Som krigare kommer de att acceptera skyldigheten att skydda familjens egendom, underhålla vattenkällor för samhället och skydda boskapen mot vilda djur och stöld. Massajkrigarna är berömda för sitt mod och sin tapperhet, och man ser dem nästan aldrig utan sina noggrant slipade spjut.

Krigarna tar det slutliga steget på vägen till mogenhet när de är runt 30 år. Med stor begeistring och under en storslagen ceremoni upptas de bland de äldste och tillåts därmed att gifta sig. I och med denna respekterade ställning kommer de nu att koncentrera sig på att skaffa sig en brud och att öka storleken på sin boskapshjord, och de förväntas också ge råd och medla i olika tvistefrågor.

Vilken framtid har massajerna?

Massajernas unika traditioner och kultur håller nu snabbt på att gå förlorade. I vissa områden kan massajerna inte längre ströva omkring fritt med sin boskap i sitt sökande efter nya betesmarker. De vidsträckta landområden som varit deras traditionella hemland håller nu på att utvecklas till viltreservat eller till bostadsområden och jordbruksmarker åt den växande befolkningen. Torka och ekonomiska svårigheter tvingar många massajer att sälja sin älskade boskap för att kunna överleva. När de flyttar till stora städer, möter de samma problem som plågar den omgivande moderna världen.

Jehovas vittnen besöker dessa massajsamhällen i Östafrika i sin förkunnartjänst. Över 6 000 exemplar av broschyren Du kan få leva på jorden för evigt! har tryckts på massajernas språk. Därigenom har de fått hjälp att se skillnaden mellan ogrundad vidskepelse och sanningen i Bibeln. Det är verkligen hjärtevärmande att se hur vår Skapare, Jehova Gud, har gett detta unika och färgstarka folk möjlighet att tillhöra de många ”nationer och stammar och folk och tungomål” som kommer att överleva tillintetgörandet av den nuvarande problemfyllda tingens ordning. (Uppenbarelseboken 7:9)

[Bild på sidan 25]

Traditionell massajbostad

[Bild på sidan 26]

Massajer som samlats för att dansa

[Bilder på sidan 26]

Två massajer som nu är Jehovas vittnen