Berättelser om tro från ett historiskt fängelse

Runt hela jorden besöker frivilliga Jehovas vittnen fängelser för att hjälpa interner som uppriktigt vill lära känna Gud. I mer än 20 år har vi med stor framgång lett ett sådant bibliskt undervisningsprogram i det federala fängelset i Atlanta i Georgia i USA. Att studera Bibeln i fängelsemiljö är en utmaning. Vi har i vårt frivilliga arbete kommit i kontakt med bankrånare, utpressare, mördare, knarklangare, svindlare och sexförbrytare. Hur får sådana personer hjälp?

 NÄR och hur besökte Jehovas vittnen första gången det här fängelset? Den 4 juli 1918 fördes åtta kristna förkunnare upp för de 15 trappstegen till ingången till det här federala fängelset. Om man följde de rutiner som var gängse då, försågs de med hand- och fotbojor kopplade till en kedja runt magen. Nykomlingarna var andligt kvalificerade män som hade ansvarsställningar bland de internationella bibelforskarna, som Jehovas vittnen då kallades. Dessa män kunde inte ana att det skulle ta mindre än ett år innan man fastslog att deras frihetsberövande var ett stort rättsligt misstag. I mars 1919 gick de åtta vittnena ner för samma trappsteg som fria män. De frikändes sedan helt när myndigheterna beslutade att lägga ner åtalet. *

Under sin tid i fängelset i Atlanta ledde dessa kristna män bibelstudieklasser. En av de åtta bröderna, A. H. Macmillan, uppgav senare att vice direktören till en början var fientlig men efter ett tag utbrast: ”Era lektioner här [med fångarna] är utmärkta!”

I dag, mer än 80 år senare, fortsätter biblisk undervisning att påverka interner i just det fängelset. Vid flera tillfällen har fängelseledningen gett några av oss som leder denna undervisning ett speciellt erkännande och hedersomnämnande. Och i Volunteer Today, ett informationsblad som ges ut av Federal Bureau of Prisons inom det amerikanska justitiedepartementet, har man skrivit om hur effektivt Jehovas vittnens utbildningsprogram är.

En av fördelarna med bibelstudieprogrammet är den anmärkningsvärda förbättringen av internernas uppförande. Därför har också några fått sina strafftider förkortade. Kritiker kan mena att fångarna studerar Bibeln tillsammans med oss enbart av den anledningen. Även om det har varit så i ett fåtal fall, är vår erfarenhet ofta den rakt motsatta. Vi hör ofta om hur våra elever fortfarande lever som goda kristna många år efter fängelsetiden, något som varje gång rör våra hjärtan. Följande berättelser är ett axplock av alla erfarenheter vi har fått vara med om bakom de höga murarna i det här historiska fängelset.

Fångar med utländsk bakgrund finner ett hopp

I början av 1980-talet kunde vi som predikade i fängelset i Atlanta glädja oss över att få hjälpa många fångar som hade utländsk bakgrund. En del av dem gjorde enastående förändringar.

Raoul * var till en början en ytterst farlig intern. Han och en vän till honom var yrkesbrottslingar och satt inne för mord. Enligt äldstebröderna som hjälpte dem var de synnerligen våldsamma. Raoul hade dödsfiender. Han och en annan man hade svurit att döda varandra. Raoul blev skärrad när denne man förflyttades till Atlanta. Det var bara en tidsfråga innan dessa två fiender skulle stöta på varandra på rastgården, i matsalen eller i korridorerna. Raoul började emellertid studera Bibeln tillsammans med Jehovas vittnen och gjorde stora förändringar i sitt tänkesätt, uppträdande och yttre. När de två männen slutligen möttes på rastgården, kände Raouls värste fiende inte ens igen honom! Det blodiga möte som hade verkat vara oundvikligt inträffade aldrig.

När Raoul beslöt att visa sitt överlämnande åt Gud genom vattendop, var man tvungen att leta upp en lämplig ”dopbassäng”. Fängelseprästen kom till undsättning och lånade ut en svart likkista för ändamålet. Kistan var bräddfull med vatten. Men eftersom Raoul verkade vara större än  kistan, fick två äldstebröder tillsammans se till att han blev fullständigt nedsänkt, som Bibeln kräver. (Lukas 3:21, fotnot i NW, studieutgåvan) I dag är Raoul en fri man, och han fortsätter att tjäna som en nitisk kristen förkunnare.

År 1987 fattades ett beslut att utvisa många fångar som var invandrare. Detta ledde till ett våldsamt upplopp i fängelset som fick internationell publicitet. Man tog till och med gisslan. Få känner emellertid till berättelsen om de modiga ”invandrarfångar” som riskerade livet genom att vägra att delta i detta våldsamma upplopp. Dessa modiga män tillhörde våra ”bibelstudieklasser”. De här männen, som en gång i tiden inte tvekade att ta upp en strid på liv och död, förblev neutrala – de hade ingen del i våldet och vandaliseringen. Vilket talande bevis på Bibelns kraft att förvandla till och med förhärdade och brutala brottslingar till fredsälskande kristna! (Hebréerna 4:12)

Han fann förlåtelse

James och vad som hände honom glömmer man inte heller. Han hade varit ett Jehovas vittne, men hade blivit andligt svag. Han gav efter för en frestelse och svindlade bort pengar. Han uteslöts ur den kristna församlingen och hamnade på det federala fängelset i Atlanta. Han berättade senare för oss: ”Detta var den absolut värsta perioden i mitt liv.”

Fängelselivet var hårt. ”Jag kände mig fruktansvärt isolerad och förtvivlad”, sade James. Men när han satt där i sin trånga cell, började han på allvar rannsaka sig själv. Han sade så här: ”Det som plågade mig mest var inte min egen belägenhet, utan tanken på hur jag hade svikit  min himmelske Fader.” Efter några månader kom en av internerna som studerade Bibeln tillsammans med Jehovas vittnen till James och frågade om han inte ville vara med och studera Bibeln. James kände sig skamsen och ville inte. Den unge mannen insisterade dock, och slutligen följde James med på ett söndagsmöte.

Han blev rörd av att se det kärleksfulla intresse för eleverna som vittnena visade. Längre fram slogs han av någonting annat. På grund av tidigare erfarenheter antog han att alla frivilliga som utförde religiöst arbete bland fångar hade bra betalt. Men till sin förvåning märkte han att vittnena inte lämnade någon räkning och inte fick några pengar för sitt arbete. (Matteus 10:8)

James började ivrigt se fram emot mötena. Han upptäckte att bröderna som talade vid dessa möten var vänliga och uppmuntrande. I synnerhet en äldstebroder gjorde intryck på honom. ”Jag räknade dagarna till nästa möte”, erinrar sig James, ”för han gjorde sanningen i Guds ord levande; hans inställning smittade av sig. Han hjälpte mig att förstå hur viktigt det är att analysera det man läser i Bibeln, så att man uppfattar den rätta betydelsen av budskapet – att man verkligen gör det till sitt eget och, ännu viktigare, att man utvecklar Kristi sinne.”

James hade svårt att tro att Gud kunde förlåta hans misstag. Vad hjälpte honom? ”Jag kunde se Guds förlåtande inställning i hur dessa trogna och självuppoffrande män behandlade oss. * En sak var helt uppenbar: Trots mina hemska synder gjorde brodern  aldrig den minsta antydan om att Gud inte kunde förlåta mig. Jehova övergav mig aldrig. Han såg att min ånger kom från hjärtat och att jag förkastade en så dåraktig och falsk kurs. Jag har verkligen blivit välsignad.” James blev återupptagen i den kristna församlingen. Han blev fri för omkring tio år sedan och har sedan dess hållit i gång och varit nitisk. Till sin hustrus och sin familjs stora glädje är han nu biträdande tjänare, och nyligen höll han sitt första offentliga föredrag.

Han fann vägen

Vi träffade Johnny i början av 1990-talet. Hans familj hade en del kontakt med Jehovas vittnen, men ingen i den var andligt stark under Johnnys formbara år, när han behövde andlig och moralisk vägledning. Johnny kastades in i ett brottsligt liv. Han fick avtjäna sitt straff i det federala fångläger som ligger i närheten av fängelset i Atlanta. Under sin tid i lägret hörde han talas om vår bibelundervisning och beslutade sig för att vara med.

I början kunde Johnny knappt läsa. Han var emellertid så angelägen om att lära sig mer om Jehova och Jesus Kristus att han föresatte sig att bli en duktig läsare. (Johannes 17:3) Vår undervisning är ofta till stor hjälp i detta avseende, i synnerhet när det gäller läsförståelse och högläsning. Johnny gick så in för detta att hans studiekamrater började se upp till honom som ett exempel på hur en som studerar Bibeln skall vara.

Flera månader senare förflyttades Johnny till en federal anläggning i Talladega i Alabama för att närvara vid ett av informationsprogrammen om narkotika. Efter sin ankomst var han snart med vid de kristna möten som Jehovas vittnen anordnade där. Han engagerade sig livligt, och slutligen kom den lyckliga dagen då han blev fri. Han lät ingen tid gå förlorad, utan kontaktade genast Jehovas vittnen i sin lilla hemstad. Han fick ett hjärtligt mottagande och fortsatte att studera och göra andliga framsteg.

Johnnys entusiasm för och kärlek till Bibelns sanning har även uppmuntrat hans mor att bli mer engagerad i församlingens aktiviteter. Han ger henne mycket praktisk hjälp och stort stöd. Nyligen döptes han som ett tecken på sitt överlämnande åt Jehova Gud, och han fortsätter att vara verksam i den kristna tjänsten.

En stor skörd

Under de senaste tjugo åren har mer än 40 interner vid fängelset i Atlanta fått hjälp att bli Jehovas vittnen; mer än 90 andra fångar har också fått nytta av bibelstudierna som hålls varje vecka. Andra fångar har blivit döpta efter sin frigivning eller efter att ha förflyttats till andra fängelser.

Vi som besöker det här historiska fängelset vecka efter vecka för att hjälpa sant ångerfulla interner är tacksamma för att vi får tjäna i denna unika kristna tjänst. (Apostlagärningarna 3:19; 2 Korinthierna 7:8–13) I dessa bistra omgivningar med vakttorn, vakter, fjärrmanövrerade grindar och taggtråd har vi känt glädje och förundran, när brottslingar har gjort en helomvändning i sitt liv och blivit ärliga medborgare och trogna tillbedjare av Gud. (1 Korinthierna 6:9–11) – Från en av våra läsare.

[Fotnoter]

[Ruta/Bild på sidorna 20, 21]

”Ni har haft några av mina bästa vänner som gäster”

I APRIL 1983 besökte Frederick W. Franz, som då tjänade i Jehovas vittnens styrande krets, det federala fängelset i Atlanta. Han var ganska angelägen om att få besöka det här fängelset. När han steg in i foajén, förklarade han med hög stämma för vakten som satt där: ”Jag vill att ni skall veta att ni har haft några av mina bästa vänner som gäster här!” Vakten såg minst sagt förbryllad ut. Vad talade han om egentligen?

Hela 64 år hade gått sedan Joseph F. Rutherford och hans sju medarbetare hade blivit falskeligen dömda för konspiration. Joseph Rutherford och Frederick Franz kom att bli goda vänner och arbetskamrater. Nu hade mer än 40 år gått sedan Joseph dog. Frederick Franz själv var nu i 90-årsåldern och uppskattade verkligen att få besöka den plats där hans vänner hade suttit inspärrade för så länge sedan. Utan tvivel tänkte han på det arbete som Joseph Rutherford och hans medarbetare hade utfört innanför dessa murar. Vad var det för arbete?

Kort efter det att broder Rutherford och de sju andra hade anlänt sade vice direktören: ”Vi skall ge er något arbete att syssla med. Vad kan ni göra?”

”Direktör”, svarade A. H. Macmillan som var en av de åtta, ”jag har aldrig i mitt liv gjort annat än predikat. Finns det något sådant att göra här?”

”Å, nej, det var därför ni kom hit, och jag kan lova er att ni inte skall predika något här.”

Flera veckor gick. Alla fångar var tvungna att komma till gudstjänsten på söndagarna, och de som så önskade fick stanna kvar och vara med i söndagsskolan efter gudstjänsten. De åtta beslutade sig för att bilda en egen bibelstudieklass, i vilken de turades om att undervisa. ”Några nyfikna sökare började komma, och efter hand blev de allt fler”, sade broder Rutherford senare. Snart hade de 8 blivit 90!

Vad tyckte fångarna om bibelstudieklassen? En fånge sade så här: ”Jag är sjuttiotvå år, men jag måste komma innanför fängelsemurarna för att få höra sanningen. Därför är jag också glad att jag blev sänd till tukthuset.” En annan yttrade de här orden: ”Min tid här är snart ute. Jag är ledsen över att lämna detta fängelse. ... Kan ni säga mig var jag skall kunna finna några sådana människor som ni, när jag kommer härifrån?”

Natten innan de åtta männen blev frigivna fick de ett rörande brev från en ung man som hade varit med i klassen. Han skrev bland annat: ”Jag vill att ni skall veta att ni hos mig har väckt en åstundan att bli en bättre och större människa, om nu en sådan kan åstadkommas av ett så besudlat och av världen så illa medfaret vrak, som jag är. ... Jag är svag, mycket svag, ingen vet detta bättre än jag själv, men jag vill försöka, och jag vill kämpa med mig själv, om det behövs, för att åstadkomma den fulla frukten av detta frö, som ni sått, så att jag må kunna hjälpa, icke blott mig själv, utan även dem som omger mig. Detta må alltsammans låta besynnerligt, när det kommer från en sådan som jag, men djupt, djupt nere i mitt hjärta menar jag varje ord jag säger.”

I dag, mer än 80 år senare, sår Jehovas vittnen fortfarande frön av biblisk sanning såväl i fängelset i Atlanta som i många andra fängelser. (1 Korinthierna 3:6, 7)